639 3
639 3

NEW YORK — Efter nästan tre och ett halvt år är det dags att lämna New York. Hur gärna jag än vill inleda nästa kapitel i livet så tar det emot – ingen kan vara oberörd inför att flytta från denna storslagna stad. Om detta har jag skrivit den här essän.

* * *

Det är en het sensommardag i New York City och taxin snirklar sig norrut längs Third Avenue. Det ligger alltid en filt av stress och lätt desperation över New York-trafiken. Den här dagen 2016 är inget undantag.

Taxichaffisen lyckas blockera en lätt lastbil till vänster och försöker köra om på högerflanken.

Ett ilsket huvud sticker ut från lastbilens passagerarsida.

”Fuckin’ faggot!”

Yes! – ett ”New York Moment”.

Ibland, inte särskilt ofta, men ibland faller pusselbitarna på plats. Små händelser – en doft, ett färgglatt klädesplagg, en kommentar, en vy – positionerar sig helt rätt i tid och rum, där och då. Och jag påminns om att, jo, jag bor i New York.

Under nära tre och halv år hinner det bli många ”New York Moments”. Många minns jag inte längre, andra har etsat sig fast. Flera förefaller banala nu när jag tänker tillbaka på dem. Som i taxikön vid John F Kennedy Airport en mörk kväll. En liten råtta eller mus kilar plötsligt över betongen och försvinner in under en rullväska. Ett par tjejer skriker i skräck. Och någon muttrar ”Welcome to New York”.

Eller när vi slagit oss ned på en filt i parken i vårt bostadskvarter där de visar utomhusbio, Science Fiction-klassikern ”E.T.”.

Eller alla intervjuerna med ministrar i den svenska regeringen som kommer på besök under FN-veckan i september.

Improviserad presskonferens med Stefan Löfven på trottoaren september 2015.

Eller när lugnet bryts av att elbolaget ConEdison en sen kväll släpper ut överskottsånga ur en ventil på taket till elverkets imposanta tegelbyggnad. Det låter som en jetmotor och först efter ett par minuter börjar vi förstå att hela bygget inte är på väg att flyga i luften.

Eller när jag står vid Union Square mitt på Manhattan en kväll i juli och inväntar ”Manhattanhenge”, det fenomen då solen går ned bakom New Jersey i väster i exakt linje med Manhattans gator så att skyskrapor och glasfasader för några minuter tycks stå i brand. Folk kliver ut i trafiken för att se bättre och vilt främmande människor stirrar förvirrat omväxlande på varandra och mot den nedåtgående solen. Mobiltelefoner riktas västerut för att dokumentera händelsen.

”So, this is where it’s supposed to happen?”, kommenterar en runt 30-årig kvinna det lätt komiska i situationen.

Det finns så många fler. Utsikten från Top of the Rock, överst på Rockefeller Center, när ett oväder drar in över Manhattan.

SOUNDTRACK ”New York, New York”, Frank Sinatra

När jag glömmer gasen på på spisen och strax efteråt upptäcker en brandbil på gatan utanför med ljusen på. Nästa minut har jag fyra-fem muntra bandmän i full mundering inklusive kofot och hjälmar i köket som konstaterar att ”jo, här luktar det gas”.

När vi stirrar ut mot himlen från vardagsrumsgolvet med fönstret öppet och hör åskan slå ned i Empire State Building och ser blixtarna i ett tropiskt regn.

Snubben i kvarters-delin som berättar att han jobbar tolv timmar om dan sju dar i veckan.

Känslan att flytta in i sin första egna New York-lägenhet med förstahandskontrakt.

BILDEXTRA Mina New York-bilder

Alla ”New York Moments” bildar omedvetet en känsloväv som utgör essensen i att bo, jobba och leva i New York. Denna ofta kaotiska, ibland fantastiska, inte sällan vedervärdiga men aldrig tråkiga stad.

Med tiden minskar antalet ögonblicksbilder vartefter staden blir vardag. Folk stressar runt, oroar sig om framtiden, svär över regnet och lever högst vardagliga liv även i New York.

