Det är inte längre Trump det handlar om

VECKANS ANALYS 5 JANUARI 2021 — Vissa trodde nog redan att de sett och hört allt. Men det var innan Washington Post avslöjade söndag 3 januari att president Trump ringt dagen före till Georgias valminister, republikanen Brad Raffensperger, och bett honom ändra valresultatet så att Trump skulle vinna.

Vid presidentvalet den 3 november vann Joe Biden i Georgia med knappt 12 000 röster, vilket hjälpte till att cementera demokratens seger över Trump. Men i samtalet ber Trump uttryckligen Raffensperger att ”hitta” knappt 12 000 Trump-röster så att valresultatet kan ändras.

”Fellas, I need 11 000 votes. Give me a break”, hörs Trump bland annat säga på inspelningen som tycks ha läckts till medierna av någon i Raffenspergers kontor.

Georgia har liksom alla andra delstater certifierat sina valresultat sedan flera veckor. I mitten av december röstade delstaternas elektorer formellt fram Joe Biden som nästa president, som svärs in den 20 januari. Biden vann med 306 elektorsröster mot Trumps 232 – Biden säkrade händelsevis lika många röster som Trump vann över Clinton med 2016.

Valet är i allt väsentligt alltså redan avklarat, för flera veckor sedan. Det som återstår är det vanligtvis ceremoniella och rutinmässiga godkännandet av elektorsrösterna i kongressen.

Jurister frågar sig nu om Trump begått ett brott när han – med hänvisning till grundlösa påståenden om valfusk som Trumps advokater ägnat åtta veckor åt att inte kunna bevisa – uppmanar en delstat han förlorat att ändra det officiella valresultatet så att han kan vinna.

Men det är inte det viktigaste i den här storyn.

Det mest uppseendeväckande är hur stor del av den republikanska politiska eliten i Washington och på andra håll som fortfarande backar upp Trump. Jag skrev en analys i SvD, som du hittar här, om sprickan som nu uppenbarat sig inom Republikanerna. Ett tiotal republikanska senatorer och så många som runt hundra republikaner i representanthuset bestämde sig för att utmana valresultatet inför omröstningen i kongressen onsdag 6 januari.

I senaten, överhuset, leds ansträngningen av bland andra Ted Cruz, Tea Party-senatorn från Texas som för fyra år sedan var en idog Trumpkritiker.

[contextly_sidebar id=”eAYKIkZfJzWQdz5BKhwDzKNVZjFUXoBS”]

Nu är han en så devot Trumpsupporter att han inte ser några problem med att använda påhitt om obevisat valfusk för att försöka ändra resultatet i ett demokratiskt val så att förloraren kan sitta kvar vid makten.

Vi tar det igen: Upprorsmakarna försöker använda påhitt om obevisat valfusk för att försöka ändra resultatet i ett demokratiskt val så att förloraren kan sitta kvar vid makten.

Många republikanska toppolitiker i Washington dömer förstås ut försöket. Dels för att det går emot USA:s lagstadgade demokratiska process, dels för att det mycket sannolikt är lönlöst – Trump har redan förlorat.

Men upprorsmakarna verkar även ha ett annat mål med revolten: om de inte når ända fram, så vill de i varje fall försöka framställa Joe Biden som en så illegitim president som möjligt och underminera hans position så mycket det går redan innan han tillträtt.

Någon som anar varifrån den strategin kommer?

Just det, Donald J. Trump – som åren innan han kandiderade till presidentjobbet ägnade sig åt att sprida konspirationsteorin att Barack Obama inte var född i USA. Därför, menade konspirationsteoretikerna, var han en illegitim president.

Cruz & Co hävdar att de protesterar mot det demokratiska valresultatet med syfte att bevara integriteten för valet och se till att det går rätt till. De anför uppgifterna (som emanerar från Trump) om omfattande valfusk som skäl till att valet bör snabbutredas av en kommission under tio dagar, innan något valresultat kan godkännas.

Att det argumentet är logiskt defekt inser man när man begrundar det här cirkelresonemanget:

1: Trump hävdar valfusk. 2: Hans advokater, med Rudy Giuliani i spetsen, pratar om att de har bevis för valfusk, men kan inte presentera några som håller i domstol. 3: Trumps anhängare (Cruz & Co) sprider de ogrundade uppgifterna om valfusk vidare, påhejade av konspirationsteoretiker på Youtube. 4: Samtidigt vill konspiratörerna i kongressen låta utreda valfusket som de själva bidrar till med ett förment svepskäl om att det handlar om att säkra kvaliteten på valresultatet.

Vad vi nu sitter med är en virvelvind av osanna påståenden om valet som drivits av Trump och som hans supportrar försöker utmåla som en rationell protest mot hur valet gick till.

Att ett sådant beteende kommer från presidenten var knappast någon överraskning – Trump pratade om valfusk långt innan valet ens hållits. Men att så många toppkrafter inom det republikanska partiet fortfarande driver konspirationsteorierna vidare väcker en hel del uppmärksamhet och oro.

Jag konstaterar i min analys i SvD att ett av Trumps eftermälen ser ut att bli ett splittrat republikanskt parti, där en falang accepterar fakta och den andra drivs av konspirationsteorier.

Två faktorer samverkar som gör att allt detta kunnat bli möjligt.

Den ena är att Trump hela tiden varit öppen med vad han gjort. Han har aldrig medgett några fel, istället har han trumpetat ut konspirationer om valet, om Biden, om partikamrater, om Ukraina och om Ryssland rakt ut på Twitter. När tvivelaktiga, om inte rent kriminella, samtal läckt ut – som Trumps försök 2018 att pressa Ukrainas president till att utreda familjen Biden – läckt ut har presidenten bara ryckt på axlarna och vidhållit att allt är i sin ordning.

Vad alla ser som förödande negativt och korrupt, åtminstone de som inte tror på och driver konspirationsteorier, är egentligen helt normalt, har presidenten hävdat. Svart är vitt, upp är ned.

Den andra faktorn är att Trump ständigt utgår enbart från sig själv. Han är normen, USA:s konstitution, konventioner och till och med folkets vilja i ett val är det inte. Det finns en hel del skäl att ana att Trump liksom Ludvig XIV leds av en sorts ”staten – det är jag”-syndrom, som får honom att tro att om han förlorar ett val – vilket är otänkbart – så är det katastrof för USA.

Det är värt att notera att de flesta tidigare amerikanska presidenter inte fungerat så. Trumps beteende är inte normalt, det förhoppningsvis är ingen ny norm. Visst har tidigare förlorare i presidentval grämt sig, och det har förekommit fler fula trix i amerikansk politik och inför val än vad som går att räkna till.

Men att vägra erkänna en valförlust är inte normen i amerikansk politik. Inte heller att en betydande del av det ena partieks kongresspolitiker aktivt backar upp försöket att riva upp förlusten. Det beteendet hör hemma i en diktatur – med den skillnaden att i sådana brukar de antidemokratiska och diktatoriska åtgärderna inte marknadsföras på Twitter.

Tyck till om analysen!

[contact-form-7 id=”34540″ title=”Tyck till! Veckans analys”]