F&S om Donald Trump och att leda USA

ANALYS Jag analyserar faktorerna runt Donald Trumps valseger och vad den innebär för nationen.

863 0
863 0

Vilken sorts president blir Donald Trump? Vad händer med Barack Obamas eftermäle? Hur kunde Trump vinna valet när de flesta opinionsundersökningar pekade mot Hillary Clinton?

Jag har bevakat presidentvalet i ungefär 18 månader fram till valdagen den 8 november och här är mitt försök, med den erfarenheten i bagaget, att reda ut svaren på några av de många frågor jag själv ställt mig sedan Trump vann valet.

1. Varför vann Donald Trump?

Min analys är att det finns två huvudfaktorer:

Trump vann dels eftersom han lyckades bredda sin väljarbas bortom gruppen kärnväljare – ofta förenklat kallade vita, arga män – som backade upp honom i vinterns och vårens primärval. De enbart hade inte räckt till en seger. Men Trump fick även en många röster från “normala”, om uttrycket tillåts, republikaner och troligen även en hel del oberoende väljare och demokrater. Det var där många analyser inför presidentvalet fick fel.

Dels vann Trump eftersom han hade en undermålig motståndare. Hillary Clinton lyckades aldrig entusiasmera väljarna i tillräckligt stor utsträckning och hon hade ingen klockren förklaring till varför hon ville bli president, annat än att hon skulle fortsätta bygga på Barack Obamas åstadkommanden samt bli USA:s första kvinnliga president. De är inga dåliga skäl i sig, men de räcker inte som motivering för amerikanska väljare. Tidiga analyser, bland annat av CNN, strax efter valet visade att många av “hennes” väljare helt enkelt struntade i att rösta.

2. Vilken sorts president blir Donald Trump?

Det är omöjligt att avgöra innan han installeras den 20 januari. Hos demokrater, inklusive Barack Obama, och somliga republikaner som varit emot Trump finns en förhoppning om att Trump ska visa sig vara en relativt pragmatisk president, eftersom han knappast har framstått som en hårdför konservativ ideolog. I vissa delar förordar han snarast en demokratisk/liberal politik. Demokraterna i kongressen utarbetar därför en plan för att försöka samarbeta med Trump om de områden där partiet har gemensamma intressen med presidenten, snarare än att försöka motarbeta honom.

General Michael T Flynn, blivande nationell säkerhetsrådgivare, blivande justitieminister Jeff Sessions och blivande CIA-chefen Mike Pompeo. Foto: NYT
General Michael T Flynn, blivande nationell säkerhetsrådgivare, blivande justitieminister Jeff Sessions och blivande CIA-chefen Mike Pompeo. Foto: NYT

Hans första utnämningar talar dock ett annat språk. Han har utnämnt Myron Ebell, en uttalad klimatskeptiker, som chef för miljömyndigheten EPA. Han valde som chefsstrateg Stephen Bannon, den tidigare ordföranden för Trumps valkampanj som påstås ha kopplingar till högerextrema alt-right-rörelsen och som i egenskap tidigare av ordförande för konspiratoriska nyhetssajten Breitbart attackerat Republikanerna från höger. Justitieminister blir senatorn Jeff Sessions från Alabama, en republikansk politiker som kritiseras av demokrater för flera rasistiska uttalanden.

CIA-chef blir Mike Pompeo, som fortsatt kritisera Hillary Clinton och Barack Obama för hanteringen av terrorattacken i libyska Benghazi 2012 även sedan de båda friats av en rad utredningar gjorda av bland annat republikaner. Pompeo får samtidigt lovord för att vara en driven politiker som sägs ha förmåga att lyssna på argument.

Som nationell säkerhetsrådgivare utses general Michael Flynn, som också gjort sig ett namn som något av en konservativ konspiratoriker.

Tillsammans utgör gruppen i mångt och mycket en förlängning av flera Trumps uttalanden under valkampanjen som bland annat utmålat världens muslimer som potentiella terrorister.

3. Hur är det med kärnvapenkoderna?

En amerikansk president är också överbefälhavare över USA:s väpnade styrkor och har hand om koderna för att avfyra kärnvapen. Just detta faktum användes av Demokraterna under valkampanjen för att försöka utmåla Trump, med sin omvittnade lättkränkta personlighet, som olämplig för presidentämbetet. Efter valet har relativt lite nämnts om saken.

Rent praktiskt kan en president beordra ett väpnat angrepp, men för att starta krig krävs godkännande av kongressen.

Finns det en risk att Trumps försök att styra USA helt enkelt faller samman i kaos?

Ja, eftersom han helt saknar erfarenhet av ett valt politiskt ämbete, men jag bedömer den risken som liten. Trump lär omge sig med tillräckligt mycket kompetens hos ministrar och övriga höga tjänstemän för att han ska undvika de värsta misstagen.

4. Vilken politik kommer Trump att föra?

Går man på hans vallöften så blir det en protektionistisk och till stora delar nationalistisk politik inklusive mur mot Mexiko, upprivet klimatavtal och omförhandlade eller skrotade frihandelsavtal. Eventuellt även med någon sorts åtgärd gentemot muslimska länder som Trump anser stödjer terrorism.

I praktiken har Trump dock tonat ned flera av de hårt kritiserade vallöften han kommit med det senaste dryga året. Muren talas det numera tyst om och inreseförbudet för muslimer har vattnats ur i senare kommentarer.