Och efter nästan tre och ett halvt år är jag plötsligt på väg härifrån. Vart tog tiden vägen? Chansen att samla ihop fler ögonblicksbilder är borta.

Den här artikeln handlar en bråkdel av det jag trots allt lyckades samla på mig under de dryga tre åren i New York City, en kort period av ett liv, från sensommaren 2013. Och om att lämna staden lagom till julen 2016.

* * *

New York låter. Något så förbannat.

Nöjestidningen Time Out New York – oumbärlig för den som vill navigera stans nöjesliv – publicerade för ett par år sedan en artikel om saken med en rubrik i stil med ”New York, Shut the Fuck Up”.

Det är en träffande rubrik. Och ett ämne som varit föremål för mången diskussion bland turister och invandrade New Yorkers.

För som sagt. New York för ett fasansfullt oväsen.

Det börjar med sirenerna. Jag har funnit att det är svårt att stå någonstans på Manhattan i en minut utan att höra en siren, måhända avlägsen. Numera reagerar jag inte ens när en ambulans passerar ett par meter bort med sin gälla, ödesmättade tuta på vid gavel.

En brandkårsutryckning på Andra avenyn i sommarvärmen april 2014. Troligen falsklarm.

Sedan är det dieselmotorerna. Amerikanska motoringenjörer verkar ligga 20 år efter sina kollegor i Europa och Asien. Bussmotorer brölar iväg från hållplatserna vid Hudson Yards. Tunga lastbilar vrålar uppför och nedför avenyerna. I var och varannat gathörn står en ”food truck” med ett högljutt dieselaggregat igång för att få kyla och el.

Vi gick en kvällspromenad söderut längs East River. En arena med löparbana och fotbollsplan var upplyst i kvällsmörkret. Men inte av en elektricitet från stans elnät, utan från en – just det – dieselgenerator som puttrade irriterat på högvarv.

Sedan har vi lövblåsarna. En lövblås måste vara världens mest idiotiska maskin, vilket jag konstaterade redan i november 2013 efter att ha suttit och lyssnat i nån timme hur de bensindrivna små odjuren fick löven att virvla runt utanför fönstret.

Ovanpå det är det New York-borna själva. Inne på populära restauranger i New York infinner sig ofta ett intressant fenomen. Vartefter etablissemanget fylls så höjs ljudnivån, vilket egentligen är självklart. Men studerar man borden runt omkring så märker man ofta att alla försöker överrösta varandra.

Det är inte alldeles självklart. På restauranger i Stockholm märker jag att gästerna istället försöker tala så tyst som möjligt, mumla nästan, för att alla ska höras.

Södra Manhattan sedd från helikopter ovanför East River december 2016.

Alla New Yorks ljud har förändrat mig på tre år. Tutandet från brandfordon, polisbilar och ambulanser hör jag knappast längre. Inte ens smällandet från de ångdrivna elementen som överröstar tv:n stör mig. Och från att tidigare ofta ha blivit stående inne på en stökig diner, mumlandes om vad jag vill ha, så tar jag automatiskt plats och ibland närmast domderar fram min beställning med tydlig stämma från botten av bröstkorgen. Så känns det i alla fall. För det är så New Yorkers gör.

I den här inspelningen på runt 25 minuter har jag samlat sju ljud från olika håll på Manhattan:

• 57th Street/Lexington Avenue
• Buss M15 från 14th Street till 23rd Street
• 5th Avenue
• Promenad från 12th Street/1st Avenue till Joe’s Pizza vid 14th Street/3rd Avenue
• Union Square
• Ett New York-element
• Att komma hem till 405 East 12th Street

På med lurarna, klicka play för att lyssna och läs vidare.

* * *

Ett av de första jobb jag gör som korrespondent i New York hösten 2013 är en artikel om en aktivistgrupp som försöker förbättra för stans tiotusentals hemlösa och fattiga. Jag blir inbjuden till ett planeringsmöte i en lokal någonstans i midtown Manhattan. På agendan: hur får vi New Yorkers att dela med sig mera inför givmildhetens högtid.

