1070 0

Analys: Dhaka som turiststad (eller inte)
Två saker gör Dhaka jobbigare att ta sig runt i än de flesta andra städer (bortsett från trafikstockning, extremt dålig luft, att alla tutar ideligen och torghandlare på varenda trottoar, med mera). 1: Stan saknar helt skyltar med gatunamn, i alla fall på engelska eller nåt annat språk man kan förstå. På två dagar har jag sett två eller tre gatunamn och då har de inte stått på någon skylt utan på en byggnad. Man får alltså navigera med hjälp av kända byggnader – en stor moské, stadion, polisstationen, en stor bazar eller nåt annat som finns med på kartan. I praktiken måste man mer eller mindre memorera kartan och bestämma vart man ska gå innan man ger sig iväg. Från punkt A till B, vidare till C. Min karta som finns i Lonely Planets guidebok är inte den allra bästa vilket ställer till lite problem. 2: Det finns ingenstans att sitta och vila sig. Låter konstigt men så är det – inga kaféer, ett minimum av bänkar och mycket få restauranger, om man kan hitta dem. I centrala Dhaka är man hänvisad till att hänga vid en trappa i några minuter medan man kollar kartan, kollar på folk och dricker lite vatten. Det blir ansträngande att gå runt en hel dag utan att få sitta ner med ordentligt vid ett bord, beställa en Cola osv som man gör i Stockholm och andra ställen. Norrut, nån mil kanske, från centrum sett i denna jättestad finns ett diplomatområde där jag inte varit. Lonely Planet påstår att det ska vara renare där än i city och där listar de även ett eller annat fik. Får se om jag drar dit imorgon kanske. Bangladesh är inget turistland, och man kan tänka sig att den dagen myndigheterna bestämmer sig för att det ska bli ett sådant så ser de till att exempelvis skylta bättre på stan så folk hittar. Jag letade över en timme i förmiddags efter Liberation War Museum – men fick ge upp trots att jag bevisligen var i rätt område. En man pekade till och med ut riktningen men stället var helt enkelt omöjligt att hitta. Frånvaron av till exempel fik, åtminstone i västerländsk tappning, är svårare att förstå. Att extremt fattiga invånare inte har tid att sitta och fika och snacka skit kan jag förstå, men även i Bangladesh finns förstås en medelklass med bilar, hög inkomst med mera som rimligtvis borde ha liknande behov som folk i Paris, New York eller Stockholm. Kanske rör de sig inte i Dhakas city utan i en eller annan fashionabel och fikbegåvad förort. Shopping, däremot, går att fördriva tiden med hur mycket som helst. Det är framför allt kläder, som skjortor, skor, tyger och i viss mån väskor och andra acessoarer som man får till vrakpris. Dhakaborna är generellt mycket välklädda vilket man kanske tycker är konstigt tills man slås av att det är ju här våra kläder till verkas som säljs hemma i Europa. Har letat en hel del efter en eller annan H&M-skjorta men inte hittat nån. Andra ”kända märken”, eller kanske snarare kopierade märken finns dock. En skjorta: motsvarande 15 kronor. Och handlarna har inte ens vett att ta högre priser från utlänningar. Jag behöver inte köpa kläder, har redan för mycket, men jag tror ändå jag ska leta rätt på en snygg skjorta mest för att ha köpt nåt. Får också bli imorron.

In this article


Join the Conversation