Kulturkrig krymper andelen väljare att slåss om

VECKANS ANALYS — Vem som vinner 2024 års amerikanska presidentval går förstås inte att veta.

Men en omständighet verkar redan nu gå att slå fast: vem som än vinner har allt färre väljare att slåss om för att säkra segern.

En rad opinionsmätningar, böcker, artiklar och forskningsprojekt har producerats de senaste åren som indikerar att allt fler amerikanska väljare är alltmer fastcementerade i sin politiska åsikt.

Det kallas ofta ”kulturkrig” – upplevda kulturella skillnader mellan olika väljargrupper. Alltså att du tar ställning för ditt parti inte främst beroende på att du sympatiserar med partiets och dess politikers politik, utan för att du upplever motståndarpartiets väljare som farliga, otrevliga eller osympatiska.

Man kan också kalla det allt djupare polarisering.

På Wikipedia beskrivs termen ”kulturkrig”, ”culture war”, så här:

A culture war is a cultural conflict between social groups and the struggle for dominance of their values, beliefs, and practices.^[1] It commonly refers to topics on which there is general societal disagreement and polarization in societal values.

The term is commonly used to describe aspects of contemporary politics in the United States.^[2] This includes abortion, homosexuality, transgender rights, pornography, multiculturalism, racism and other cultural conflicts based on values, morality, and lifestyle which are described as the major political cleavage.^[2]

Jag rapporterade om en del av detta kulturkrig i SvD-intervjun med tidigare Vita Huset-juristen John Dean i april 2021, där han berättar om en bok han skrivit om de värderingar som styr expresidenten Trumps väljare.

Du kommer att kunna läsa mer om detta i en kommande bok jag själv jobbar på.

I vilket fall går det förmodligen inte att hävda att ena eller andra partiet och dess väljare är extra benägna att involvera sig i dessa kulturella krig. Åtminstone har jag inga sådana belägg.

Det här handlar istället om en av kulturkrigens och polariseringens konsekvenser – den att allt färre väljare verkar vara ”up for grabs” i val, alltså vara möjliga att locka från ena partiet till det andra.

Det finns flera sätt att mäta detta. Ett är att studera de löpande mätningarna av presidenters ”job approval” som visar hur stor del av väljarna som ger presidenten betyget godkänt respektive underkänt.

Sådana mätningar görs löpande av en rad opinionsinstitut i USA. Men den som vill granska långa tidsserier gör klokt i att studera Gallup, som sysslat med detta i över 70 år.

Sålunda kan vi här studera Gallups ”job approval rating” för alla presidenter från Harry S Truman till Joe Biden:

Ta en noggrann titt på dessa kurvor för de 14 presidenterna. Några saker är uppenbara:

Truman inledde mycket högt stöd under en kort period, föll, klättrade ett par gånger i samband med bland annat Koreakriget och kollapsade sedan. Krigshjälten Eisenhower höll sig mer eller mindre över eller mycket över 50 procents stöd under alla sina åtta år. Johnson åkte utförsbacke såpass att han inte ville ställa upp i ett andra val. Stödet för George W Bush rusade efter 11 september-attacken, men föll stadigt under kriget mot terrorismen.

Och så vidare.

Men studera nu de senaste tre presidenterna – Obama, Trump och Biden. Samtliga hovrar strax över eller under 50 procent i stöd. Inga extremer åt något håll, möjligen undantaget Obamas första tid vid makten.

En hel del politiska analytiker – inklusive Charlie Cook på tunga politiska analysbloggen Cook Political Report – menar att detta är effekten av den alltmer fastcementerade väljarbasen. Eller en effekt av kulturkrigen och polariseringen, om du så vill.

För om en allt större del av väljarna är fastlåsta i sitt stöd och inte låter sig påverkas, då blir effekten en plattare kurva. Helt enkelt eftersom få byter ståndpunkt. Folk bildar sig en åsikt och behåller den, no matter what.

Gallup har genom åren frågat folk vilka partier de sympatiserar med och var deras politiska åskådning ligger. Det går alltså att tränga djupare in i ”job approval”-mätningarna. Så här ser kurvorna ut för republikaner och demokrater för Obama respektive Trump:

OBAMAS JOB APPROVAL

TRUMPS JOB APPROVAL

Graferna visar att väljarsympatierna varierade oerhört lite över tid. Obama hade stöd av 80-90 procent av demokraterna och föll aldrig under 60 procent. Omvänt hade han bara stöd av 10-15 procent av republikanerna nästan hela tiden.

För Trump, som förstås bara satt fyra år, är förhållandet det omvända, fast ännu mer extremt. 80-90 procent av republikanerna backade upp Trump medan bara runt 10 procent av demokraterna stödde honom.

För argumentationens skull tittar vi även på stödet för demokraten Bill Clinton på 1990-talet och republikanen Ronald Reagan på 1980-talet:

REAGANS JOB APPROVAL

CLINTONS JOB APPROVAL

Ser du skillnaden? Den är extra tydlig för Reagan, som vid ett par tillfällen hade stöd av 50 procent av motståndarpartiets väljare. Även Clinton kom periodvis uppåt 40 procent i stöd hos republikaner.

Detta, tror statsvetare och politikanalytiker, är effekten av kulturkrigen och de alltmer fastcementerade väljaropinionerna. (I fallet Trump, med hans höga stöd från de egna väljarna, är det även intressant att notera att många republikanska/konservativa väljare säger att de identifierar sig mer med Trump än med det republikanska partiet, enligt mätningar under bland annat 2021 sedan Trump avgått.)

Allt detta gör att framtida amerikanska val kan antas handla om mittenväljarna i ännu högre utsträckning än vad de gjort tidigare. Det är helt enkelt bara där som det finns stora skaror väljare att locka.

Det gör i sin tur – beroende på hur det amerikanska valsystemet är konstruerat med elektorer och ”winner takes all”-principen för elektorsröster – att det blir extremt viktigt att ta reda på i vilka delstater dessa mittenväljare finns.

För att ge ett exempel: en mittenväljare som är möjlig att locka i Kalifornien eller Texas är inte värd särskilt mycket, medan en i Pennsylvania eller Florida är värd mycket. Några sådana till, och de kan avgöra hela valet.

Varför då? Därför att Kalifornien och Texas anses vara solitt demokratiska respektive republikanska, medan Pennsylvania och Florida kan gå åt vilket håll som helst. Och hur de går beror alltså i allt större utsträckning på USA:s ”independents”.

Redan har valkampanjer järnkoll på i vilka kvarter man kan förväntas hitta sympatisörer. Sådan ”polling” och kartläggning, kan man anta, kommer att intensifieras.

Det går att ana även en annan konsekvens, som inte minst var tydlig under Trump: hur presidenten agerar och vilka reformer han pratar om och driver kan visa sig spela allt mindre roll.

Väljarna har i stor utsträckning ändå redan bestämt sig.

VAD TYCKER DU OM ANALYSEN!