Ett av de mest givande inslagen i en korrespondents arbete är de tillfällen då man kommer in bakom kulisserna, nära folks vardag och verkligen börjar förstå hur deras liv ser ut. Mängden sådana jobb man kan – bör – göra som journalist är förstås oändligt och ingen korre har troligen lämnat sin stad och känt att han eller hon gjort nog. Det finns alltid mer att berätta.

New York är förstås långt ifrån ensam bland världens storstäder om att lida av stor fattigdom. Tvärt om, det är mycket värre på flera andra håll.

Men här finns samtidigt också en stor del av världens rikedomar koncentrerade, till ett fåtal kvarter längs Park Avenue eller till lågmälda, luxuösa ”mansions” bakom höga häckar i the Hamptons.

Så här fin kan Park Avenue vara en söndagkväll i september 2015.

Kontrasterna gör New York City speciell. Det finns förstås ett mått av cynism i det. Som journalist är det spännande och givande att ena dagen följa en högljudd demonstration för högre löner som ockuperat en McDonald’s längs 6th Avenue, för att nästa dag stå och försöka identifiera de bankdirektörer som anländer i limousin till helikopterplattan vid East River i höjd med 30th Street för att flyga hem till villan ute på Long Island.

Jag har besökt en hel del av världens storstäder. Jag har gått genom ett kvällsmörkt Manila med bestämda steg för att minska risken att bli rånad, navigerat Tokyos tunnelbana, stått mitt på torget Alameda Central i Mexico City, och faktiskt blivit knivrånad i Rio de Janeiro. Jag har sett Hong Kong, Dhaka, Bombay, Beijing, Shanghai, Sydney, Berlin, Paris och London. Och Köpenhamn och Oslo för den delen, och jag har blivit biten av en tax i Helsingfors.

Men medan jag lämnat dem alla utan närmare tanke på när jag ska komma tillbaka, om någonsin, så har jag aldrig kunnat släppa New York. Jag var här första gången för 22 år sedan, 1994, min mamma och jag, en vintervecka full av kontraster. Det låter banalt, men jag glömmer aldrig bussturen upp i Harlem där alla passagerarna under loppet av ett par hållplatser byttes från vita till svarta så snart bussen passerade 100:e gatan.

Demonstrant protesterar mot polisvåld vid Union Square september 2014.

Efter att ha bott här i över tre år så är kontrasterna inte längre lika tydliga. Det som stämde till eftertanke då är naturligt idag. Nästan ingenting i New York skrämmer längre, och jag har aldrig känt mig otrygg här.

Ändå är det jakten på kontraster – som ibland blixtrar till i ännu ett ”New York Moment” – som ger livet i den här staden nerv och spänning.

Ett är säkert. New York City kommer att vara min känslomässiga hemstad långt efter att jag lämnat Manhattans gator och avenyer, Brooklyns barer och Queens mikrobryggerier bakom mig. Kanske blir den min andra hemstad livet ut. Och jag kommer alltid att återvända, om och om och om igen, om så bara i tanken.

* * *

Ett par veckor innan jag ska lämna New York går jag East 14th Street österut till korsningen vid Avenue B och svänger vänster. Därinne ligger gården med porten 655 där jag tillbringade tre år av mitt liv.

Jag har inte sett stället sedan jag, av juridiska skäl, tvingades flytta i slutet av september. Flytten gick till en betydligt mindre – men nästan lika dyr – lägenhet två gator söderut.

Nu är jag tillbaka för att säga hej då till katten som bor på bottenplanet vid porten 655.

Gården med sina tennisbanor och bänkar, buskar och träd ser ut som vanligt. Det känns fortfarande hemma trots att jag inte varit här på över tre månader.

Men ingen katt syns till.

På våren är Stuyvesant Town, som området heter, fantastiskt. Grönskan exploderar och i den publika parken i områdets innersta, The Oval, dukas picknickkorgar och filtar fram i augusti medan det visas storbildsvideo, tennis eller något annat kul på storbildsskärm.

