925 0
925 0

Detta var inte vad jag väntade mig när jag ringde på hos The Foreign Press Association. Läs mer.

East 46nd Street, New York. Det är inte ofta man blir rejält överraskad längre, har ni tänkt på det? Men idag hände det.

Jag hade varit på FN:s ackrediteringskontor för journalister, ett sjavigt ställe längs första avenyn mitt emot generalförsamlingen, för att hämta ut min FN-legitimation som behövs för att komma in på FN-området vid behov. Med en del tid kvar innan jag skulle på ett möte (som blev inställt) tänkte jag att jag skulle passera förbi pressklubben för internationella journalister i New York, Foreign Press Association, när jag ändå var i grannskapet. Dess kontor ligger på 46:e gatan. Anonymt kontorshus, portier i vestibulen.

“Där”, säger han och pekar in i en lång grå korridor åt höger med lågt i tak. “Dörren rakt fram.”

Dörren är grön, och låst. Den bär den respektingivande skylten “The John F. Kennedy Room”. Jag ringer på.

Så här ser dörren ut:

Foreign Press Association of New Yorks kontor. Som också används som lägenhet.
Foreign Press Association of New Yorks kontor.

 

Om vi stannar upp ett ögonblick här. Vad förväntar man sig när man ringer på en sådan dörr? Kanske en receptionist? Eller kanske att det helt enkelt är stängt idag och att ingen öppnar? Man kan sträcka sig så långt som att kanske vaktmästaren öppnar, om det nu är stängt? Eller en säkerhetsvakt?

Inget av detta händer.

 

Efter en hel del sekunder hörs ljud inifrån den stängda pressklubben. Det micklas med låset. Dörren öppnas. Ut sticker ett rufsigt huvud, alldeles uppenbart nyss uppstigen ur sängen. Bar överkropp. Med brittisk accent säger karln, “Hello!”

Det är kontoristen vid Foreign Press Association som hamnat, som han uttrycker det, “between apartments” och nu använder sin arbetsgivares faciliteter som lägenhet. Någon förklaring till varför han är nyvaken kl 15 på eftermiddagen får jag inte. Han kastar ur sig ett “One moment!” och försvinner och återvänder efter någon minut iklädd en skjorta.

 

Vi snackar ett tag, bland annat om var den här föreningen egentligen ordnar för sina medlemmar, bortsett från att tillverka presskort. “Do you arrange, like, parties?”, undrar jag försiktigt. Men nej. Däremot filas det på en föreläsning om staden Detroits konkurs, får jag veta.

Till slut nämner jag att jag eventuellt ska träffa ordföranden i the Foreign Press Association snart, en distingerad brittisk gentleman som heter David och som jag hittills bara pratat med på telefon. “He might be coming over here soon”, säger jag åt den yrvakne brittiske kontoristen vars namn jag glömt.

Han replikerar hastigt: “Thanks for the heads up! I’m gonna be in a lot of trouble if he sees me like this!” Och med det försvinner han in på kontoret för att göra sin morgontoalett.

I denna artikel


Delta i konversationen: kommentera här