Prolog.

Det var tidig eftermiddag när de kom tillbaka från banken. Barnen bortlämnade till en granne. Ingen aptit, ingen lunch, bara apati. De satt tysta i skuggan i trädgården och försökte smälta, ta in, acceptera. Men det var svårt.

Resultatet av mötet på banken var förvisso tydligt nog. De var mer eller mindre skuldfria och Louisiana United Savings & Loans var ägare till en lätt vattenskadad enplansvilla utmed Prentiss Avenue i norra New Orleans.

Fast själva var de utan bostad. Vart skulle de ta vägen? Hennes föräldrar bodde närmast. Fast det var ändå i Baton Rouge en och en halv timme bort längs Interstate 10. Hennes förra jobb i ett varuhus hade orkanen Katrina sköljt bort 2005 – varuhuset hade aldrig öppnat igen efter att 80 procent av staden lagts under vatten. Hans jobb på en bilverkstad i västra New Orleans genererade familjens enda inkomst. Och den räckte inte till amorteringarna på lånen. Inte nu längre.

Joey gick in i köket. Kom tillbaka, räckte Cindy en Budweiser och satte sig med en suck.

De var inte ensamma i New Orleans om samma situation. Långt därifrån. Inte ens i kvarteret. Senaste veckan hade skyltar med ”Foreclosure”, tvångsförsäljning, kommit upp utanför familjerna Bakers, La Roches, Andersons och Browns hus i samma kvarter. Det var en farsot, en epidemi – och Joey och Cindy Hamilton hade varit förberedda. Mentalt och praktiskt. De hade kämpat med räkningarna i flera år, och särskilt efter Katrina.

Men nu tycktes hela stan tömmas på folk.

Vart tog alla vägen?

Bankerna hade gett lån med hygglig ränta – först. Men räntorna steg under 1990-talet, och när lånen skulle förhandlas om fanns inga billiga pengar att få. Så kom ”Foreclosure”-skyltarna. Först här och där. Sedan i mer eller mindre hela kvarter. Och hela städer. Och hela delstater. Inte bara utanför Cindy och Joey Hamiltons garageuppfart, utan hos tiotals miljoner amerikaner som tvingades lämna in nycklarna till banken och flytta från sina hem.

Vart tog de vägen?

Samtidigt föll bostadspriserna. Om nu de som en gång tagit lånet hade turen att ta sig ur affären utan större skulder, så hamnade skulden i så fall hos banken, som plötsligt satt utan säkerhet för lånen. Men för vanligt folk, vanligt hyggligt folk som familjen Hamilton med två barn, jobb, bil och villa, spelade bankens eventuella problem just nu mindre roll. Någonstans var de ju tvungna att bo, även efter att de flyttat.

Fuck the bank.

Så vart tog de vägen?

Cindy gungade stilla tillbakalutad i hammocken.

Well”, sa Joey och tog en sipp blaskigt öl, ”jag antar att dina föräldrar är bästa alternativet. För tillfället. Men det blir långt att köra för mig till verkstan. Det blir tre timmar på motorvägen varje dag.”

Hans fru satt tyst, ansiktet vänt bort.

”Jag kan ju hyra ett motellrum här i veckorna. Då sparar jag in bensinen.”

”Tror du inte de behöver bilmekaniker i Baton Rouge?”

”Antar att det är möjligt.”

De satt tysta i någon minut. Kände värmen i luften, hörde fågelkvittret och en slamrande bil som passerade förbi på Prentiss Avenue.

De tänkte på framtiden. Eller gjorde de det? Undvek de kanske att tänka på framtiden, eller försökte i varje fall, fast den så obönhörligt pockade på uppmärksamhet? Båda var precis över 30. Deras gemensamma liv hade just börjat. Det här var definitivt inte vad de planerat.

”Jag tycker inte ett motellrum är något alternativ. Barnen behöver sin pappa”, anmärkte Cindy.