På vintern är det mindre muntert. New York visar sin sämsta sida när den fuktiga kylan drar in från Atlanten och täcker stan i snöslask. Snöröjningen på gatorna lämnar mycket i övrigt att önska. Inför svåra stormar inför borgmästaren helt sonika trafikförbud och stänger broar, t-banor och tunnlar. Manhattan blir åter den ö isolerad från omvärlden den en gång var.

Katten vid 655 East 14th Street.

Plötsligt är det något vid mitt ena ben. Katten stryker sig och vill ha uppmärksamhet. Den måste ha märkt att jag står där ute och spanar upp mot min forna bostad, känt igen mig och kommit för att hälsa.

Vi gosar i flera minuter, längre än någonsin tidigare, innan den får syn på en duva och sticker iväg och gömmer sig bakom en knut där den tror att den inte syns. Tokkatt.

* * *

Ibland har jag fått frågan, ”Hur är Brooklyn?”

Ja, hur är Brooklyn? Brooklyn är en av New York Citys fem stadsdelar, har 2,6 miljoner invånare och rymmer ledigt minst två Stockholm, som den här ungefärliga kartan visar.

Konturerna av Stockholm i Brooklyn.

Det går inte att svara på ”hur Brooklyn är” lika lite som det går att dra hela Stockholm eller Paris över en kam, bortsett från att konstatera att samtliga är urbana storstadsmiljöer med allt vad det innebär.

I själva verket bor nästan ingen i Brooklyn. Istället bor Brooklyns invånare i Bushwick, Dumbo, Bed-Stuy, Williamsburg, Gowanus, Greenpoint eller något annat av stadsdelens många områden. Samma sak är det på Manhattan, Queens, the Bronx och även på Staten Island, även om jag inte känner någon därifrån. Jag har bott mina tre år i East Village. En polare bor i Greenwich Village, eller ”the Village”. Ytterligare en bor på Upper East.

Man blir lokalinvånare i New York. På samma sätt som Södermalmsbor ofta lever sina liv mestadels runt sina egna kvarter runt Hornstull eller Nytorget så gör man det i New York också.

Detta är i själva verket en faktor som kommit att prägla mina tre år i stan högst väsentligt. Jag älskar East Village och vill helst inte bo någon annanstans. Här finns ingen shopping, men här finns många av stans bästa barer och några riktigt bra restauranger. Jag har lärt känna många av grannskapets divebarer, ”speakeasys” och cocktailställen. När jag ska tvätta går jag två gator söderut och stoppar i 25-centare i en tvättmaskin i en ”laundromat” på East 10th Street. På mitt jazzhak längs Avenue B känner de numera igen mig och jag får ibland ett ”Hi again” från bartendern.

Vinter i East Village januari 2016.

Det lokala livet är mycket av charmen med New York. Det är också en konsekvens av det faktum att ta sig någonstans från A till B oftast tar betydligt längre tid än man tänkt sig. Jag kommer på mig själv med att underestimera restiden det tar från East Village med buss M15 upp till 60:e gatan ännu efter över tre år i stan. Väntan på bussar och stillastående t-banetåg hör till New Yorks tydligaste irritationsmoment. För att nu inte nämna det utsiktslösa flaggandet efter en ledig taxi när det regnar.

Lösningen är att cykla eller gå, förutsatt att man har tid. Det vore en överdrift att påstå att New York är en bra cykelstad, men numera finns åtminstone cykelbanor och hyrhojar som stan placerat ut.

SOUNDTRACK ”Fairytale of New York”, The Pogues

Men ännu hellre går jag. Drar iväg planlöst ned mot Lower East Side och förlorar mig i virrvarret av boutiquer och småaffärer. Njuter av kontrasterna i Chinatown. Travar hela vägen ned till Battery Park, eller traskar rätt över Manhattan för att se solnedgången stående vid Hudson Rivers östra strand.

