Människor i liberala fästen som New York och Stockholm, ja hela Europa och i stora delar av resten av världen, lever i en bubbla, hävdar jag, när det gäller USA:s president Donald Trump.

Med detta menar jag att att vi har svårt att tänka oss in i de tankar och motivationer som fick väljare i ställen som Pennsylvania, Michigan, Illinois och Indiana att faktiskt välja Trump till president.

Det är inte konstigt. Jag spenderade stora delar av förra året med att resa runt i USA och prata med Trump-väljare. Det har gjort, vågar jag påstå, att jag bättre än de flesta förstår hur de tänker och vad som driver dem. Det var mitt jobb att ta reda på det, men jag är även väldigt tacksam för att jag fick chansen.

Alla är i sin fulla rätt att tycka bra eller illa om politikers beslut, så även förstås Trumps. Men när det handlar om journalistik så duger det inte, räcker inte ända fram. Vi journalister kan inte bara rapportera negativt om en politiker vi inte tycker om personligen, för då bränner vi vår trovärdighet. Vi må leva i samma bubbla som många av våra läsare, men vi stänger ute alla andra som vi förväntar oss ska ta del av och tro på det vi rapporterar.

Därför skrev jag en kommentar i SvD lördag den 4 februari om Donald Trumps två första veckor i Vita Huset som syftar till att beskriva det han faktiskt har uträttat, inte vad vi tror att han ska uträtta framöver. Här finns den texten på SvD.se, du kan också läsa den här nedanför.

* * *

President Trump har i allt väsentligt ägnat sina första veckor åt att genomföra precis det han lovat. Men den största utmaningen återstår när han måste börja regera genom samarbete istället för med exekutiva beslut. Först då kan det kanske märkligaste presidentskapet i USA:s historia börja definieras på allvar.

Inom loppet av fjorton dygn hann Donald Trump anklaga Tyskland och Japan för valutafiffel, irritera kineserna igen, förödmjuka Irak, inkompetensförklara Mexikos militär och avfärda EU.

Han toppade formen med att tvärvända om Israel, dra igång en diplomatisk kris med Iran via Twitter och förvandla ett rutinsamtal med nära allierade Australien till ett bråk om immigration.

Det skedde lagom till att Trumps utrikesminister Rex Tillerson godkändes av senaten i torsdags och kunde ta kommandot över UD för att börja hantera oredan.

Men en annan faktor kring Trumps två första veckor vid makten är också värd att betänka. För liberalers uppgivenhet och bestörtning över vissa av åtgärderna måste ses mot bakgrunden att presidenten hittills i allt väsentligt genomfört precis det han lovat.

Han gör det möjligen inte i syfte att ena en djupt splittrad nation. Och Trump går med sina exekutiva åtgärder i delvis samma fälla som president Obama gjorde med sjukvårdsreformen Obamacare. Den röstades igenom med enbart demokratiskt stöd och förvandlades i samma stund till ett republikanskt hatobjekt att riva upp till varje pris.

Men icke desto mindre, två veckor in i sitt presidentskap har Donald Trump tagit ett första steg mot en mur mot Mexiko, sitt mest omtalade vallöfte. Han har utlovat en nystart i kampen mot IS och utsett en konservativ HD-domare. Löftet att satsa på militären har han bland annat också snuddat vid.

Även för en vald ledares mest hårdnackade opposition är det svårt att kritisera en faktor, om så bara en, den att han faktiskt levererar på sina vallöften.Erik Bergin, SvD den 4 februari 2017

Beslutet att tillfälligt stoppa individer från sju muslimska länder att resa in i USA har genererat avsky från demokratiska väljare och politiker, en hel del oberoende och somliga Republikaner. För att nu inte nämna fördömanden från resten av världen.

Men det var faktiskt ett helt år sedan Trump lanserade idén. Och även för en vald ledares mest hårdnackade opposition är det svårt att kritisera en faktor, om så bara en, den att han faktiskt levererar på sina vallöften.