Joey sa inget. Nej, hon hade rätt. Men de behövde hans jobb på verkstan också. 80 miles om dagen i Joeys Chevrolet Silverado pickup. Enkel resa. Måndag till fredag. Joey gjorde överslaget i huvudet: 20 miles per gallon bensin, i bästa fall, det blir åtta gallon per dag. Ett gallon 3,50 dollar, gånger fem dagar per vecka… 140 dollar i veckan på bensin för att ta sig till och från familjens enda jobb. Joey noterade bistert: ungefär så mycket mer behövdes per person för att de skulle klara lånen på huset.

Kunde han hitta ett billigt motell i New Orleans för 25 dollar per natt skulle han spara 15 dollar per vecka. Fast det klart, sedan skulle han betala bensinen för att köra till familjen hos Cindys föräldrar i Baton Rogue över helgerna. Så det gick mer eller mindre jämt upp.

Joey, rationell i sinnet, tömde sin Budweiser och sa, ”Okej, vi borde packa det sista. Och sedan hämta barnen. Ingen idé att sitta här.” Han reste sig och såg omkring den lilla trädgården bakom enplansvillan. Grå ytterväggar, platt tak, en gräsmatta som växte dåligt. Ett par buskar, bortom dem grannens kåk. Inget av det deras längre, utan bankens. Mitt emot honom: hammocken med Cindy.

Hon vände sig om och han såg att hon hade tårar i ögonen. De kramades.

”Oh, Joey…”.

Schusch, schusch, don’t you cry, girl! It’s all gonna be all right. Don’t you worry now.”

De stod så där ett tag, sedan gick de in. Innanför ytterdörren stod flyttlådorna uppradade. Barnens leksaker packade de ned i en tom låda, tömde kylskåpet, bar ut matsalsbordet, stolarna och TV:n till Chevan. De struntade i att städa. Sju års liv i New Orleans var lastade och surrade på bilens flak inom en timme. Joey satte sig vid ratten, Cindy bredvid, och de körde västerut längs Prentiss Avenue, New Orleans, för att aldrig mer återvända.

Midtown Manhattan, New York City, i början av september 2008. Det är ännu hett, trettio grader, och luften står stilla i stan. Taxibilar stressar längs avenyerna och på Times Square passerar turistbussarna där pensionärer med keps och barnfamiljer med vattenflaskor och kameror sitter på den öppna övervåningen och stirrar storögt på alla reklamskyltarna, all rörelse, all kommers. Alla gula taxibilar, gungande, brölande Ford Crown Victoria och Chevrolet Caprice. En turistbuss passerar ett bankpalats i glas och stål. En tolvårig flicka studerar fasaden och vänder sig till sin pappa.

”Pappa, vem har råd att bygga ett så stort hus?”

Pappan blickar upp mot den lodräta väggen som aldrig tycks ta slut.

”Det där är en bank. Banker har mycket pengar vet du, de kan köpa nästan vad som helst.”

”Vad kostar ett sånt hus?”

”Oj, det är dyrt. Jag vet inte, flera hundra miljoner dollar.”

Flickan begrundar detta.

”Var får de alla pengar ifrån? Bankerna?”

”De lånar ut pengar till såna som du och jag. Så tar de betalt för det.”

”Jo, men var får de pengarna ifrån? De måste ju ha pengar för att kunna låna ut dem?”

”Bankerna lånar in pengar också. Folk sätter in pengar i banken, och så får de betalt av banken för det.”

Flickan är tyst ett ögonblick och begrundar även detta. Hon får det inte att gå ihop. Hon betraktar sin pappa tvivelaktigt.

”Men så då lånar de ut andras pengar? Som de tar betalt för?”

Pappan funderar själv ett ögonblick.

”Jo, så är det.”

”Men får man göra så? Det är ju inte deras pengar!”

Bussen gör en högersväng och bankpalatset är på väg att försvinna ur sikte. Precis innan tittar flickan upp mot fasaden av tonat glas en sista gång. Hon undrar vilka människor som finns där inne.

