444
444

VECKANS ANALYS I maj 2020, med runt ett halvår kvar till presidentvalet, skrev jag ett reportage i Svenska Dagbladet om hur ovanlig det årets valkampanj var. Den existerade helt enkelt inte, åtminstone vad gällde runt hälften av de amerikanska väljarna.

Den sittande presidenten, Trump, gjorde sitt bästa för att hålla väljarmöten som vanligt, rallies, men det gick sådär. Hans motståndare, ex-vicepresident Joe Biden, valkampanjade mestadels från sin källare i residenset i Delaware.

Jag kom åter från en reportageresa i bland annat South Carolina i mars 2020, ungefär samtidigt som coronapandemin slog till och USA började stänga ned. Nu i maj två månader senare, när jag skrev reportaget om Bidens Youtubekällare, fungerade ingenting som det skulle. Det var oklart om några partikonvent skulle kunna hållas som vanligt senare på sommaren. Skulle Biden kunna utmana Trump utan ordinarie väljarmöten? Och skulle Trumpadministrationens skakiga hantering av pandemin rent av kunna gynna Biden?

Vi har numera resultatet – Biden vann – men vi har inte hela orsakssambandet bakom hans seger. Som jag skriver i min reportagebok ”Efter Trump”, som kom ut 2022 (här får du tag på boken), så är det fullt möjligt att Biden förlorat om det inte varit för pandemin. Men det går förstås aldrig att slå fast säkert.

När vi nu närmar oss 2024 så konstaterar en del journalister att nästa presidentval blir en repris av 2020 eftersom kandidaterna ser ut att bli samma som förra gången.

Men det är också egentligen de enda faktorer som är identiska med 2020. Och det handlar långt ifrån enbart om att pandemin är över.

USA:s blivande president Joe Biden talar inför väljare i Charleston, South Carolina, strax före primärvalet där i februari 2020. Foto: Erik Bergin

Två artiklar nyligen, efter Bidens officiella besked om att han ställer upp, tar upp en del skillnader mellan de båda valen. Ett problem för Biden 2020, konstaterar experter i en artikel från Associated Press (AP), var att han inte kunde möta och skaka hand med väljare som han ville under pandemin. Den begränsningen kommer att vara försvunnen när kampanjandet går igång på allvar i början av 2024.

2020 var Trump samtidigt president, med de fördelar som ämbetet för med sig när det ska bedrivas valrörelse. Trump har aldrig varit samma sorts handskakningskandidat som Biden är, så pandemin slog i det avseendet hårdare mot Biden än den gjorde mot Trump.

Denna omständighet, alltså frånvaron av pandemin nu, i kombination med det faktum att rollerna är ombytta mellan männen fyra år senare gör att chansen att dra nytta av kampanjklimatet 2024 är större för Joe Biden.

 

Han kan även bygga på framgångar för en del olika reformer i kongressen de senaste två åren när han formar sitt valbudskap – även om mycket också inte blivit gjort.

Åldern då, påpekar någon. Jo, Biden är 80, USA:s överlägset äldsta president i historien och fyra år äldre än förra gången. Men Trump har förstås åldrats lika mycket och hunnit bli 76. Och få väljare förväntar sig förmodligen att Biden i vilket fall sitter fyra år till om han segrar i november 2024.

Vinner han mot Trump en gång till så är hans uppdrag på ett sätt slutfört. Och han får då chansen att, genom sin egen avgång, ge USA dess första kvinnliga president.

Men även för Trump är mycket annorlunda jämfört med förra gången. Då var han president. Nu är han visserligen fortfarande frontrunner i sitt eget parti – men till skillnad från då har han utmanare inom partiet inför primärvalen.

”Han är lik förbannat det republikanska partiets ledare och främsta kandidat.”

Listan på annat som hänt i sfären runt Trump sedan 2020 blir snabbt rätt gedigen:

• Trump är under åtal för misstänkt brott i New York.

• Kongressen har stormats av hans supportrar.

• Vilket lett till att han själv är under flera federala utredningar.

• Dessutom misstänks han för valfusk i Georgia, i en annan delstatlig utredning där han också riskerar åtal.

Men en faktor är oförändrad för Trump. Det är den som Politico bland annat granskar i en annan läsvärd artikel: Han har kvar sina mest hängivna fans.

