1033 4

Här bygger de nya fartyg
– mitt i centrala Dhaka
Har gått, gått, gått och gått genom centrala Dhaka och gamla stan, åkt eka på floden, köpt en tågbiljett och stått i gatukorsningar och bara tittat. Den här stan slår det mesta – helst ville man ha en kamera på huvudet som tar bilder ideligen. Och en bandspelare som tar upp ljudet. Vilken intensitet! Och vilken extremt dålig luft, tror bara Manilla slår Dhaka vad gäller luftföroreningar av de storstäder jag varit i. Bangkok ligger eventuellt i samma grupp.

Trafikstockning i Dhakas Gamla stan.

Dhakas invånare är förstås fattiga över lag och det är en aning svårt att få grepp om hur stan egentligen fungerar. Vart ska alla människor? Var jobbar de? Och var bor de? Alla dessa gatustånd med skor, skjortor, morötter, väskor, bananer, äpplen, verktyg; vem köper allt? Män som sitter vid gatkanten och syr kläder, alla överfulla Tata-bussar som brölar omkring med uppskrapade sidor och förståss alla dessa, som det känns, miljontals rikshaws, cykeltaxi. Många har förstås kommit från landsbygden med sina få tillhörigheter och hopp om ett bättre liv, att kanske kunna spara ihop en slant och kunna skicka hem till resten av familjen. Och bland alla dessa vanliga Dhakabor ser man inte sällan affärsmän i kostym och laptop-väska och mobil i näven. Mellan alla söndriga, sorgliga bussar en och annan splirrans Toyota.


Jag ute i flodvimlet.
Gamla stan sträcker sig utmed floden Buriganga en kilometer eller två. På andra, södra, sidan ligger varven. Här skrotas, byggs och underhålls fartyg med handkraft. I verkstäder smids propellrar, målas ankarkättingar, böjs stålplåt och svetsas skrov. Metallen fraktas upp från de ökända skeppsskrotarna utmed kusten i Chittagong. Mellan verkstäderna – bostäder. På södra sidan bor de fattigaste av Dhakas invånare, men samtidigt har de jobb på varven. Jag guidas rung av två båt-snubbar jag träffar vis Sadargat, färjeterminalen.

Mitt mellan fartygsskrov, rostiga plåtar och lerig flodbank klampar vi rakt in i en statligt driven skola. Läraren, vars namn jag glömt, är glad över att få svenskt besök. Han hälsar och frågar varifrån jag kommer. Ungarna, kanske 30-40 stycken i årskurs 1-5, ska nödvändigtvis ta den ljushyade – trots en ansenlig solbränna – besökaren i hand. Jag plåtar dem och visar dem hur de ser ut på displayen. De har i alla fall lärt sig ”Hello” allihop. (Bilden blev tydligen lite knas vid uppladdningen.)

South Asian Games, ett stort sportevenemang, pågår vid Nationalarenan mitt i Dhaka och kanske är det därför polisnärvarion är så hög. Utanför entrén hänger poliser och vanliga invånare och tittar på när ett pojklag övar fotboll. De där två flodroddbåtskillarna, som får väldigt bra betalt för sin sightseeing med deras mått mätt, tror sig bestämt veta att ”Sweden is very good at football”. Jovisst säger jag och kastar in ”Zlatan” i diskussionen, men så långt sträcker sig inte deras sportsliga kunskaper. En pinsamhet inträffade igår, i samband med invigningen av sportspelen: hissen i ett av hotellen ”överlastades” (är en teori, en annan att hissen inte underhållits sedan 1970 typ) med atleter från ett besökande land och brakade ner i källaren. Fyra-fem pers till sjukan. Flera av idrottarna verkar för övrigt bo på mitt hotell, Victory.

Det kräver energi att traska runt i Dhaka. Ständigt måste man ha koll på alla dessa cykeltaxis som ofta kommer bakifrån och vars förare inte alltid inser att fordonet är bredare än framhjulet. Risk finns att få en hjulbult från bakhjulet i låret. Bussarna tutar, allihop, men bromsar inte nödvändigtvis. I hela stan i dag har jag bara sett ett enda stoppljus igång. Det lyste ilsket rött, utan att trafiken saktade ner nämnvärt.

På kanske hundra män ute på stan går en, max en, kvinna. Dhaka är männens samhälle – vad gör kvinnorna undrar man?

Imorgon ska jag kolla in ”Independence War Museum”, ta en sväng förbi universitetet och även beta av en del andra sevärdheter i och kring centrala Dhaka. Ska också försöka boka upp en utflykt, det finns ett par researrangörer som rekommenderas. Om det funkar beror förstås på om de har nog med folk uppbokade – idag har jag bara sett västerlänningar, i alla fall ljushyade västerlänningar, vid ett enda tillfälle, utanför ”PInk Palace” i Gaml Dhaka. Vet att samma sak hände i Filippinerna: skulle jag åka på båttur och kolla valar, eller vad det nu var, var jag tvungen att hyra en hel båt.

Annars: Inte helt enkelt att hitta internet, blir minimalt bloggat ett tag gissar jag.
EN RESANDE REPORTERS ÄVENTYR.
http://erikbergin.blogspot.com
In this article


Join the Conversation