En bit upp i skyskrapan ser en man en turistbuss försvinna runt knuten. Han hinner se en flicka på bussens öppna övre däck som stirrar upp mot fönstret. En sekund senare är hon borta.

Han vänder sig om och ser ut över konferensbordet där inne. Tolv personer, åtta män och fyra kvinnor, alla i ljusa skjortor eller affärsdräkt. Flera av dem knappar på miniräknare och bärbara datorer, någon försvinner ut i korridoren. Är strax tillbaka igen. Stämningen är tryckt.

Mannen vid fönstret sätter sig vid kortändan. Han sitter där, helt stilla i någon minut.

Två TV-apparater sitter uppsatta strax under taket längs konferensrummets ena långvägg, igång men med ljudet nedvridet. Den ena visar ekonominyheter från CNBC, den andra från CNN. Mannen vid kortändan sneglar mot en av skärmarna. Han ser ticker-remsan med aktuella börskurser glida förbi från höger till vänster. New York-börsens Dow Jones Industrial Average-index är ned 3,8 procent. Nasdaq Composite är ned 3,2 procent.

Mannen suckar tyst och vänder sig till en av sina underordnade vid bordet, med näsan bakom datorn.

So. What’ve you got?

Well, det ser inte bra ut”, säger ekonomen tyst utan att släppa skärmen med blicken. ”Ska vi stänga positionerna på marknaden nu så är vi uppe i en förlust på två miljarder dollar. Bara på bostadsobligationer.”

”Och har vi något val?”

”Uppriktigt sagt – nej.”

Mannen vid kortändan begrundar situationen. Han reser sig och säger, ”Jag går och ringer finansinspektionen.”

Han lämnar rummet för att ringa ett ödesmättat samtal till den mäktiga Securities and Exchange Commission, SEC. Därinne fortsätter krismötet. Hos alla som deltar sjunker insikten in. Banken är förlorad. De har ingen väg ut, bara nedåt. En krasch tycks oundviklig, kanske är den dagar bort, kanske några veckor.

Det är september år 2008 och på en turistbuss i New York City sitter en tolvårig flicka som inte kan förstå hur en bank kan bli rik på pengar den inte har.

KAPITEL 1

Flera månader tidigare, försommaren 2008:

Det var fem minuter till stängning på New York-börsen. Tom McKillan, 67, spanade halvintresserat på en stor platt TV där en aktiekurs klättrade sakta uppåt. Han vände blicken norrut genom sitt panoramafönster som vette ut över Central Park. Tillbaka på kurskurvan igen. En annan skärm visade CNBC:s börsprogram Closing Bell utan volym. McKillans slips var lossad, kavajen uppknäppt. Han hade fått allt svårare att få igen den de senaste åren.

Han gick för att hälla upp en fredagswhisky när mobilen vibrerade ljudlöst.

Hello?

”Tom, hej, det är Brian. Har du en minut?”

Sure.

Brian Fraiser. En av McKillans mångåriga vice VD:ar och personliga hantlangare. Obrottsligt lojal, tack vare en lön på 1 200 000 dollar om året. Plus bonus, plus pensionspaket, plus svart lång Lincoln med privatchaufför. Fraiser hade jobbat för McKillan och hans hedgefond i 20 år och blivit mångmiljonär på kuppen. Hus i The Hamptons på Long Island och i Aspen, Colorado, våning på Manhattan som bara vara något mindre än McKillans egen. Privat hiss upp. Fraiser hade dock ingen egen helikopter, som McKillan. Fraiser hyrde helikopter när han behövde. ”Praktiskt”, hade han förklarat för sin chef. Men Tom McKillan visste bättre – han vill överglänsa mig, om han kan. Men han vågar inte, the son of a bitch, en fegis. Men en lojal fegis.

”Jag tror jag har något intressant. Är du på kontoret?”

”Nej, våningen.”

