429 0
429 0

VECKANS ANALYS — Den 6 januari uppmanade dåvarande presidenten Trump sina anhängare att tåga mot kongressen i protest mot hans valförlust. Anhängarna stormade kongressbyggnaden strax efteråt. Och en vecka senare ställdes Trump inför sin andra riksrätt när Demokraterna och en del republikaner i representanthuset fått nog av presidentens angrepp på USA:s demokrati.

Stormningen av kongressen resulterade i att det republikanska partiet delades i två falanger – för Trump och emot Trump. Det gör att utsikten att Trump faktiskt fälls den här gången är större än vid riksrätten om Ukrainahärvan. Därmed inte sagt att Trump löper en särskilt stor risk att fällas, eftersom det krävs att 17 republikaner i senaten röstar med Demokraterna för att han ska fällas.

Men oavsett riksrätten så väntar en infekterad strid inom Republikanerna mellan de två falangerna, vilket jag skriver om här. Riksrätten kan ses som en sorts inledande strid mellan de två falangerna, men striden lär fortsätta i flera år. Om Trump till slut förlorar greppet om partiet, så har det spekulerats kring att han kan komma att starta ett nytt parti, och därmed även i praktisk mening spräcka Republikanerna i två delar.

Demonstranter emot och för Trump i Cleveland juli 2016. Foto: Erik Bergin

Det finns ett par orsaker till att den utvecklingen, med ett nytt parti, är både mindre trolig och direkt ologisk för Trump. Som president drevs Trump visserligen inte av logik alla gånger, men ett renodlat Trumpparti skulle troligen missgynna hans syften mer än det skulle gynna dem.

Till att börja med uppger en av Trumps tidigare rådgivare i Vita Huset, Brian Jack, att expresidenten inte har några sådana planer, enligt Politico. Men dessutom vore ett nytt parti meningslöst av ett annat skäl: Trump skulle aldrig kunna vinna Vita Huset 2024 om han ställde upp utanför den etablerade strukturen med två stora partier.

Skälet är systemet med elektorsröster. Hur vinner du elektorsröster? Du vinner dem genom att vinna en majoritet av väljarrösterna i var och en av delstaterna. Om du får 51 procent eller 99 procent av väljarnas röster spelar ingen roll, även 51 procent av väljarnas röster ger dig samtliga elektorsröster i den aktuella delstaten (med två undantag, Maine och Nebraska, där de fördelas per kongressdistrikt).

ANNONS




Observera att det operativa ordet här är samtliga. Elektorsrösterna fördelas inte bland alla kandidater som deltar i ett presidentval i proportion till hur många väljarröster de får, utan en segrare i en delstat – hur liten segern än är – tar hem samtliga elektorsröster.

Det är den här ”the winner takes all”-principen som gör att en kandidat kan få en majoritet av väljarrösterna totalt sett, medan en annan får flest elektorsröster och vinner valet.

Problemet för ett potentiellt Trumpparti: Hans chans att vinna några elektorsröster alls är liten, och att vinna hela valet på det sättet är i princip uteslutet.

Varför?

Därför att ett nytt Trumpparti skulle splittra Republikanerna, mer än det skulle splittra Demokraterna. Om de konservativa rösterna delas upp på två partier så minskar chansen att något av de partierna vinner en majoritet av väljarrösterna i tillräckligt många delstater så att någon kandidat når 270 elektorsröster, vilket är vad som krävs för seger i ett presidentval.

Ross Perot. Foto: Wikipedia

Det finns flera historiska exempel som visar hur svårt det är för ”third party candidates” att vinna någonting.

1992 och 1996 ställde Ross Perot upp i presidentvalen, först som oberoende och sedan för Reform Party. Perot vann inte en enda elektorsröst i något av valen, han vann alltså ingen majoritet av väljarnas röster i någon delstat, trots att han fick nära 20 miljoner röster 1992.

Ross Perot stal konservativa röster 1992. Grafik: 270towin

Vad Texasmiljardären Perot däremot lyckades med var att splittra de konservativa väljarna så att Republikanerna heller inte fick ihop nog med elektorsröster. Demokraten Bill Clinton vann båda valen.

George Wallace. Foto: Wikipedia

Ett annat exempel är demokraten George Wallace 1968. Det var en annan tid, präglad av segregationen i sydstaterna som splittrade båda partierna, men särskilt Demokraterna. Fyra år tidigare hade Lyndon B Johnson förlorat sydstaterna till Barry Goldwater när demokrater där – så kallade Dixiecrats – vände sig emot honom och och partiet i ilska över medborgarrättslagen Civil Rights Act, som Johnson drev.

1968 ställde Alabamas guvernör George Wallace upp, men inte som demokrat eller republikan utan som oberoende presidentkandidat för American Independent Party. Vad som gör Wallace intressant är att han faktiskt fick elektorsrösterna från Arkansas, Louisiana, Mississippi, Alabama och Georgia, 46 stycken. Han gjorde det genom att vinna en majoritet av väljarnas röster i ungefär samma sydstater som republikanen Goldwater vunnit -64, men som oberoende kandidat.

Det räckte dock förstås inte för seger i själva presidentvalet, som Rickard Nixon vann över Demokraternas kandidat Hubert Humphrey. Ingen tredjepartikandidat har därefter vunnit några elektorsröster i något val.

Slutsatsen blir att även Donald Trump skulle ha utomordentligt svårt att komma någonstans med ett eget, tredje parti eftersom systemet gynnar de två stora etablerade partierna.

En annan faktor som talar emot ett Trumpparti är att ex-presidenten då skulle kasta bort mycket av det stöd och inflytande han faktiskt har inom Republikanerna idag, hos lojala kongresspolitiker och andra som dock troligen inte är beredda att byta parti och bli politiska vildar.

Till det kommer all infrastruktur, fundraising, partikonvent och andra praktiska göromål som ett parti innebär, men som Trump sannolikt inte vill ta hand om själv, särskilt inte eftersom chansen att vinna val är minimal.

Trump. Foto: Gage Skidmore/Flickr

Det finns dock två faktorer som skulle kunna motivera ett nytt parti under ledning av den forna presidenten. Särskilt om han inte har någon konkret plan på att faktiskt ställa upp igen själv 2024.

Den ena är att ett Trumpparti i allt väsentligt skulle sabotera Republikanernas chanser att vinna presidentposten, åtminstone 2024. Vinningen för Trump med en sådan manöver är förstås svår att se, men det vore åtminstone ett sätt för honom att hämnas på partiet om det på allvar bryter officiellt med Trump framöver.

Den andra faktorn vore att strunta i presidentposten och istället satsa på att få in Trumppolitiker i kongressen i Washington och i delstaternas parlament för att på det sättet utgöra en politisk kraft. Republikanerna och i viss mån Demokraterna skulle bli tvungna att förhandla med Trumps anhängare för att få någonting gjort, och Trump skulle i praktiken få en roll som vågmästare.

Men inte särskilt mycket tyder på att den självcentrerade Trump skulle vilja ha en roll som maktmäklare i kongressen. Inte nu när han visat med all önskvärd tydlighet att han var beredd att offra USA:s demokrati för möjligheten att sitta kvar som president trots att han förlorade valet.

Så allt sammantaget innebär det att Trumps bästa chans är att försöka behålla greppet om Republikanerna. Snarare än att ge sig ut på ett partipolitiskt äventyr är han har lite att vinna av det han verkligen vill ha.

VAD TYCKER DU OM ANALYSEN? HÖR AV DIG!

[contact-form-7 id=”34540″ title=”Tyck till! Veckans analys”]

In this article


Join the Conversation