840 0


50 mil och en minivulkan senare

WELLINGTON. Har kört bil sen kl 8 i morse då jag startade från Rotorua. Startar man där och kör söderut hamnar man i Wellington – det är där jag är nu, sitter på Base Wellington (Base är alltså en hostelkedja i NZ & Australien om någon undrar, bästa jag bott på hittills). Lite seg faktiskt måste jag medge. Men bara lite. Det är delvis fantastiska vyer man passerar, särskilt en del med vulkanisk aktivitet runt om varifrån det kommer ånga här och där och med vägen på en platå med bergen runtomkring.

Däremot har det regnat nästan nonstop hela dagen så jag är glad att jag har bil och kan köra fram dit jag ska. Präktiga tropiska skurar ibland så torkarna fick gå på max.

Dagens konstaterande: Förbaskat vilka smala vägar de har i NZ förresten. 100 är maxhastighet och det är nästan aldrig en riktig motorväg med mittbarriär eller gräs i mitten. Ganska rikligt med omkörningsfiler dock.


Dagens höjdpunkt (eller flopp om man vill): en geyser som spyr såpa. Jovisst. Strax söder om Rotorua, längs landsväg 5, ligger en hel rad seismiska parker där man kan stanna och kolla på vulkanisk/termisk aktivitet i olika former. Grottor, bubblande lera, kratrar i olika storlekar med mer. Jag väljer en i högen, Wai-O-Tapu (bilden ovan & höger), och kör dit. På skyltar får man reda på att det i närheten finns en geyser som får ett utbrott klockan 10.15 varje dag. Alla undrar förstås hur geysern, ett hål i marken där det kommer ånga ifrån, kan hålla så bra ordning på tiden. Så strax före kl 10 sätter sig 4-500 turister i bilarna och kör ut en kort bit ut i skogen och parkerar strax vid geysern.

Bredvid den har de byggt upp som en utomhusteater med bänkar som lätt rymmer 600 pers. Framför oss finns en liten stenhög med ett hål längst upp, metern hög kanske. Från toppen puffar ånga. Det är ett bra tag kvar och vi sitter där och stirrar fånigt på stenhögen som puffar helt stilla. Så, kanske fem över 10, kliver en Kurt Olsson-typ fram och börjar berätta om hur geysern funkar – det är två vattenkammare inunder, en med 150-gradigt vatten som hålls i chack av en annan med 90-gradigt vatten. När de två blandas förångas vattnet och geysern vaknar.

Kurt Olsson stoppar såpa i tratten.


Men tiden då? Jo serrö, när tiden är inne tar Kurt Olsson fram några bitar såpa (!) och kastar ner i den inverterade tratten (se bilden ovan). Löddret skapar uppenbarligen kaos där nere och snart börjar det rinna skum ur tratten. Tjejen bredvid mig kan inte hålla sig utan börjar flabba. Själv har jag nog aldrig sett något fånigare. Efter kanske tio sekunder får såpan hela manicken på riktigt högtryck och en kanske 20 meter hög ångpelare sprutar ur minikratern.

Så det var det. Man får ta vara på den nöjen som bjuds.

Vädret ja: regnigt som sagt. jag har bokat en dagstur för imorgon med färjan över sundet från Wellington till Sydön men lägger ner planerna på att ge mig ner med bilen eller ändra flyg – framför allt vädret avgör. Både i Wellington och Christchurch ska det bli som idag kommande dagar, med en tillfällig förbättring på söndag. Jag satsar på att se Nordön ordentligt istället, har sett ut en alternativ rutt tillbaka norrut.

Nu ska jag ut och käka middag och ha en mycket välförtjänt – yepp – pilsner.

Over’n out.

EN RESANDE REPORTERS ÄVENTYR.
http://erikbergin.blogspot.com
In this article


Join the Conversation