800 0

Framme i Dhaka
DHAKA. Det var fullmåne över Bangladesh när vi – jag, en tyskfödd advokat bosatt i London och 150 bengaler – landade på Zia International i Dhaka två timmar försenade. Redan innan planet taxat en meter i Kuala Lumpur körde det ihop sig: först skulle de tanka kärran vilket tog tid. Sen kom nåt geni på att en av benglaerna på något vänster kommit ombord med felaktigt eller falskt pass varvid reglementet föreskriver att man inte får lyfta. De ropade ut i PA-systemet två gånger efter människan, vet inte om de fick tag på vederbörande men de blev i alla fall tvugna att riva ut väskan ur lastutrymmet. Drygt en timme efter utsatt tid rullade Air Asia-maskinen ut mot startbanan. Mig gjorde det inget, jag satt och sov vid mitt fönster.

Nu är jag i alla fall i Dhaka, i ett bra och bisarrt billigt hotell i förhållande till kvalitén – ca 200 spänn natten – längs VIP Road eller Inner Circular Road som jag tror den också kallas. Hade inte bokat något innan men det här står med i Lonely Planets listning över boende så eftersom det redan var mörkt när jag kom in i stan med taxin så körde jag på det. De billigaste ställena kan man lika gärna skippa, enligt Lonely Planet, eftersom de helt enkelt inte tar emot utlänningar. För kvinnor, liksom för par som inte är gifta, kan det också bli problem att få ett billigt rum, typ hostel. Som sagt, allt enligt guideboken som kan ha fel ibland.

Det närmaste jag kommer tidigare erfarenheter av städer i Dhaka-klass är Phom Penh i Kambodja. Undrar om den kanske är aningen fattigare ändå, där får man räkna med mc-taxi och grusvägar inne i stan, men annars är Dhaka inte långt efter. Gatorna är svagt upplysta, folk rör sig hela tiden på trottoarerna där det säljs mat, kläder, skor, cigaretter, frukt från stånd upplysta av stearinljus, men icke öl för det här är ett muslimskt land. Det diskuteras, läses tidningen och umgås i största allmänhet. Så mycket med än så har jag inte hunnit se idag.

Imorgon ska jag lämna in en rejäl påse tvätt och sedan ägna dagen åt att dels köpa en tågbiljett till Chittagong, har läst att man ska beställa i god tid, dels kolla in Gamla Dhaka som ska vara sevärt. Känns roligt att vara här även om jag inte kan räkna med att bli förstådd av så många eller komma i samspråk med västerlänningar – här är man mestadels ensam vit. Men det är mera spännande att resa här än i Nya Zeeland, det är som att en dimridå dras bort från ögonen i länder som bjuder sådana här kontraster. Det är ju det som är att resa egentligen.

EN RESANDE REPORTERS ÄVENTYR.
http://erikbergin.blogspot.com
In this article


Join the Conversation