95 0
95 0

Inte bara Demokraternas valfiasko hotar solka ned Iowas ledartröja.

VECKANS ANALYS 7 FEBRUARI 2020 — Sedan 1970-talet har den platta och i övrigt rätt ointressanta delstaten Iowa i mellanvästern fått stå i rampljuset som starten på de amerikanska primärvalen. Det var den starten som kom och gick i måndags – utan att partiet kunde få fram en vinnare bland det tiotal demokratiska kandidater som kämpar om att bli presidentkandidat.

Valfiaskot, som jag skrev i en SvD-guide på tisdagen, var inte helt oväntat.

Det var problem även för fyra år sedan, 2016, och partiets sätt på vilket de så kallade nomineringsmötena genomförs (Republikanerna i Iowa har ett aningen mindre kaotiskt system för sina ”caucus”) är en perfekt grogrund för oreda.

En skylt gör reklam för en kommande vapenmässa i utkanten av Des Moines, mars 2019, Iowa. Foto: Erik Bergin

Vad resultatet blir av Demokraternas pinsamma valfiasko återstår att se. Det finns flera alternativ, men inget av dem lär avgöras inom kort eller ens kanske i år.

Däremot lär vi få se än mer genomgripande reformer inför 2024 än de som Demokraterna beslutade om mellan 2016 och 2020, men som av allt att döma istället resulterat i haveri i rösträkningen.

Och vad som än händer – frågan diskuteras redan om Iowa kan fortsätta att bära sin status som politisk tummelplats och startpunkt för valkampanjerna. Analyserna om delstatens – och särskilt Iowa-Demokraternas – prekära läge kom i en strid ström på tisdagen. Givet Trump och Demokraternas fasta beslutsamhet att försöka bända bort honom i november, ehuru oklart exakt med hjälp av vem, så har en börda hamnat på Iowas demokratiska väljare som är tyngde än vad vissa av dem skulle vilja, analyserar New York Times.

For some Iowans, the pressure proved paralyzing, freezing them in indecision. In interviews for months leading up to the caucuses, many struggled to reconcile the candidate they liked with the candidate they thought others would like — neighbors, family members, friends in other states.New York Times

Politico förutspår Iowas snara “död” som politiskt draglok i en annan analys. Och Washington Post konstaterar att tiden kan ha kört ifrån Iowa, med dess jordbruksbaserade ekonomi och nästan helt vita, engelskspråkiga befolkning i ett USA som lämnat jordbruket bakom sig och där alltfler är spansktalande latinos.

(…) whatever the culture that exists in evaluating candidates, Iowa has also come under strong and recurring criticism for exercising outsize influence on the nominating process. This predominantly white state, where agriculture is a dominant industry, is far from representative of the nation. The absence of a larger minority population, especially for a Democratic Party that has become increasingly diverse in its makeup, rubs raw many non-Iowa Democrats.Washington Post

Så allt sammantaget, och i ett större perspektiv än enbart Iowa, så finns det en del tecken på att hela systemet med primärval står inför en omstöpning:

1. Valdeltagandet

Hur omhuldade som primärvalen än är av USA:s kabel-TV-bolag och stora tidningar så återstår ett besvärande faktum för både Demokraterna och Republikanerna: de flesta väljare struntar i dem.

Valdeltagandet i president- och kongressvalen är vanligtvis lågt, mellan 40 och 60 procent, särskilt jämfört med ett land som Sverige. Men det är ändå ingenting mot hur många som ger blanka tusan i primärvalen mellan februari och juni. Sedan 1980 har valdeltagandet sjunkit till strax över 10 procent, enligt Pew Research.

Ett valsystem som tar upp så mycket energi i samhällsdebatten och av nyhetsflödet som primärvalen gör, men som engagerar så få väljare, har problem. En effekt av Demokraternas fiasko i Iowa kan bli att båda partierna börjar fundera på legitimiteten för hela primärvalssystemet.

En taco-truck i Houston, Texas, med plakat som uppmanar latinamerikaner att registrera sig för att få rösta 2016. Foto: Erik Bergin

2. Iowa-fiaskot

För Iowas och Demokraternas del står det klart efter måndagens haveri att det inte kan fortsätta så här. Dels måste partiet på allvar ta itu med dess cirkusartade nomineringsmöten för att inte riskerar total irrelevans. Dels är Iowas status som valkampanjens egentliga startpunkt hotad.

Det första riktiga primärvalet sker traditionsenligt i New Hampshire runt en vecka efter Iowa. Aå att helt sonika göra om Iowa till det första primärvalet lär inte ses med blida ögon i New Hampshire, som värvar sin egen status som primärvals-etta.

En mellanvariant skulle kunna vara att Demokraterna reformerar sina ”caucus” så att de mer liknar ett vanligt val, med valsedlar i en förseglad låda. Ett annat alternativ är att delstaten helt sonika flyttar sitt val – hur det än genomförs – till senare under primärvalsäsongen.

Det senare skulle innebära inget mindre än en sorts revolution för USA:s metod för att vaska fram sina presidentkandidater, eftersom så mycket historia, prestige, opinionsmätningsresurser och organisation under mer än fyra decennier investerats i just Iowa.

Demokrater deltar i ett så kallat ”caucus”, ett demokratiskt primärval, i Indianola strax söder om Des Moines, Iowa, 1 februari 2016. Foto: Erik Bergin

3. Bloomberg

2020 bjuder på ytterligare en utmaning för primärvalssystemet, som jag skrivit om tidigare: Mike Bloomberg. Mångmiljardären och den tidigare New York-borgmästaren ställer upp för Demokraterna på ett sätt som utmanar både partietablissemanget och en kampanjstruktur som mejslats fram av båda partier under bortåt 50 år.

Bloomberg skippar helt enkelt de första delstaterna i primärvalscirkusen – Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina – och satsar allt på Super Tuesday den 3 mars då över tio delstater håller sina primärval.

San Francisco, Kalifornien. Foto: Erik Bergin

Genom att vinna stort då, inte minst i jättarna Kalifornien och Texas, hoppas Bloomberg sno åt sig långt fler partidelegater än hans konkurrenter lyckats skrapa ihop i de fyra första delstaterna.

Bloomberg utmanar även den etablerade sanningen att vägen till Vita Huset måste gå via Iowa och New Hampshire. Istället försöker miljardären demonstrera en alternativ, oortodox sanning: den att en kampanj med tillräckligt mycket pengar kan välja att satsa dem där de betyder mest, nämligen där det finns flest partidelegater.

Och det är inte i Iowa eller New Hampshire, som fått sin oproportionerligt stora politiska vikt enbart för att alla är överens om att den existerar.

Lyckas Bloombergs strategi så kan hela primärvalssystemet komma att upplevas som orättvist och förlegat. Och i så fall kan USA:s sätt att vaska fram sina presidentkandidater stå inför verkligt stora förändringar kommande valår.

— Erik Bergin, fredag 7 februari 2020

I denna artikel