9/11-museet sevärt – om du har tid

I helgen hade jag besök av polaren Per. Vi besökte bland annat 9/11-museet på platsen där terrorn förlamade hela New York för 13 år sedan.   Läs mer

848 0
848 0

NEW YORK, TISDAG — Det är fullt upp hela tiden vilket gör att jag släpar efter med blogguppdateringarna. En allvarlig brist. Men nu tar jag igen de senaste dagarnas försummelser och noterar att vi haft besök i helgen av polaren Per från Linköping som fick sig till livs en rad barer i East Village, en bakom kulisserna-titt hos bland annat Frimurarordern samt besök på det numera färdigställda 9/11-museet nere vid World Trade Center.

Här är vad vi hunnit med i helgen:

1.

I fredags kväll var vi och käkade på favoriten Black Iron Burger i East Village och avslutade sedan aftonen med en drink på Pouring Ribbons i korsningen 14:e och Avenue B på krypavstånd från lägenheten. Det påstås vara Manhattans bästa drinkbar, där den ligger inklämd på andra våningen i en byggnad som inte alls ser ut att inhysa en fashionabel drinkbar. Så här såg det ut där:

Pouring Ribbons, East 14th Street/Avenue B, Manhattan.
Drinkbaren Pouring Ribbons, East 14th Street/Avenue B, Manhattan.

2.

Under helgen var det öppet hus i New York hos en rad institutioner som bibliotek, teatrar och andra byggnader och infrastruktur av olika slag som normalt hålls stängda.

Lördagen inleddes därför med besök på Frimurarnas famösa lokaliteter, The Grand Masonic Lodge of New York. Det var intressant att se: man guidades runt i byggnaden och fick sig till del små föreläsningar om byggnadens och ordernsällskapets historia. Varje fråga om vad de egentligen gör där avstyrdes dock med svar i stil med att “it’s just a bunch of guys getting together”, samt att det är förbjudet att prata religion och politik på sällskapets möten.

Så här ser det ut i några av Frimurarnas möteslokaler i New York:

En frimurare föreläser om salen vi sitter i.
En frimurare föreläser om salen vi sitter i.
The Grand Masonic Lodge på 71 West 23rd Street, Manhattan.
The Grand Masonic Lodge på 71 West 23rd Street, Manhattan.
En möteslokal hos Frimurarna.
En möteslokal hos Frimurarna.
Frimurarorderns bibliotek.
Frimurarorderns bibliotek.

3.

Vi han också med en rundvandring i konserthuset och jazz-Mekkat Frederick P Rose Jazz Hall nära Columbus Circle vid sydvästra hörnet av Central Park. Det är skandal att man inte på ett år tagit sig dit för att lyssna på lite jazz. Det måste definitivt bli av snart. En av konsertlokalerna har magnifik utsikt över  59:e gatan och Central Park:

Den mindre, men ändå stora, jazzlokalen i Frederick P Rose Jazz Hall med mäktig utsikt över 59:e gatan.
Den mindre, men ändå stora, jazzlokalen i Frederick P Rose Jazz Hall med mäktig utsikt över 59:e gatan.
Den största av jazzkonsertlokalerna, med påstått mycket bra akustik.
Den största av jazzkonsertlokalerna, med påstått mycket bra akustik.

5.

Promenadstråket utmed Hudsomfloden.
Promenadstråket utmed Hudsomfloden i söndags.

På lördagskvällen gjorde jag och Per och fin krogrunda i East Village som tyvärr – eller dessbättre kanske – inte finns dokumenterad i bild. Men vi lyssnade bland annat på ett jazzband bestående av en pianist, trummis och ståbasist på ett hak som jag råkade ramla in på. Tror bestämt jag varit där en gång tidigare, men är en aning osäkert på exakt var det ligger.

På söndagen gick jag mig en lång promenad till västsidan och råkade bland annat passera den svenska gottebukiken Sockerbit där jag införskaffade en liten påse som snart är slut.

På söndagskvällen käkade Per och jag middag på en bra thai i East Village som heter Sum Tum Der. Så här ser det ut där:

Thairestaurangen Sum Tum Der i East Village.
Thairestaurangen Sum Tum Der i East Village.
Åååhh, vårrullar...
Åååhh, vårrullar…

6.

Skanska bygger vidare på det nya WTC.
Skanska bygger vidare på det nya WTC.

På måndagen slutligen brände vi ner till World Trade Center på eftermiddagen och fick en titt på 9/11 Memorial-parken som nu är klar. Strax bredvid håller Skanska med flera byggfirmor på med att färdigställa bland annat nedgången till t-banan, samt en massa andra byggnationer, så området är fortfarande 13 år efter terrordådet i högsta grad en byggarbetsplats.

Men museet över 9/11-tragedin, som mestadels finns under jord, är sevärt. Det är ett ytmässigt enormt museum där du vandrar nedåt i underjorden till den nivå där de två tvillingtornen en gång stod fastgjutna i berggrunden. Siluetterna av tornen försvinner upp i museitaket.

En av de två poolerna som markerar var tornen stod före 9/11.
En av de två poolerna som markerar var tornen stod före 9/11.

Förvridna järnbalkar, en rostig hissmotor, söndertrasade brandbilar och en mängd andra minnessaker och detaljer från tornen och den katastrofala dagen den 11 september 2001 när de föll visas upp i en utställning som aldrig vill ta slut. Det krävs minst två timmar för att täcka in allting. Biljetterna köps med fördel på nätet.

Plötsligt känns det som igår. När jag går där och återigen, på en tv-skärm, ser det ena tornet rasa samman i ett enormt dödligt rökmoln kan i varje fall inte jag låta bli att förundras över att det gått tretton år sedan den dagen. Själv har jag fått distans till själva händelsen; den har kommit att bli en del av den mosaik av historiska händelser som formar dagens bild av hur världen fungerar, inte så mycket mer. Jag gissar att det är annorlunda om man är amerikan, därtill New York-bo.

Så här ser det ut nere i museet:

En kvinna betraktar ett foto av de båda tvillingtornen, WTC1 och WTC2.
En kvinna betraktar ett foto av de båda tvillingtornen, WTC1 och WTC2.
En av de rostiga stålbalkarna som höll upp tornen.
En av de rostiga stålbalkarna som höll upp tornen.
En del av 9/11-museet.
En del av 9/11-museet.
Den 11 september 2001.
Den 11 september 2001.
Rostiga balkar hänger på en vägg.
Rostiga balkar hänger på en vägg.
Järnbalken till höger i bild, som väger 50 ton, var den sista som fraktades bort från Ground Zero.
Järnbalken till höger i bild, som väger 50 ton, var den sista som fraktades bort från Ground Zero.
Poliser, brandmän och andra har skrivit signaturer och satt upp märken på järn- och cementpelaren som ännu sitter kvar.
Poliser, brandmän och andra har skrivit signaturer och hälsningar och satt upp märken som ännu sitter kvar på järn- och cementpelaren i museet.

 

I denna artikel