Vi lever i en orolig tid och många anser att Trump adderar till oron, eller rent av utgör själva orosmomentet. Men det är också viktigt att förstå att Trumps anhängare, de som faktiskt fick honom vald, tycker precis tvärt om.

Och över alltsammans sänker sig insikten om hur amerikanskt detta är. För the United States of America har alltid handlat om motsättningar. Nybyggare mot den federala makten, svart mot vit, fattig mot rik. De har enat folket och splittrat dem, drivit nationen framåt och ibland bakåt.

[contextly_sidebar id=”6vgQdPSxmIsefK4S0cCj7mzS4vJq39EX”]

Efter andra världskriget klev Washington upp för att ta ledningen i en ny världsordning. Som ideologisk motpol till Sovjet levde USA med en inhemsk bild av solskensekonomi och nöjda hemmafruar. Samtidigt migrerade svarta norrut från institutionaliserad rasism i Södern och hamnade i ghetton i the Bronx och Brooklyn i New York City och South Side i Chicago.

Efter allt detta, är Trump egentligen något annat än den naturliga fortsättningen?Erik Bergin, SvD 3 februari 2017

Under 60-talet enades amerikanerna runt kapplöpningen mot månen samtidigt som de splittrades av raskravaller, demonstrationer och politiska mord som såg ut att slita republiken i stycken. Så kom crackvågen, Watergate, ekonomisk nedgång och en våldsvåg som skulle vara i trettio år – parallellt med ett glittrigt 80-tals magnifika börsuppgång och krasch.

Efter allt detta, är Trump egentligen något annat än den naturliga fortsättningen? Att historiens första svarta president – en avståndstagande, påläst, resonerande proffspolitiker – efterträds av sin diametrala motsats: en narcissistisk brun utan sol-polerad affärsman utan synbarlig respekt för vare sig kvinnor, muslimer, mexikaner eller fakta.

Men Trump vann faktiskt valet, även om Hillary Clinton – till Trumps stora förtret – fick knappt tre miljoner fler väljarröster. Även Barack Obama konstaterade strax innan han avgick att den nya presidenten måste få en chans att genomföra vad han föresatt sig. Dagen efter att Trump svurits in den 20 januari demonstrerade hundratusentals mot honom i Washington och världen över. Presidenten skrev på Twitter, ”Följde protesterna igår, men jag levde i tron att vi nyss hade ett val!”.

Att fälla domen över Trumps presidentskap redan nu är för tidigt. Hans största utmaningar återstår.

Det är svårt att ta ifrån honom poängen. Presidenten är produkten av ett högst verkligt och konkret missnöje med det politiska etablissemanget. Att han vann valet till stor del eftersom Hillary Clinton var så illa omtyckt – snarare än att han själv var så populär – vill han möjligen inte erkänna, men han vann likväl.

Att fälla domen över Trumps presidentskap redan nu är för tidigt. Hans största utmaningar återstår. Det är inte svårt att peka ut de mest uppenbara. Han ägnade sina två första veckor åt ett ursinnigt undertecknande av ”executive actions”, dekret som rundar lagstiftarna i kongressen. Men sådana tar honom inte långt om han verkligen vill förändra USA.

Bland de vallöften som återstår finns skattesänkningarna och reformen av skattesystemet. Mångmiljardupprustningen av vägar, broar och annan infrastruktur är en annan utmaning. Presidenten måste samarbeta med kongressen och vara mer detaljerad om vad han vill än någonting vi hittills sett en självupptagen Trump komma i närheten av.

Om tre år, elva månader och två veckor svär en president åter eden på Capitol Hill. Det innebär gott om tid att oroa sig över, kritisera och kanske även ompröva resultatet av en av de märkligaste politiska karriärerna i USA:s historia. Förutsatt förstås att Trump sitter kvar till nästa val.

(Artikeln är publicerad på SvD.se den 3 februari och i papperstidningen den 4 februari.)