Det är så New York ska upplevas, genom ständiga småäventyr till fots eller med buss genom en stad som alltid har något nytt att bjuda på. Bara för att sedan vända åter till sina egna hemmakvarter med dess distinkta dofter, ljud och karaktärer. Det är så New York City fungerar.

* * *

Det är en månad kvar till avfärd till Stockholm och jag har inte hunnit ägna en tanke åt packning eller hur jag ska administrera flytten ur lägenheten på East 12th Street. Det är gott om tid.

Vips är det plötsligt två veckor kvar. Nästan ingenting planerat nu heller. Jag intalar mig att jag fortfarande har massor med tid. Tänker att jag absolut ska hinna med en tur ut till ett annat av New Yorks Chinatowns, i Flushing i Queens där jag ännu inte varit. Räknar upp i huvudet alla favoritrestauranger jag ska hinna gå på. Tror till och med att jag kan hinna med en snabb weekendtripp till Nashville veckan efter.

En vecka fylld av jobb passerar. Och plötsligt får jag lätt panik. En vecka kvar. Därefter är New York inte längre min hemstad. Jag inbillar mig, en smula fåfängt, att jag vet hur det känns för Barack Obama inför att han efter åtta år snart ska lämna Vita Huset.

Allt man skulle ha gjort, men som inte blev av. Vart tog tre och ett halvt år vägen?

Bara. En. Vecka. Kvar.

Jobb i vardagsrummet i lyan på East 12th Street december 2016.

Det går inte att vara känslomässigt oberörd inför att flytta från New York City. 2013 utkom en volym med titeln ”Goodbye to All That” där olika författare skrev om deras kärlek till New York och hur den med tiden minskade, falnade, dog och de till slut valde att lämna storstaden.

En av dem, Hope Edelman som föddes i New York men som växte upp i jordbruksstaten Iowa, beskriver återkomsten till New York hösten 1981, en stad som bågnar under kriminalitet, dåliga finanser och en crackepidemi som rasat i över tio år. Som många andra tumlar hon runt i New Yorks vilda bostadsmarknad ett tag och hamnar sedan mest av slumpen i Yorkville på Upper East Side i början av 1990-talet.

”The pulse of everyday life in Manhattan felt like the very heartbeat of Western civilization”, skriver hon. ”I never took living here for granted, not for a single day.”

Men åren går, det lättjefulla livet som singel övergår till en mera stadgad tillvaro, barn, krav på större bostad och mera lugn och ro.

Familjen lämnar New York.

”I know the truth: I’m not going back anytime soon. My daughters are children of freeways and wildfires and coyotes, not of subways, and summer rain and gray winter slush. ‘New York’ to them is honking and crowds and relatives they see once a year”, skriver Hope Edelman.

”But it’s something entirely different for me”.

Jag förstår mycket väl att det går att sammanställa en antologi enbart om att lämna New York. Och jag tror inte att staden någonsin släpper greppet helt om den som en gång bott här.

America’s Cup-seglingar i Hudson River mellan New York och New Jersey maj 2016.

Det är svårt att förklara exakt varför. Kanske är det kontrasterna, de gränslösa möjligheterna (som för de flesta New Yorkers i praktiken inte är särskilt gränslösa). Att det är högsommarväder ena minuten och arktisk kyla eller tropiskt skyfall nästa. Att det alltid är motvind.

Eller så är det invånarna – högljudda och med attityd, men nästan alltid vänligare än du tror innan du ber någon om hjälp. Kanske är det de gånger jag hamnat i samtal med en gammal tant på buss M15 norrut längs 1st Avenue.

Det är mycket positivt som kommer av att lämna New York. Men en bit av mig blir kvar här. Och för resten av livet kommer jag att identifiera mig som före detta invånare i den mest spektakulära av alla städer, på gott och ont.

* * *

Under tre år fanns mitt hem i en ”one bedroom” på 655 East 14th Street. Men i september 2016 var jag tvungen att flytta. Det blev en betydligt mindre – men nästan lika dyr – lägenhet två gator söderut där jag bodde de tre sista månaderna av min New York-vistelse.

