241
Hej torsk.

STOCKHOLM — På 1970- och 80-talet gick Västkustens fiskeflotta runt Sverige och trålade torsk i Östersjön. När fiskefartygen inte var ute till havs låg de vid kaj i min barndoms Västervik och i andra hamnar.

Så ej länge; någon torsk finns knappt kvar att tråla upp. De svenska kvoterna för torsk är på totalt 7 477 ton i Östersjön 2018. Det är en rejäl neddragning bara sedan 2013 då torskkvoten var totalt 17 445 ton, enligt Havs- och vattenmyndigheten. Även laxkvoten har sänkts.

En annan minnesbild från båtsomrarna i Tjusts och S:t Annas skärgårdar: att inte glömma att lägga en sten i soppåsen – så att den skulle sjunka när den slängdes i sjön. Den och tiotusen andra står säkert kvar på botten än.

Vid Östersjön sommaren 1983.

Vi har hört om plast, sopor, bottendöd, kväve, fosfor, försurning, fördärvning och hans moster i decennier nu.

Så hur mår Östersjön egentligen, år 2018?

I statistikens förlovade land, och med flera månader kvar till nästa båtsäsong, bestämde jag mig för att göra research och ta reda på saken.

Känt är att ett par saker har skett på senare år som berör miljö och fritidsskeppare på både Ost- och Västkusten. Det är numera förbjudet att tömma båttoan i sjön. Att installera däckstömning är inte särskilt svårt – bevis: jag har själv klarat av det – och runt kusten och i insjöar har ett ganska gediget nätverk av tömningsstationer vuxit fram i småbåtshamnar. Transportstyrelsen har kartan över var de finns.

Transportstyrelsens karta för tömning av båttoaletter i Stokholms skärgård och Mälaren. Källa: Transportstyrelsen

Det är dessutom förbud för giftiga båtbottenfärger. Tributyltenn (TBT) hindrar alger och havstulpaner från att växa på skroven, men ämnet är så giftigt att det förbjöds för fritidsbåtar redan 1989. Enligt en alarmerande DN-artikel från 2016 fortsätter dock fritidsbåtar att ge ifrån sig gifter i de fall gammal bottenfärg målats över med ny, hur miljövänlig den nya än är.

Man har gjort mätningar om saken. När båtskroven exempelvis spolas med högtryckstvätt så skavs den giftiga färgen av och hamnar i sjön.

”Båtarna läcker förmodligen även när de ligger i vattnet, men det har vi inte undersökt”, säger forskaren Britta Eklund vid Stockholms universitet, som genomför mätningarna på uppdrag av miljöförvaltningen, till tidningen.

Stora Vånskär i ögruppen Fredlarna i Stockholms yttersta skärgård i början av augusti 2014. Foto: Erik Bergin

Ett sätt att komma åt problemet borde vara att renslipa skrovet, epoxybehandla och sedan måla nytt, alternativt strunta i bottenfärg. Bland till salu-båtar på Blocket finns ofta ett stort antal fritidsbåtar vars ägare redan genomfört jobbet med att slipa dem. Det borde vara ett bra försäljningsargument.

”Risken är stor för fortsatt försämring av miljön i Östersjöns kustnära ekosystem om inte praktiker kring fritidsbåtars användning av båtbottenfärger ändras”, sa Mia Dahlström, chef för forskningsprojektet projektledare för Change (Changing antifouling practices for leisure boats in the Baltic Sea) i samband med starten 2016.

Bättre begagnad motorbåt på Norra Stavsudda. Foto: Erik Bergin

En annan femma är förstås själva båtmotorerna. Alla vet att gamla tvåtaktare på aktern inte är någon miljömässig succé. Hur många sådana skrällen som puttrar omkring är det ingen som vet. Mest konkret info om det svenska fritidsbåtsbeståndet hittar vi förmodligen i Fakta om båtlivet 2017 (PDF) från Båtbranschens riksförbund, eller Sweboat som den valt att kalla sig.

ANNONS

Enligt denna publikation finns mellan 693 500 och 950 300 svenska fritidsbåtar. Den vanligaste typen, med knappt 29 procent (2015), är en liten båt utan kojer eller hytt och med en snurra på minst 10 hästkrafter. Gissningsvis döljer sig en del miljöbovar där.

Vid en tidigare analys från 2010, Båtlivsundersökningen (som finns i en förnyad utgåva från 2015), framkom att av alla fritidsbåtar som överhuvudtaget hade motor (då uppskattningsvis 464 000) så hade 49 procent fyr- eller tvåtaktsmotor med direktinsprutning, alltså en nyare och mera miljövänlig sort. Bara 16 procent av den knappa halvmiljonen motorförsedda båtar var tvåtaktare av ”traditionell” typ.