”Okej. Kan jag komma upp?”

Under mer än två decennier hade McKillan Wealth Management Inc. gjort grundare, ledning och en exklusiv skara investerare extremt rika. Tom McKillan hade startat hedgefonden sedan han sparkats från Morgan Stanley i början av 1980-talet. Då var han en våghalsig trader på Wall Street som gick på nästan lika många minor som han fick in fullträffar. Men han hade hjärna för matematik. Han jagade fatt på de bästa mattesnillen han kunde hitta på Harvard Business School, Yale och Princeton. Enda kravet: de skulle vara minst ett strå vassare än Tom McKillan själv.

Han hyrde ett litet kontor i Jersey City, på andra sidan Hudson River med Manhattan en station bort. Där satte han sin grupp toppanalytiker i arbete med att försöka förutse marknaden.

1980-talet blev fantastiskt, 1990-talet sämre, 2000-talet en ny glansperiod. Fram till nu. Det var sensommaren 2008 och marknaderna skakade betänkligt.

Sure. James skickar upp dig.”

Han tryckte bort Fraiser och hällde upp dagens första scotch ur en karaff på ett glasbord. Han sneglade på sig själv en sekund i spegelväggen bakom spritbordet. Damn it, börjar jag bli fet? Hustrun, Kate, hade kommenterat hans mage under sommaren ute vid The Hamptons. Subtilt och snyggt, mellan raderna, men han hade uppfattat signalen:

”Förresten, har du kvar din personal trainer? Vad hette han, Mike?”, hade hon sagt.

”Roger. Nej, han fick sluta.”

Really? Well…”.

Portiern, James the doorman, ringde på mobilen.

”Mr Fraiser på väg upp, sir.”

”Tack, James.”

Det tog hissen under en minut att avverka de 50 våningarna. Tom McKillan hann ta en titt på börsskärmen igen. Marknaden stängde. Den ettriga ringklockan markerade stopp för handelsdagen. TV:n visade någon idiot med fånigt flin som applåderade på balkongen ovanför börsgolvet. McKillan sjönk ned i en svart skinnsoffa i biblioteket.

Det plingade till, dörren till McKillans privata hiss gled upp och Brian Fraiser klev ut. Han struntade i utsikten mot Central Park och sneddade genom våningen bort mot biblioteket.

”Tom, allt väl?” Fraiser verkade vara på strålande humör. Han gick direkt till whiskybordet och hällde upp en egen drink, knäppte upp kavajen och fällde ihop sin långa, nästan magra kropp i soffan mitt emot.

”Såg du Boeing idag? Backar igen. Vad var det jag sa?”

Fraiser såg triumfatorisk ut. Han kastade en blick upp mot CNBC där börsdagen höll på att analyseras.

”Ja. Den får gärna fortsätta ner.”

”Låt oss hoppas på kraschlandning”. Fraiser nöjt av sitt eget skämt.

Det var fredag. De hade knappt sett varandra på hela veckan. McKillan hade kommit hem från ett tvådagars möte i San Francisco för bara ett par timmar sedan. I limousinen in från La Guardia hade han bestämt sig för att skippa kontoret och åka direkt hem. Särskilt som han visste att Kate och deras två barn, Lucy Elisabeth, 8, och Tom Junior, 12, var bortresta. Han hade stället för sig själv. Och när McKillan lämnat Manhattan för Kalifornien i onsdags så hade Fraiser själv varit i Europa och träffat investerare i London och Frankfurt.

”Så hur var Europa?”

Fucking stupid British. Men du måste älska deras självkänsla. De tror fortfarande att de styr världen.”

Han sippade på whiskyn.

”Men de är helt sålda på vår senaste fond. Så där var det inga problem. Inte med tyskarna heller, de älskar oss. Du har en rapport på ditt bord i morgon klockan 6. Min sekreterare skriver ut den.”

Fraiser såg om möjligt ännu nöjdare ut.