Flytten var tvungen enbart av juridiska orsaker – lägenhetskontraktet gick helt enkelt bara att förlänga med minst ett år och så länge hade jag inte för avsikt att vara kvar.

655 East 14th Street där jag bodde i tre år.

Sådana detaljer hör till det man hatar med New York, fast jag antar att det ofta gäller även bostadsmarknaden i övriga USA. Det finns ingen lag eller regel som stadgar att hyreskontrakt enbart får förlängas med minst ett år. Det är ett påhitt av fastighetsägarna, ”the landlords”, som är imponerande effektiva i att undvika varje form av risk och flexibilitet. Inför flytten till den nya lägenheten var jag tvungen att betala drygt tre månadshyror i förskott, samt skaffa en så kallad ”guarantor” som garanterar hyran om jag inte kan betala (vilket jag ju redan gjort), samt göra en kreditbedömning av alla mina finansiella papper. Det var som om jag skulle hyra tre lägenheter.

Men trots att den nya lyan var trång som en fritidsbåt, sliten och inte särskilt charmig så var jag snart hemmastadd, tack vare inte minst två turer till Ikea i Red Hook och en sväng till heminredningsbutiken Bed, Bath & Beyond. Dessutom finns en liten men trevlig takterrass på översta våningen. Och läget kunde inte vara bättre.

Och när jag nu lämnar denna tillfälliga bostad så känns den, också, som mitt hem. Kanske beror det på att jag i princip kan trivas var som helst.

Mitt tidigare bostadsområde StuyTown på Manhattan oktober 2015.

Eller så beror det på New York och East Village.

När fönstret är öppet mot gatan drar sjok av marijuanadoft in från ”pot”-puffande East Village-bor. Går jag ut har jag ett tiotal av mina favoritrestauranger och barer inom tio minuters promenad. 20 minuters promenad bort finns världens mysigaste shopping strax söder om Houston Street. Jag kan enkelt ta mig över till västsidan av Manhattan för att promenera i parken längs East River, det finns tre biografer inom femton minuter och jag har alla livsmedelsbutiker, delis, järnhandlare, fik och spritbutiker jag någonsin kan behöva på armlängds avstånd.

Och det är min stad, med mina favoriter där jag under mer än tre år trivts, promenerat, joggat längs East River, gått på fest, avnjutit middagar och bara stått och tittat på människorna, trafiken och utsikten över hundra skyskrapor.

Det är något annat också. New York är inte en nypolerad, renstädad, pyntad storstad som Singapore eller Tokyo. New York är sliten, högljudd, smutsig, bråkig, inbjudande och självupptagen, arrogant och gästvänlig på samma gång.

Staden har vunnit segrar och kämpat sig igenom katastrofer. Skratt har blandats med förtvivlan. Historien känns i luften. New Yorkers som bodde här på 1970- och 80-talet har berättat att de trodde att staden var på väg att gå åt helvete i crackepidemin som slet sönder hela bostadsområden och samhällen. Men New York överlevde. Staden var timmar från konkurs 1975, men klarade sig. Den 11 september 2001 slog terrorn till och ödelade Manhattans södra spets och förändrade USA och världen. Men New York reste sig igen. 2012 kom Sandy, den förödande stormen, och översvämmade tunnelbanor och slet bort bostadshus. Men New York byggdes upp.

SOUNDTRACK ”The Boxer”, Simon & Garfunkel

Och nu ska jag alltså lämna allt detta.

Jag ser fram emot ett nytt kapitel i livet. Och minnet av New York kommer helt säkert att falna kommande år. Men känslan bär jag alltid med mig.

Man ska ju lämna när det är som bäst, har någon förnumstig viktigpetter sagt, och det är kanske sant.

Men New York, detta är mina avskedsord:

You wonderful, dreadful, chaotic, vibrating, fantastic City of Dreams – I will miss you.

Manhattan.
I denna artikel


Delta i konversationen: kommentera här

3 kommentars

  1. Helena Svara

    Fin läsning Erik. ❤️

    1. Erik Svara

      🙂