Samtidigt har uppskattningsvis en av tio fritidsbåtar, eller cirka 82 000, toalett ombord, enligt siffrorna (eller kanske snarare uppskattningarna) för 2017. Av dessa dassförsedda båtar så hade 25 000 miljövänlig däckstömning av toatanken. Något fler, 33 000, var bärbara toaletter av något slag (var och hur den töms framgår inte), medan totalt 33 800 tömde skiten ut i vattnet på ena eller andra sättet (via tank eller direkt).

Med dagens förbud så borde det vara svårt att överhuvudtaget sälja en begagnad båt som inte har däckstömning.

En del tips för just skrov under vattenlinjen finns bland annat på infosajten Båtmiljö (batmiljo.se).
En taxibåt passerar Böteskobben två dagar före midsommar 2016. Foto: Erik Bergin

Så långt om fritidsbåtarna alltså. Men berättelsen om Östersjöns miljömässiga förfall är inte i första hand historien om fritidsbåten. Istället är det försurning och övergödning från till stor del andra källor som i decennier försämrat vattenkvaliteten på olika sätt och på många håll.

Från informationssajten Havet.nu inhämtar vi att Östersjön varje år tar emot 30 000 ton fosfor, en siffra som går att bekräfta från även andra källor. Exempelvis Världsnaturfonden, WWF, vill inte vara sämre utan håller sig också med en mustig informationssida om algblomning och dylikt.

Detta fosfor kommer ut i havet via vattendrag, där det hamnar tack vare folk som bor på land. Övergödningen leder till ökad växtlighet av plankton och annat. Det ger den berömda algblomningen i delar av Östersjön varje sommar. Fosfor lagras även i havsbotten där det sedan sipprar ut.

Men det blir värre. Ännu mer kväve, 1 miljon ton per år enligt WWF, kommer ut i havet till stor del från gödningsmedel i jordbruket.

Kväve och fosfor finns naturligt i miljön, förklarar expertisen, men problemet är att mängden har ökat så pass att havet inte klarar av att lagra och bryta ner = övergödning.

Övergödningen får till effekt bland annat att botten dör. ”30 procent av Östersjöbotten är död”, rapporterade Sveriges Radio i ett domedagsmässigt inslag i januari 2017.

Så lagras energin i botten och frigörs. Grafik: Stockholms universitet/Östersjöcentrum.

Så illa är det tydligen, enligt vissa forskare, att man funderar över möjligheten att helt sonika suga upp fosfor från havsbotten, med hjälp av en sorts överdimensionerad slamsug får man förmoda.

Mer elände: havet håller på att försuras, rapporterar SMHI, på grund av utsläpp av koldioxid frän förbränning av olja, kol och gas. Det gör att diverse djur där dör.

På hundra år har haven generellt tagit upp 40 procent av dessa utsläpp, enligt väderinstitutet, vilket naturligen gett ökad koldioxidhalt i vattnet. Det torde inte enbart gälla Östersjön. Men eftersom Östersjön är ett innanhav, med dåligt tillflöde av nytt vatten genom Öresund, så blir effekterna extra långvariga här. Det tar 30 år för allt vatten i Östersjön att bytas ut, har någon räknat ut.

Utsläppen av kväve och fosfor i Östersjön minskar visserligen. Men, som nyhetsbyrån TT rapporterade så sent som i december 2017, övergödningen är ännu kvar i havet.

Östersjön.

Så hur står det alltså till? Var är statusrapporten, nulägesanalysen? Hur bekymrade ska vi vara?

Det visar sig att en vansinnig massa myndigheter, stiftelser och organisationer delar på ansvaret för miljö och statistik för Östersjön. SMHI drar sitt strå till stacken, samt förstås Naturvårdsverket, Havsmiljöinstitutet, Havs- och Vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Kemikalieinspektionen, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som håller koll på fiskbestånden, i viss mån Skärgårdsstiftelsen, Statistiska Centralbyrån (SCB) och dessutom länsstyrelserna där de så kallade vattenmyndigheterna ingår.

Att surfa runt bland alla dessa källor för att hitta fakta är en grannlaga uppgift. Ofta finner man att en myndighet redovisar vad den håller på med och vilken statistik den tar fram, men inte vad statistiken innehåller. I andra fall finns länk till en komplicerad databas som få normala användare har ork eller tid att ta itu med.

