KAPITEL 23

Susanne Berg och barnen såg på en repris av Melodifestivalen när dörren for upp. Det hördes tumult från hallen. Susanne spanade, reste sig och gick bort för att titta. Hon frös som till is.

Innanför ytterdörren stod tre personer och glodde mot henne. Samtliga såg ut att vara i förfärligt skick. En av dem var hennes make. Frisyren var i oordning och han hade blod på kavaj, skjorta, händer och ansikte. De två andra hade hon aldrig sett. Mellan Svante och en vilt främmande, blond kvinna stod en väldig karl med armarna runt de båda andra. Han verkade inte kunna stå på egna ben, hans skjorta och byxor var genomdränkta av blod. Mannen kastade en blick mot henne, sedan föll hans huvud framåt och blev hängande.

”Hej älskling”, sa Svante ansträngt.

”Men herregud! Vad har hänt?”

Maja dök upp. Fyraåringen stirrade storögt och utan ett ljud på sin far och röran i en sekund innan Susanne fick syn på henne.

”Maja! Upp till ditt rum. Nu, direkt!”

Simon hade också lockats dit.

”Och du också, Simon! Bums, nu!”

Maja protesterade men deras mor var obeveklig.

”Ni kan se klart melodifestivalen när som helst.”

Svante och den okända kvinnan lämpade ned den blödande mannen på en låg byrå i hallen. Han var vid medvetande, noterade Susanne, men inte mycket mer.

”Susanne, älskling, vi behöver få av honom skjortan och titta till såret”.

Den blonda kvinnan satte sig på huk framför den blödande mannen, studerade honom ett ögonblick och vände sig till Svante Berg, ”Vi behöver en våt handduk eller ren trasa.”

Han stolpade iväg till badrummet och slet tag i ett badlakan, blötte det och kom tillbaka.

”Men han måste ju till sjukhus. Varför har ni tagit honom hit? Och vem är han?”, undrade Susanne upprört med en svart blick på sin make.

Den blonda kvinnan svarade inte utan började koncentrerat knäppa upp den skadade mannens skjorta.

”Han kommer klara sig utmärkt”‚ sa hon bara helt kort på göteborgska.

Simon, 8, tittade fram runt ett hörn. Båda föräldrarna vrålade i kör, ”Simon, upp till dit rum!”

”Vi behöver en sax för att klippa upp tejpen”, sa kvinnan. Susanne försvann iväg till köket och kom tillbaka med en kökssax som hon sträckte över.

”Tack.”

Svante sneglade på den skottskadade Stefan Axén, alias Antoni, och sedan på sin hustru. Han drog ett djupt andetag och sa tyst, ”Susanne, det är något jag inte har berättat.”

”Det menar du inte?”

Hans hustru såg argt på honom.

”Det här är en krissituation. Av olika skäl kan vi inte köra honom till sjukhuset. Han har blivit skottskadad, men det verkar inte vara något djupt sår. Han kommer att klara sig.”

”Och vem är du att bedöma det? Sedan när har du vårdutbildning? Jag kan mera om sjukvård än du. Och barnen! Du släpar hem en vilt främmande skjuten karl mitt framför Maja och Simon! Det är…”

”Schhh! Tagga ner, vi var tvungna, det fanns ingen annanstans.”

Hon glodde ilsket på honom.

”Jag hoppas du har en jävligt bra förklaring”.

Svante försvann ut i garaget och kom tillbaka med en presenning. Susanne hämtade det mest slitna lakan hon kunde hitta. De bredde ut presenning och lakan på sängen i gästrummet. Med förenade krafter kånkade de in Antoni i rummet. Cissi började arbeta koncentrerat och utan ett ord med att få bort kläder och tejp runt skottskadan. Susanne assisterade och sprang fram och tillbaka mellan gästrummet och medicinskåpet inne i ett av badrummen.

Skottskadan satt på höger sida i jämnhöjd med naveln. På sidan av ryggen i ungefär samma höjd fanns ett utgångshål.

”Har ni någon form av desinfektionsmedel?”