Men Trump lär inte komma undan med att helt ge upp sina tidigare vallöften. Att de mildras och arbetas om efter en valseger hör till det normala. Dessutom är det ett problem för Trump att exempelvis upprivna frihandels- och klimatavtal riskerar slå ekonomiskt mot USA självt. Minskad handel och strafftullar skulle göra importerat gods dyrare, vilket drabbar den undre medelklass som röstade på Trump i valet. Inom EU diskuteras möjligheten att straffa USA med en koldioxidskatt om Trump väljer att kasta Parisavtalet överbord. Det skulle drabba amerikansk industri. Så på flera punkter lär Trump tvingas anpassa sin politik för att den ska bli praktiskt gångbar.

5. Vad händer med Obamas reformer?

President Barack Obama löper stor risk att få se en stor del av sina reformer upprivna eller kraftigt förändrade. Anledningen är att Republikanerna har kvar majoriteten i båda kamrarna i kongressen, vilket öppnar för att riva upp exempelvis Obamas bland republikaner hett avskydda vårdreform, Affordable Care Act, eller Obamacare som den kallas.

Barack Obama håller sitt tal under konventet i slutet av juli 2016 i Wells Fargo Center, Philadelphia. Foto: Erik Bergin
Barack Obama håller sitt tal under Demokraternas partikonvent i slutet av juli 2016 i Wells Fargo Center, Philadelphia. Foto: Erik Bergin

Trump har dock lovat ersätta lagen med något bättre, men hur den lösningen ser ut i detalj vet ingen. Om kongressen river upp lagen och 20 miljoner amerikaner därmed förlorar sin sjukförsäkring så lär Trump drabbas av mycket hård kritik, så min gissning är att en ny vårdreform à la Trump dröjer ett bra tag.

6. Hur kan en så ovanlig presidentkandidat egentligen bli president?

Det kan vara svårt att förstå det om man inte tittar på opinionsläget i stort i USA. Inom båda partier, såväl som bland oberoende, finns ett stort missnöje med kongressen och den politiska apparaten i Washington. Trump och Clinton har varit två av USA:s minst populära presidentkandidater genom tiderna, och att Trump faktiskt vann till slut hänger till stora delar ihop med det djupa missnöjet mot det politiska etablissemanget, ett etablissemang som ingen symboliserade mer än Hillary Clinton. Jag skrev om saken bland annat här.

7. Men hur var det med skådisen Reagan på 1980-talet?

Det görs ibland jämförelser mellan Trump och Ronald Reagan, men jag tycker att de haltar på flera punkter även om det också finns vissa likheter som att båda motarbetades från det republikanska etablissemanget (på samma sätt motarbetades exempelvis Bill Clinton i början av det demokratiska etablissemanget).

Men Ronald Reagan beskrivs ofta oförskyllt mycket som en B-skådis som blev president. I själva verket gick det många år mellan hans filmkarriär och presidentvalet 1980, då han vann över Jimmy Carter. Bland annat hade Reagan varit guvernör i Kalifornien och hade god erfarenhet av politiskt arbete. En erfarenhet som Donald Trump saknar helt.

8. Hur kom det sig att opinionsinstituten hade så fel?

Jag tror att en hel del analys, räfst och rättarting återstår där. Men man kan konstatera att opinionsmätningarna i princip hade rätt vad gäller väljarrösterna, the popular vote, eftersom Hillary Clinton ser ut att få fler väljarröster än Donald Trump.

Dock är det ju som bekant inte väljarrösterna som avgör ett presidentval, utan de elektorsröster som varje delstat sitter på. I de delstatliga mätningarna blev det fel, särskilt vad gäller opinionsmätningarna i delstater som Pennsylvania, Illinois och Wisconsin i det så kallade “rostbältet”. De har tidigare röstat demokratiskt i flera val. Men både Clinton, Demokraterna och opinionsmätningarna underskattade av allt att döma kraften i missnöjet mot etablissemanget.

9. Hur kan detta ske?

48 delstater, alla utom Nebraska och Maine, ger alla elektorsröster åt en segrare (Nebraska och Main fördelar dem istället proportionellt i förhållande till segerns storlek). Ta Kalifornien som exempel. Om Hillary Clinton vunnit 51% eller 99% av the popular vote hade inte spelat någon roll, hon hade ändå “bara” fått alla Kaliforniens 55 elektorsröster. Det gör att en kandidat kan samla på sig ett stort antal väljarröster utan att det korresponderar i motsvarande ökning av elektorsrösterna.

Det är långt ifrån unikt att en presidentkandidat vinner valet utan att få en majoritet av väljarrösterna, men det är ovanligt. Senaste gången var George W Bush mot Al Gore 2000, där Gore fick något fler väljarröster men Bush som bekant vann valet.

Vi ser nu, återigen, en akademisk diskussion blossa upp om hur systemet skulle kunna förändras. Paradoxalt nog har Trump själv kommenterat saken flera gånger med att det borde vara väljarrösterna som avgör valet. I så fall hade han inte blivit valt. Samma åsikt hör man från många amerikaner, som inte förstår sig på systemet med elektorsröster eller tycker att det är antikverat.

Med republikansk majoritet i kongressen är det dock liten chans att det blir någon snabb förändring på federal nivå. Ett alternativ skulle kunna vara att enskilda delstater övergår till att fördela elektorsrösterna i proportion till antalet väljarröster, som Nebraska och Maine. Men det är långt ifrån säkert att någon sådan reform blir av.

I denna artikel