850 0


En omväxlande seglats
PICTON-WELLINGTON. Det blev sammanlagt sex timmar på båt idag, två olika färjor över Cook Strait närmare bestämt. En dagstur till Picton på sydön så jag i alla fall kan säga att jag varit där. Vädret i princip lika dåligt som igår. Det gick att gå omkring i Picton (bilden nedan), ett litet sömnigt samhälle som sett sina bästa dagar för länge sedan då valfångsten stod på sin höjdpunkt, mestadels torr – om man bortsåg från ett lätt duggregn.


Picton, sett från färjan:



Cook Strait är så pass brett att man inte ser över. Havet får in en bra vinkel mot sjöfarten där och det gungade duktigt både dit och åter. Det var olika fartyg dit- och återresan och det kan ha varit något i skrovkonstruktionen – fartyget på återresan var äldre och charmigare – men resan åter till Wellington hävde sig skrovet helt klart mest. Satt man, som jag, längst fram och såg ut genom fönstren var havet ena sekunden helt dolt av fören för att i nästa dyka upp och täcka halva fönstret – följt av ett magnifikt KA-DONG när skrovet slog i vattenytan. Man riktigt kände hur det sjöng i stålplåten. Ankomsten till Wellington blev nån halvtimme försenad eftersom fartyget inte kunde gå för full maskin.



Vi hade kanske kommit en trekvart ut på Cook Strait från Picton på vägen åter norrut då en lite rund och otymplig karl, kanske 50-55 år och som sitter allra längst fram i salongen med nån sorts protes på ena benet och i kortbrallor, börjar kräkas. Han frustar flera gånger och alla bakom honom i salongen inser direkt var ljudet kommer ifrån. Han verkligen kaskadspyr. Så dyker fartyget ner i en ny vågdal och han kräks igen. Och igen. Och ännu en gång. Personal springer fram med påsar och börjar torka och greja. Han förmår liksom inte ta sig därifrån för egen maskin – det är smartare att gå akteröver om man är sjösjuk – utan blir kvar i säkert tre-fyra minuter medan fartyget stampar alltmer. Till slut får han hjälp av två kvinnor i besättningen att ta sig iväg. Jag tyckte väldigt synd om honom.


Flera gånger slog stora vågor över stäven:



I Picton för övrigt går det att fördriva en dag men just inte så mycket mer. Tursamt nog var det Picton Maritime Festival just denna lördag, med massa jippon för kidsen, paddelrally i viken och glam och feststämning på gatorna. Nja fest vet jag inte förresten, men lite uppåt mitt i höstvädret i alla fall. Ett gäng båtbyggare och småbåtsentusiaster ställde ut sina farkoster och motorer nere vid vattenbrynet där ungarna plaskade omkring.



Jag gick in i ett museum de har där. Därinne var fullt av prylar: en miljon gamla foton, klockor, hushållsmaskiner, redskap, sedlar, kartor, fartygsmodeller. Jag frågade en farbror på kanske 70-80 som tydligen drev stället vad museet egentligen handlar om. ”Åh”, sa han, ”där borta är lite om valfångst, där om vilka som bott i Picton, där har du klockor…”


Orten/halvön Russel långt norrut på Nordön vid Bay of Island, där jag var för några dagar sedan, blev, har jag lärt mig, en av de första europeiska bosättningarna på Nya Zeeland. Bland annat valfångstflottan hade sitt fäste där och gav stället tvivelaktigt rykte. Men museet här visar att även kustfolk söderöver, runt Picton, bedrev valfångst – mängder av bilder fanns på valfångstfartyg, besättningar och deras familjer samt en plansch över vad de olika delarna på valen används till. Hela dokumentationen, ihop med känslan ute på byn i Picton denna sömniga regngråa sommardag, skapade en lite sentimentalt sorglig inramning. Hela museisamlingen tycktes ropa ”Titta, vad stora, stolta och viktiga vi var en gång!”, som för att krampaktigt bevara en tid som flytt.


Bland köksredskapen hittade jag för övrigt ett exemplar av den svensktillverkade hushållsvågen Anita (bilden). Den var jag tvungen att plåta, trots museichiefens muntliga fotoförbud:



I morse missade jag bussen som går till färjeterminalen (jag trodde den gick 50 min före avgång men den gick istället kl 7, 90 min före). Så jag tog raskt hyrbilen och lyckades leta mig fram nästan direkt utan karta. Ställde kärran gratis under en bro och där stod den kvar orörd när jag kom åter 14 timmar senare. Trots att tidningen idag toppade med scoopet att p-vakter i Wellington uppmanas av sina chefer att lappa minste 100 bilar om dan. Det var ju det man alltid trott…

EN RESANDE REPORTERS ÄVENTYR.
http://erikbergin.blogspot.com
In this article


Join the Conversation