Som Politico skriver, ”En stor del av de republikanska väljarna betraktar inte Donald Trump inte som en kandidat för presidentposten, utan som ’the president’”. Och partier, konstaterar reportern Jeff Greenfield, gör sig inte av med sina presidenter.

För efter stormning, åtal för hysch-pengar till porrstjärna, personangrepp, två riksrätter, brottsutredningar, lögner om valfusk och Trumps eget försök att fuska, så är han lik förbannat det republikanska partiets ledare och främsta kandidat.

Trump-supporter i Charleston, South Carolina, i februari 2020. Foto: Erik Bergin

Det är en omständighet som för en icke-amerikansk betraktare (och förmodligen även för många amerikaner) närmast verkar trotsa tyngdlagen.

Dock är det bara att tugga i sig denna omständighet om man vill försöka förstå amerikansk politik, amerikanska väljarströmmar och valkampanjen inför 2024.

Men en tredje nyhetsstory ger bakgrund till hur det kommer sig att vissa delar av det republikanska partiet fortsätter backa upp Trump – samtidigt som andra delar av samma parti har fått nog av honom.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar 26 april om att tech-miljardären och konservativa megadonorn Peter Thiel bestämt sig för att inte backa upp någon republikan alls inför 2024. Thiel var en av de första som valde att ge Trump finansiellt inför valet 2016. Han har, enligt Reuters, skänkt runt 50 miljoner dollar till olika republikanska och konservativa valkampanjer sedan 2020.

Nu har han ”ett steg tillbaka” från amerikansk politik, skriver Reuters.

Reuters artikel om Peter Thiel 26 april.

Skälet är att Thiel är besviken på partiets fokus på ”heta kulturella frågor” och menar att Republikanerna borde satsa på idéer kring saker som förbättrad amerikansk innovationskraft.

Detta så kallade ”kulturkrig” mellan konservativa och liberala i USA är inte bara en fråga för Trump, utan lika mycket för en sådan som Florias guvernör Ron DeSantis. I Florida har den så kallade ”Don’t Say Gay”-lagen genererat uppståndelse. Lagen reglerar och begränsar undervisning inom ämnet sexuella minoriteter, ett ämne som upprör många konservativa. DeSantis är även på gång med ett sexveckors abortförbud – en annan het potatis sedan Supreme Court rev upp den allmänna aborträtten förra året.

”Stora delar av väljarkåren kan vara att göra upp med de idéer som präglat särskilt Republikanerna i över fyra år nu.”

Trump har excellerat med inspel i detta kulturkrig under sin tid som president, och DeSantis gör det nu som guvernör i Florida och potentiell utmanare till Trump.

Men även om sådana frågor syftar till att svetsa samman väljare långt ut till höger – de Trumpfans som Politico skriver om – så ser de samtidigt ut att hota partiets chans att vinna nästa val. För att vinna val krävs stöd från väljare i mitten – independents – och det är just dem som Thiel och andra nu befarar att Republikanerna är på väg att schabbla bort inför 2024. Flera donatorer är tveksamma till att stödja Ron DeSantis av det skälet, enligt Reuters.

Om något så har Republikanernas socio-kulturella krig mot amerikansk liberalism accelererat på fyra år.

Ett tydligt exempel på konsekvenserna av den republikanska högersvängen kom nyligen från Wisconsin. Ett domarval till Wisconsins högsta domstol i början av april resulterade i en skrällseger för den liberala kandidaten – som kampanjat om bland annat aborträtten. Den konservativa kandidaten till domarjobbet förlorade med 11 procentenheter (vilket jag rapporterade om i SvD 12 april).

Så det är inte bara för Trump och Biden personligen som saker har förändrats sedan förra valet. Stora delar av väljarkåren kan vara att göra upp med de idéer som präglat särskilt Republikanerna i över fyra år nu medan Trump lett partiet.

Fortsätter Republikanerna i samma riktning så befarar Peter Thiel och många andra att partiet får svårt att vinna 2024 – trots Joe Bidens låga väljarstöd på 40-42 procent.

Allt sammantaget så är det ingen repris av 2020 vi har att vänta oss. Utan en till stora delar ny politisk drabbning, med andra förutsättningar och dynamik än förra gången – om än med samma farbröder på valsedeln.

In this article