”Så klart de gillar oss. Vi har levererat 20 procent avkastning på investerat kapital fem år i rad”.

De fortsatte prata i några minuter om investerarna som Fraiser presenterat McKillan Wealth Management för. McKillan ställde få frågor – han behövde inte.

Två gånger om dagen de senaste dygnen hade han fått rapporter från chefen för Londonkontoret. En tysk affärsjurist han känt i 30 år hade övervakat Fraisers möten i Frankfurt och lämnat likadana rapporter.

Han visste att Fraiser inte visste att han visste att Fraiser överdrev hur bra mötena gått. Inga stora överdrifter, men små försköningar av verkligheten. Tuffa frågor utelämnades om vad amerikanerna trodde om den skakiga börsmarknaden framöver. Och om vilka åtgärder de vidtagit för att skydda fondernas delägare mot risken för kursras.

McKillan reste sig en aning mödosamt, greppade Fraisers tomma whiskyglas och fyllde på.

”Jo, det var en annan grej”, sa Fraiser. ”I Frankfurt hörde jag talas om ett potentiellt intressant bolag, i Sverige av alla ställen.”

”Okej? Sverige?”

”Det låter bisarrt. En matematiker som kommit på en extremt effektivt metod för data mining. Och han ska ha gjort ett analysverktyg som kan förutse framtiden. Som hur en aktiekurs går.”

Tom McKillan stannade upp vid whiskybordet och glodde skeptiskt på sin vice VD. Data mining? Hans egen specialitet sedan över 20 år. Var en ny revolutionerande metod på väg ut på marknaden så borde han veta om det redan.

”Det låter galet, jag vet”, medgav Fraiser en aning osäkert. Han tog emot glaset.

McKillan satte sig. ”Vem gav dig informationen?”

Fraiser drog upp en liten anteckningsbok med svarta pärmar ur kavajfickan.

”En finansanalytiker med i Frankfurt hade hört det. Annabeth Koszinsky. Tysk-amerikan, polack eller något sådant. Du känner henne säkert.”

McKillan nickade. ”Från Tjeckien”, sa han.

”Just det. Enligt henne så finns det ett litet bolag i Stockholm, noterat på en liten skitbörs, som är grundat av en självlärd matematiker som ska ha kommit på det här.”

Han bläddrade vidare.

”Här. ’Investment Technologies’. Eller möjligen ’InvestTech’.”

McKillan sökte i minnet. Han plöjde varje vecka allt som publicerades i skärningspunkten av analys av stora mängder information, data mining, och marknadsanalys. Men hade aldrig stött på ett sådant bolag. Än mindre från Stockholm.

Fraiser berättade vidare. Den tjeckiska analytikern i Frankfurt hade hört talas om två test. Matematikerns formler hade applicerats på alla meteorologiska data som gick att få tag på för en given vecka. Prognosen som producerades stämde till 98 procent med verkligheten. Betydligt bättre än den svenska vädertjänstens egna förutsägelser.

Det andra testet var mera intressant för en investerare. I början av året hade firman i Stockholm matat in ett tiotusental parametrar om världens finansmarknad, geopolitiska data och diverse andra prognoser i maskinen. Sedan hade man bett den förutspå priset för råolja vid halvårsskiftet och årets slut.

När testet inleddes i januari kostade oljan drygt 90 dollar fatet. Algoritmen hade förutspått 131 dollar i juli. Det visade sig stämma nästan på dollarn: priset hade nått knappt 133 dollar per fat i juli.

Men märkligare var att algoritmen förutspått 35 dollar i december. En drastisk sänkning.

Nu var det augusti.

Oh. 35? Det luktar krasch”, muttrade McKillan medan han funderade.

”Om fyra månader vet vi”, sa Fraiser.

McKillan läste OPEC:s månadsrapporter om oljepriset.

”Det måste till något extraordinärt. I juli låg OPEC:s snittpris på drygt 128 dollar. Såvitt jag hörde var det någon sorts topprekord”, sa han fundersamt.

