Artikeln publicerades i SvD 11 november 2019 • Av Erik Bergin

Tisdag 3 november 2020 håller USA presidentval. Liksom för tre år sedan gör det egensinniga valsystemet med elektorer att valet ser ut att kunna avgöras av samma väljare som fällde Hillary Clinton 2016 – väljare i det så kallade rostbältet. Här är varför.

I februari inleddes primärvalen där partiernas respektive presidentkandidater röstas fram. I juli utser partierna formellt kandidaterna vid partikonventen. Därefter vidtar en smutsig slutstrid inför valet den 3 november.

Så långt är allt klart. Men oavsett vem som hamnar på Demokraternas ”ticket” för att utmana Trump, så finns ännu en omständighet som vi kan vara rätt säkra på: vem som än vinner måste göra det i USA:s så kallade rostbälte.

Bältet utgörs grovt sett av norra USA från Atlantkusten till Mississippifloden, med delstater som Pennsylvania, Michigan och Ohio – där bilfabriker och stålverk en gång genererade USA:s ekonomiska styrka, men där jobben sinat sedan dess.

I många år hade de delstaterna röstat på Demokraterna. Men sedan kom Donald Trump, som fick stora delar av detta vidsträckta område att byta sida – om än med liten marginal.

Och när det nu snart är dags igen, finns det rätt lite som tyder på att rostbältet förlorat sin förmåga att avgöra val.

Det finns flera orsaker. En är USA:s intrikata valsystem.

För det är som bekant inte väljarrösterna som avgör ett presidentval, annat än indirekt. I praktiken röstar amerikanerna på elektorer, som i sin tur väljer president. Den presidentkandidat som når 270 elektorsröster vinner valet.

Systemet gör att det egentligen inte handlar om ett presidentval – utan om 50. Varje delstat har ett visst antal elektorsröster, som grovt är fördelade efter folkmängd.

Delstaterna i det relativt folkrika nordost är alltså mera värda än exempelvis glesbygden i North och South Dakota, Wyoming, Oregon och Montana i norra och nordvästra USA.

Ett enkelt räkneexempel visar vad som står på spel:

2016 vann Trump med 306 elektorsröster mot Clintons 232. Han gjorde det genom att segra i rostbältesdelstaterna Wisconsin, Michigan, Ohio och Pennsylvania – sammanlagt 64 elektorsröster i delstater som bytte sida efter att ha röstat på Obama både 2008 och 2012. Pennsylvania, Michigan och Wisconsin röstade demokratiskt även exempelvis 2004.

Tusentals jobb har försvunnit bara i år.

Demokraternas presidentkandidat 2020, vem det nu blir, behöver inte vinna tillbaka alla dem för att slå ut Trump. Om vi antar att resten av USA röstar på precis samma sätt 2020 som 2016, krävs det bara att Demokraterna avancerar i Pennsylvania och Ohio för att få ihop exakt 270 elektorsröster och vinna. Lyckas partiet locka över väljarna i, säg, även Wisconsin så vinner Demokraterna med tio elektorsrösters marginal.

Hur vet vi det? Därför att den kandidat som får en majoritet av väljarrösterna tar hem samtliga elektorsröster, alltså att ”the winner takes it all” (utom i Nebraska och Maine som fördelar elektorsrösterna i proportion till väljarrösterna).

Den strategiska kampen om väljare i ”rätt” delstater är redan igång sedan runt ett år tillbaka. Bland republikanska väljare har Trump stöd av runt 85–90 procent. Minst lika stor andel av de demokratiska är emot honom.

Men i delar av rostbältet har fabriksjobben fortsatt försvinna under 2019, rapporterar nyhetsbyrån AP, även om ekonomin går bra på andra håll. Tusentals jobb har försvunnit bara i år.

Det var sådana jobb – i bilfabriker, kolgruvor och hos småföretag – som Trump lovade att föra tillbaka till USA. Finner väljarna i Pennsylvania, Michigan, Ohio eller Wisconsin att han inte har levererat på det löftet så kan det avgöra nästa års race mot Vita huset.

– Jag tror inte att Ohio är fast i den republikanska kolumnen, eller att arbetarväljarna har bestämt sig ännu, säger statsvetaren Robert Alexander vid Ohio Northern University till AP.

DETTA ÄR ROSTBÄLTET

Ur SvD-reportaget ”Slaget om Vita huset står i USA:s rostbälte” publicerat 14 oktober 2016

• Regionen kan grovt sett definieras som norra USA från Atlanten och västerut till Mississippifloden. Här stod en gång vaggan i det industriella USA. Från Minnesota och Wisconsin i norr kom malmen, från West Wirginia och Kentucky kolet. Tillsammans utgjorde de ett av historiens starkaste ekonomiska drivhus i början av 1900-talet.

• Stålet omvandlade Chicago i Illinois, Buffalo i New York, Cleveland i Ohio, Detroit i Michigan och Pittsburgh i Pennsylvania till stolta fabriksstäder, drivna av T-Fordar och frustande ånglok. En ännu ung nation utvecklades till en global ekonomisk jätte.

• Men det var då. Sedan 70-talet har fabriksjobben varit på nedgång och stora delar av tillverkningsindustrin har packat ihop och flyttat till Mexiko eller Asien. Här har sju miljoner industrijobb försvunnit sedan 1970. En industriell motor har rostat ihop och lämnat desillusionerade arbetarklassväljare efter sig.