Susanne sprang och letade. Svante försökte hjälpa till men var mest i vägen. Han sjönk ned på en soffa i vardagsrummet.

”Jag tror inte att någon del av kulan sitter kvar. Med lite tur har inga organ skadats heller”, mumlade Cissi mest för sig själv.

De hade tvättat rent och fått dit ett par stora plåsterlappar över skadorna. Lakanet och trägolvet var rött av blod.

Susanne stod bakom henne och sneglade på röran.

”Kanske inte. Men han skulle behöva röntgas. Och han verkar ha förlorat mycket blod.”

”Ja.”

”Och jag tror att det där behöver sys”‚ fortsatte hon.

Den okända kvinnan såg upp på henne. ”Sy kan vi klara själva. Det är värre med röntgen.”

Hon såg på plåsterbitarna igen. Antoni verkade sova, eller befann sig i någon sorts dvala.

”Det verkar ha varit en tunn kaliber. Tur för oss. Han verkar stabil.”

Susanne glodde på henne med kolsvart blick.

”När som helst nu går det bra att berätta vad i helvete ni gör här och vad som hänt.”

Svante stod vid dörröppningen och stirrade uttryckslöst på den skjutna mannen.

”Barnen sover”, sa han helt kort.

Klockan hade just passerat 21.

Cissi reste sig och torkade av blod på en redan rödfläckig handduk.

”Jag går och tvättar mig. Sedan pratar vi.”

De satt i vardagsrummet medan mörkret föll över Stockholms skärgård utanför familjen Bergs vardagsrumsfönster. Cecilia Ekstedt-Berger satt rak i ryggen och med vaksam blick mestadels fäst på Susanne Berg. Långsamt och steg för steg förklarade hon vad hon och mannen hon kallade Stefan Axén haft för sig de senaste veckorna. Namnet Antoni nämnde hon inte. Vissa andra detaljer undanhölls också. Viveka Halldén exempelvis nämndes inte.

Ekstedt-Berger lyckades trassla sig igenom historien utan att använda ordet ”utpressning”. Hon måste vara jurist, tänkte Svante surt. Han satt mestadels tyst och glodde på henne. Susanne tog emot berättelsen med en blandning av chock och uppgivenhet.

Cecilia gjorde en paus och Susanne Berg högg direkt.

”Det du säger är alltså att ni har utpressat min make.”

”Nej, det är inte det jag säger.”

”Fast det är ändå det du säger – ni har pressat Svante att lämna över hemlig information. Jag antar att ni övervakat hans bilar, oss, epost, telefoner, allting. Vad kallar du det?”

Svante fann sig själv i den för honom ovana situationen att förminskas till subjekt i diskussionen. Han var en del av samtalet men inte en del i det.

”Svante” – Sofie nickade åt hans håll – ”hade problem som vi hjälpte honom lösa. Finansiella problem. Det var ett ömsesidigt utbyte.”

Susanne glodde surt på sin make.

”Svante?”

Han ryckte uppgivet på axlarna.

”Så i så fall har min make begått brott också, menar du? Han har stulit företagshemligheter från det här företaget, InvestTech, för att betala sina lån?”

Cecilia begrundade detta. ”Kan du säga.”

”Stopp, stopp – jag har inga finansiella problem som ni har löst”, bröt Svante in vresigt.

”Och du har inte nämnt vem er uppdragsgivare är”, fortsatte han. ”Det vore intressant att veta.”

Ekstedt-Berger glodde tillbaka. ”Du vet att jag inte kan berätta det.”

”Vad är det som säger att jag inte ringer polisen nu, direkt? Ser till att få er två inom lås och bom?”, utropade Susanne irriterat.

”Det löser ingenting”, svarade hon stramt.

Ekstedt-Berger såg på paret Berg och kände sig oändligt trött. ”Men låt mig säga en sak”, fortsatte hon. ”Jag är uppriktigt ledsen över den här situationen.”

Hon gjorde en gest i generell riktning mot gästrummet där Antoni låg på sin presenning.

Samtalet dog ut. Ingen orkade längre. Klockan var två på natten.