”Men anta att de kommit på något. Det var en svensk matematiker under andra världskriget som knäckte tyskarnas krypteringsmaskin. Gav alltihop till London. De har visat en dokumentär om det på History Channel.”

”Han kanske är släkt med den här killen”.

Who the fuck knows”. Fraiser kvävde en gäspning.

McKillan märkte att han var hungrig och greppade mobilen.

”Har du ätit?”

”Nej, men tack ändå. Vi flyger ut på Long Island ikväll.”

Det låg en pizzeria i hörnet av 57th Street och 6th Avenue, ett par kvarter från McKillans penthouse. Han använde den när resten av familjen var hemifrån. Det var hans en av hans dolda laster, ett fönster tillbaka in i ungkarlslivet. Han beställde tre bitar med ost och pepperoni.

”Ska jag ta fram mer information?”, undrade Fraiser.

”Om vad?”

”Om matematikern och hans formler. Företaget i Schweiz?”

”Sverige”, rättade McKillan. ”Nej, släpp det. Alltihop låter tveksamt, om du ursäktar. Är det något att ha får vi reda på det förr eller senare.”

Tom McKillan reste sig och såg åter ut över Central Park. Och är formeln något att ha så tänker jag inte släppa iväg den till dig, din ignoranta jävel, tänkte han.

Hans vice VD svepte sin whisky med en lättjefull knyck bakåt med huvudet.

I’m off. Ses måndag.” Han gick genom våningen och försvann i hissen.

Miljardären sträckte sig efter mobilen. En aning fumligt googlade han ”InvestTech” och ”Sweden”. Han fann en rad svenska nyhetslänkar om ett bolag som verkade vara börsnoterat på någonting som hette Nordic Growth Market i Stockholm. McKillan gjorde ett försök att få några av dem översatta till begriplig engelska med Googles automatiska översättare, men gav snart upp.

Han skrollade vidare. Där var till slut en engelsk artikel, långt ned bland sökresultaten.

”Självlärd svensk matematiker försöker bryta ny mark inom data mining”, löd rubriken. Det var en intervju på en obskyr brittisk forskningssajt med vad som verkade vara företagets grundare, en för McKillan okänd individ vid namn Lars Malmfält.

Artikeln refererade till ett av de beta-tester av snillets algoritmer som Fraiser babblat om nyss. Men Malmfält verkade ha varit ett svårt intervjuobjekt. Han ville inte ge några närmare detaljer om hur tekniken fungerade. Däremot nämnde han ”kommersialisera” flera gånger. InvestTech, framgick det, utvecklade en produkt som skulle ge företag som köpte den tillgång till snillets matematiska formler, i syfte att förutspå framtiden och göra analyser.

Mobilen ringde och artikeln försvann från skärmen. McKillan grymtade. Det var Kate.

Hey honey”, svarade han. ”Hur är Kalifornien?”

”Hej pappa!” Han hörde dottern Lucy Elisabeths pipiga röst. ”Vi har varit i Hollywood, i en filmstudio!”, ropade hon exalterat. ”Var är du?”

Tom McKillan kände hur han saknade barnen. Det värmde inombords.

”Verkligen? En filmstudio? Såg ni någon kändis?”

”Nej. Men det var där de spelade in Hajen. Man åkte med ett tåg och så kom hajen upp ur vattnet.”

Universal Studios, tänkte McKillan.

My sweet puppy. Blev du rädd?”

”Nej, för Calista var med. Kommer du hit till oss?”

Calista Harper, deras nanny. En disträ tanke passerade hans huvud: vad skulle han och Kate ha gjort utan Calista?

”Nej, puppy, pappa har jobb att göra. Är mamma där?”

”Var då?” Lucy lät besviken.

”Här, i New York. Är mamma där?”, frågade han igen.

”Nej. Vänta lite”. Han hörde fummel med mobilen, sedan hörde han Calistas spanskinfluerade engelska.