Men efter en del letande och lite tur ramlar jag på en rapport med en föredömligt konkret titel, ”Havet – om miljötillståndet i svenska havsområden”. Jackpott.

Pjäsen finns att hämta hem hos Havs- och vattenmyndigheten — som verkar ha en sorts samordnande funktion bland alla miljövårdande och -mätande organ — och ska även gå att ladda ner från Havsmiljöinstitutet och Naturvårdsverket.

Redan på förstasidan av upplaga 2015-2016 av ”Havet”, som verkar vara den senast utkomna (maj 2016), kan man inhämta rapportens fem hetaste dragplåster:

Rapporten Havet.

• Fortsatt syrebrist i Östersjön trots stort inflöde
• Förändrade näringsvävar ger magrare djur
• Proteinkonsumtion bidrar till övergödning
• Friska sjögräsängar motverkar klimatförändringar
• Flera miljögifter minskar i sillgrissleägg

Tänk om alla myndigheter vore så konkreta. Den som äventyrar sig att läsa lite mer blir belönad redan på sida 4: ”Så mår havet 2015/2016 – sammanfattning”.

Där står att övergödningen går åt rätt håll – alltså nedåt – i Kattegatt, samtidigt som halten kvicksilver i torsk där är för hög.

Vy från ovanför Ostholmen, nära Möja, mot sydväst. Foto: Erik Bergin
Motorbåt anländer till Bullerön juli 2014. Foto: Erik Bergin

För Östersjön ser det dock mörkare ut:

”Tillståndet i det öppna vattnet har inte förbättrats nämnvärt. Ytan av syrefria bottnar är nära tre gånger så stort som vid millennieskiftet”, avslöjar rapporten. Halterna av näringsämnen vid ytvattnet är ”högre än i början av 1970-talet”, slås det också fast, även om det delvis tydligen kan ha med andra saker att göra än övergödning.

Dock har ”vattenkvaliteten i kustvattnet förbättrats genomåtgärder”, får vi veta. Kanske är det förbudet mot dasstömning ut i sjön som gett effekt, vad vet jag. Flera ”klassiska miljögifter”, som PCB och DDT, har också minskat i det som de miljövårdande myndigheterna kallar ”Egentliga Östersjön” sedan 1970- och 80-talen. Det var då för väl. Exempelvis kvicksilver minskar även i strömming, slår expertisen fast.

Det är med andra ord ungefär den lägesbeskrivning jag var ute efter, fast en rätt dyster sådan. Den visar att faran inte är över för att Östersjön ska bli ett nära nog dött innanhav.

Till sist dock – badvattnet. Vad är en båtsommar om det inte går att hoppa i sjön. Alla som frekventerar Östersjön i båt har någon gång stött på algblomningen. I den ska man inte bada, tipsar marinbiologen Annika Lindström i Expressen.

Men hur är egentligen vattenkvaliteten? Det visar sig förstås finnas både en präktig myndighetsrapport och en mustig statistikdatabas att grotta ner sig i.

I rapporten med den föredömligt tydliga titeln ”Sveriges badvattenkvalitet” från 2017, som Havs- och vattenmyndigheten bankat ihop tillsammans med Folkhälsomyndigheten, ges en lägesbeskrivning för ”Sveriges EU-bad”, varför det nu nödvändigtvis ska heta ”EU-bad”.

Hur som helst, Sverige har runt 2 700 badplatser. 444 av dessa håller klassen EU-bad. Prover tas löpande och analysen av dem visade 2017 att hela 75 procent eller 333 badplatser höll status ”utmärkt”, högsta betyg, med ytterligare 53 bad som nådde ”bra”. Bara 1 procent, eller 5 badplatser, klappade igenom helt som ”dåliga”.

Augusti 2013, Stockholms skärgård. Foto: Erik Bergin

Kalenderbitare som vill specialgranska varenda vattenmätning hittar sitt Eldorado här. Och den som kräver färskt dataunderlag för att våga gå i sjön kan inhämta senaste nytt på Havs- och vattenmyndighetens sida Badplatsen.

Nu har vi borrat oss igenom en del av allt som finns att säga om det miljömässiga läget för Östersjön 2018. För en båtägare som jag som njuter av Stockholms skärgård varje sommar känns det faktiskt tillfredsställande att åtminstone göra denna lilla insats för att sprida kunskap om saken.

Dela gärna den här artikeln och föreslå förbättringar eller uppdateringar.

Sadelöga, Stockholms södra skärgård 2014. Foto: Erik Bergin
I denna artikel