Mystik och historia tätnar med mörkret över Adelsö

ADELSÖ — Här hängde Magnus Ladulås, och före honom vikingarna som byggde Birka en bit bort, en av vikingatidens viktigaste svenska städer. [Wikipedia om Adelsö.]

Adelsö är under en timmes körning från Stockholm. Ändå är detta en annan värld. Tiden har på något sätt stått still.

Och längs små, slingriga landsvägar en lördag i november på den en mil långa öns ostsida känns det som mystiken och historien tätnar i takt med mörkret och duggregnet faller.

En man som liknar E-Type, om det nu inte är han, stannar sin van och släpper ut hundarna nere vid hamnen.

Där är y-bommarna upptagna för vintern. Men en båt eller två ligger ännu kvar i sjön.

Två svanar ser nyfiket på de två främlingarna nere vid bryggan. Är de vänner? Eller fiender?

Kyrkan står där och bligar en smula barskt ned på besökarna, liksom för att vaka så att de inte skändar vikingagravarna precis bredvid.

Gravarna har formen av högar, runt och på vilka kor betar sitt gräs till synes omedvetna vilka stora män de trampar runt på.

För här bodde en gång, för tusen år sedan eller så, de hövdingar som styrde över Birka, som finns bara en kort båtresa söderut. Adelsö har varit befolkat sedan stenåldern. Alltjämt har 750 personer sina hem på denna skärgårdsö.

Utanför butiken finns en gammal smörjgrop. Det växer mossa på betongen och gropen är inhägnad som vore den K-märkt. I butiken knallar öbor runt och klämmer på kexen, synar Adelsö-pilsnern från öns eget bryggeri och fingrar på chokladkakorna. Ett par kids i kön köper fyra Refreshments.

”Hela ön har kommit hit ikväll”, konstaterar en av kassabiträdena muntert.

Precis innanför dörren står nybakt bröd på några plåtar.

Vidare längs landsvägen passerar vi små byar. Det lyser i stugorna samtidigt som mörkret tätnar utanför över fälten och skogarna.

Landsvägen på västra sidan av ön är så smal att det inte går att mötas. Tur att man har fyrhjulsdrift, tänker vi. Men vi möter inte en enda bil.

Ön är inte stor — en mil lång och några kilometer bred. Men här ryms tät barrskog, propra fält och hagar. Mörkret förvandlar skogen till en svart vägg.

Vad döljer sig där inne? Vilka historier har den här skogen bevittnat, från vikingars återkomst från härjningar i öster- och västerled och forna kungars bravader?

Går det att locka fram en thriller ur Adelsö? Kanske vill skogen, fälten och gravarna berätta. Om bara någon frågade.

Vi når norra änden av ön, med Sättra och Storgården. En grusväg leder precis längs med norra stranden. Här tilltar bebyggelsen igen, det verkar till och med ha drivits någon form av institution och lätt industri på sina håll. Men allt verkar öde denna blåglåmiga lördag.

En mansfigur står längst ut på udden och blickar ut över Mälaren. Vem är han? Vad är hans ärende?

En inredningsbutik dyker upp ur ingenstans på höger sida av landsvägen.

Vi går in.

”Ursäkta röran. Jag skulle just ställa fram alla tomtarna”, deklarerar kvinnan som driver etablissemanget.

Nere vid färjeläget står en man med hund och väntar på linfärjan tillbaka till Munsö. En uråldrig lotsbåt med det besynnerliga namnet ”Österlen” ligger förtöjd vid piren. Har hon färdats från Skåne och hit? Varför?

Kvällningen gör himmel och vatten blå, under ett lock av låga, regntunga moln. En sällsam stillhet präglar hamnen.

På färjan anländer en av Storstockholms lokaltrafiks bussar som tar den som vill till Brommaplan, runt en halvtimmes körning bort.

Men från Adelsö till Bromma känns det just den här kvällen som en hel tidsålder.