”Mr McKillan, hello. Hon ville bara ringa och säga hej”, sa barnflickan en aning urskuldande.

”Självklart. Har ni det bra? Är Kate där?”

”Mrs McKillan är och träffar vänner. Jag tror… Det är någon som bor i Brentwood. Hon sa att hon skulle vara hemma till kvällen.”

Jaså det säger du, Brentwood. Tom hade SMS:at med Kate tidigare under dagen, då hade hon inte nämnt någonting om Brentwood. Bara att hon hade tänkt följa med Calista och barnen till äventyrsparken Universal Studios.

”Var det något viktigt?”, undrade barnflickan.

”Nej, inte alls. Var Kate med er till Universal Studios?”

Han hörde en tvekan i barnflickans röst, bara en sekunds tystnad.

”Hon var… med en stund. Sedan var det något som dök upp, så hon behövde åka iväg”, sa hon kort. Han hörde hur hon hoppades att han inte skulle fråga något mer.

”Barnen hade väldigt roligt”, lade hon till för att styra bort samtalet från hustrun.

”Jaså?” Tom McKillan släppte ämnet. Men han gjorde en mental notering om att försöka ta reda på vem hans hustru kände i Brentwood

”Ha det så roligt nu. Och se till att barnen uppför sig när ni är bland folk.”

”Tack, Sir, absolut. De har inte varit till några problem.” Barnflickan lät lättad.

”Krama Lucy Elisabeth och Tom Junior från mig, okej?”

De avslutade samtalet. Tom McKillan krängde av sig kavajen och återvände till sin Google-research halvliggande i soffan. Han sökte på ”Nordic Growth Market” och fick fram att InvestTech hade ett börsvärde på några tiotals miljoner. Det vore en enkel match att lägga ett bud och köpa upp bolaget. Men ett offentligt bud skulle väcka uppmärksamhet, insåg han samtidigt.

Tom McKillan hällde upp en ny whisky och bestämde sig för ett annat alternativ. Han greppade mobilen och ringde ett samtal.

Ett par kilometer söderut på Manhattan vid East Houston Street packade privatdetektiven Emily Cox och hennes make Stephen in shoppingpåsar, matkassar och deras två tonåringar i familjens Chevrolet Suburban. Stephen svängde söderut på Allen Street, sedan österut på Delancey och körde mot Williamsburg Bridge som tog dem över East River in i Brooklyn.

Mitt på bron ringde Emilys mobil.

Hon hade fyllt 50 veckan före. Runt tio år tidigare hade hon lämnat ett välbetalt jobb som optionshandlare på Goldman Sachs. Femton år med konstant stress och knut i magen hade tagit ut sin rätt. Hon hade sett baksidan av finansbranschen och föraktade den. Hon skaffade licens som privatdetektiv och startade egen byrå. Affärerna gick lysande.

Hon tittade på displayen. ”En gammal kund”, sa hon till Stephen. Hon tog samtalet.

”Mr McKillan. How are you?

Tom McKillan höll artighetsfraserna kort. Han använde Emilys byrå regelbundet.

”Jag har ett jobb åt dig. Ett litet företag som jag är intresserad av. De jobbar med en sorts analyser”.

”Okej. Vad vill du veta?”

Vad ville han egentligen veta? Han funderade på formuleringen. Gick rakt på sak.

”Firman utvecklar en sorts analysverktyg. Jag vill veta hur jag kan få tag på det före alla andra.”

”Intressant. Skicka över information så tittar jag på hur det passar in i kalendern.”

”Gör det. Och Emily – rapportera bara till mig. Ingen annan på firman.”

Sure. Var finns det här företaget?” Hon lade till, baserat på erfarenhet, ”Midtown Manhattan?”.

Tom McKillan upplät ett kort, rått skratt.

”Inte ens i närheten. You’re going to fucking Sweden.”

TILL ALLA KAPITEL