USA polariserat under Trump – men inte för första gången

STOCKHOLM — Ett historiskt faktum har ställts inför det amerikanska folket veckan före jul när landets president och överbefälhavare för bara tredje gången i historien har ställts inför riksrätt.

Återigen berättar USA:s medier om hur polariserat och splittrat landet är, den här gången runt en oortodox presidents tendens att blanda ihop nationens intressen med sina egna.

Och jag har redan hunnit läsa den fras som ofta upprepats sedan Trump vann valet i november 2016, och även under president Obama, om att USA är ”mer polariserat än någonsin”.

Really?! Jag kan ha gjort mig skyldig till det påståendet själv, men jag är i vilket fall väldigt osäker på om det stämmer.

För det första, hur mäter du polarisering? Och om du kan mäta den nu, hur jämför du då med de tidigare kritiska vägval i den amerikanska historien då en presidents beteende hotade få honom avsatt genom riksrätt?

Andrew Johnson 1868, Richard Nixons nära döden-upplevelse innan han avgick 1974, och Bill Clintons sexbefläckade impeachment 1998-1999?

Men mer än det handlar det om i vilket läge Amerika befann sig då. Ta 1860-talet, då USA inte bara var polsriserat över slaveriet: det slets helt sonika itu i två nationer, vilket gav fyra år av mycket bittert inbördeskrig. En dramatik som efter freden 1865 eskalerade ytterligare med mordet på president Lincoln, kröntes sedan med riksrätten tre år senare mot hans efterträdare, Andrew Johnson, som försökte få Nord att släppa kraven på Syd att en gång för alla ge upp slaveriet och sin institutionaliserade rasism.

Eller ta 1960- och 70-talens närmast exempellösa politiska dramatik och våld. En period som tvingade USA att genomlida morden på president Kennedy, hans bror Robert och Civil Rights-kämpen Martin Luther King och Malcolm X. Allt till kanonmullret från Vietnam, raskravaller i New York och Chicago och andra metropoler, Black Panther Party och en grovt korrumperad poliskår.

Alltihop toppades till slut av Watergate, en komplex och sotsvart skandal in i Nixons White House som återigen kom att ställa nationen och kongressen inför valet att försöka få presidenten avsatt genom riksrätt. Innan dess hann Nixon dock avgå.

Sedan kom Clinton, en ny sorts politiker. Charmig och med en uppsättning personliga problem som försatte honom själv i en omöjlig situation och ställde amerikanska folket inför uppgiften att fundera ut om en lögn för att skydda ett äktenskap var detsamma som ett hot mot nationens säkerhet.

Så nog har USA varit polariserat. Om vad, och på vilket sätt och med vilka konsekvenser, har varierat. Det är svårt att dra några självklara paralleller mellan 60- och 70-talets politiska våld och Trumps narcissistiska twittrande.

New York Times Vita Huset-korrespondent Peter Baker sammanfattar skillnaderna mellan då och nu bra i en analys:

In Johnson’s case, his impeachment in 1868 was not really about his decision to fire his war secretary in violation of a later-overturned law but about what kind of country would emerge from the Civil War. A Southern white supremacist who ascended to the White House after Abraham Lincoln’s assassination, Johnson wanted to ease the Confederate states back into the Union with little change while his Radical Republican opponents sought a new order guaranteeing equal rights for freed slaves.

More than a century later, Nixon’s near-impeachment in 1974 was the climax of a decade of social upheaval — the assassinations of John F. Kennedy, Robert F. Kennedy and the Rev. Dr. Martin Luther King Jr., the civil rights movement, the Vietnam War, women’s liberation, the sexual revolution and finally the Watergate scandal. With the country roiling, Nixon resigned before the House could vote on articles of impeachment.

Mr. Clinton’s impeachment in 1998 came in a time of peace and prosperity, but it was nonetheless a moment of transition when the first baby boomer had arrived in the White House along with a history of philandering, drug use and draft avoidance that offended traditionalists. The emergence of Speaker Newt Gingrich’s take-no-prisoners Republicans coincided with the opening of the internet era that would eventually Balkanize America.

Mer intressant är att ställa frågan: kan Amerika helas. Och hur?

Står hoppet till dess institutioner? Till de byråkrater varav några vittnade utan politiska skygglappar i riksrättsutredningen och som av republikaner i onsdags, inför omröstningen om åtal, dömdes ut som career bureaucrats?

Det är de opolitiska tjänstemän som i dagens USA kommit att bli ofrivilligt politiserade i ett samhälle som snabbt är på väg att byta ut fakta mot åsikter, och filtrera sanning genom ett partipolitiskt prisma.

En professor i statsvetenskap i Iowa som jag intervjuat flera gånger sa tidigare i år att ”amerikaner lever numera i skilda världar. Vi kan inte ens vara överens om vad det innebär att vara amerikan”.

Om det stämmer så får det mig att tro att USA måste söka sin nya sammanhållning på andra håll än i Vita Huset och politikens Washington. Där de institutioner finn som länge rankats lägst – lägre än medierna!!!!! – i amerikanska förtroendeundersökningar.

Så är därmed Trump och för den delen Clinton och Obama och Bush före dem, något mer än katalysatorer för oenigheten, som en vit duk att projicera den på i en orolig omvärld?

Jag tror att USA repar sig, nationen har stått pall för hårdare smällar än vad den nu går igenom.

Men vägen framåt finns troligen inte vare sig i en polariserad riksrätt eller ens bortom valdagen 3 november 2020.