Susanne reste sig utan ett ord och gick mot trappan upp till övervåningen och sovrummet. Enbart det faktum att Maja och Simon sov i andra änden av huset hindrade henne från att dra igen dörren med en smäll.

Svante Berg och Cecilia Ekstedt-Berger satt kvar tysta. Han såg ut genom fönstren med tom blick och suckade.

”Jaha. Är du nöjd nu?”

”Svante, vi löser det här. Jag och Stefan tar oss…”

Han reste sig, plötsligt less på alltihop.

”Dra åt helvete. Båda två. Han heter Antoni. Du kan sova på soffan.”

Hon reste sig också, nu med skärpa i rösten.

”Svante, du vet vad vår uppgörelse är. Den här affären stannar mellan oss.”

”Stick och brinn.”

Ett släpande ljud hördes från gästrummet. Jätten Antoni uppenbarade sig i dörröppningen i bar överkropp. Han såg bedrövlig ut. Ett blodigt bandage var lindat runt magen och hans kostymbyxor var nedsolkade av hans eget blod. Han höll en hand över skottskadan och lutade sig mot dörrposten med den andra. Han blängde trött på dem.

”Vad är klockan?”

Hon kollade mobilen. ”Snart två.”

Han stod kvar ostadigt och såg sig omkring.

”Vi måste härifrån. Ring en taxi”, muttrade han.

”Du är inte i skick att röra på dig.”

”Ring en taxi.”

Svante blev stående och studerade mannen fascinerat. Även nu, skottskadad och med blodförlust, såg Antoni på något vis stark ut. En urkraft som vägrade ge upp. Ett skadat rovdjur redo för attack.

Cecilia fipplade med mobilen.

”Polisen har upptäckt rånet”, sa hon frånvarande.” Morgonbladet har rapporterat om det på internet.”

Morgonbladet. Svante hade glömt bort tidningen. Vad hade de skrivit? Hans egen mobil var urladdad, eller sönderslagen, han visste inte vilket. Han hade inte fått eller ringt några samtal på hela kvällen eller natten.

”Vem tipsade polisen?”, muttrade Antoni och glodde på Svante Berg.

Han slog ut med armarna.

”Jag gissar att polisen fått massor av tips”.

Antoni tog ett par ostadiga steg mot soffan och sjönk ned. Han stönade tyst av smärta. Svante och Cecilia förblev stående.

”Här är läget”, sa han långsamt. ”Vi måste ha tag i de där rånarna. De har vad vi behöver få tag på.”

Svante blängde på jätten i soffan. ”Sorry – inte mitt problem. Jag har gjort min del.”

Antoni såg upp på honom med kolsvarta ögon.

”Du är färdig när jag säger att du är färdig”.

Svante sa inget.

”Tony, jag tycker vi väntar här tills du är mera i form. Vi kan…”

Han viftade bort henne.

”Vi åker nu. Svante, vi hör av oss. Hit med bilnyckeln till er Mercedes.” Han vältrade sig mödosamt upp ur soffan.

”Glöm det”, sa Svante. ”Du pratade om taxi nyss.”

”Hit med den. Ni har en Porsche och en Mercedes, ni behöver inte båda.

”Det är Susannes Merca.”

”Och hon ska få den tillbaka. Men just nu behöver vi den.”

”Glöm det”, sa Svante trotsigt.

Antoni förde långsamt sin högra hand bakom ryggen och greppade efter något i byxlinningen. Han drog fram sin blänkande pistol som han på något vis fått med sig, riktade den mot Svante och såg intensivt på honom.

”Bilnyckeln.”

Iförd en av Svantes träningsjackor och de blodiga kostymbrallorna vankade Antoni ut till Mercan på garageuppfarten med Cecilia i släptåg. Han vältrade sig in på passagerarsidan, hon bakom ratten.

”Vi hör av oss”, ropade han lågt och vinkade snabbt innan han slog igen bildörren. Motorn startade, den silvergrå kombin rullade ut från tomten och var borta.

Klockan var kvart över tre på morgonen lördag 13 september 2008.

TILL ALLA KAPITEL