1036 0
1036 0

Anna Odell håller presskonferens. Foto: SVT Är ledig idag och några dagar till. Idag försov jag mig rejält, händer nästan aldrig annars, och kom försent till en lunch med två kompisar. Därefter åkte jag och en av dem ut till Konstfack vid Telefonplan, Ericssons gamla...


Anna Odell håller presskonferens. Foto: SVT

Är ledig idag och några dagar till. Idag försov jag mig rejält, händer nästan aldrig annars, och kom försent till en lunch med två kompisar. Därefter åkte jag och en av dem ut till Konstfack vid Telefonplan, Ericssons gamla huvudkontor, för att kolla skolans vårutställning.  

Som hos de flesta andra besökare där drar Anna Odells omdebatterade verk där hon spelar psyksjuk på Liljeholmsbron med påföljande smygfilmade omhändertagande av ordningsmakten och inläggning på S:t Görans psykakut mest intresse.
Jag vågar mig nu på en liten konstanalys. För dem som inte sett det själva: Anna Odells verk presenteras i tre separata ganska små svartmålade rum, som man når via en korridor i Konstfacks inre. I alla tre finns en videoskärm och högtalare. 
I det första rummet får man under en dryg timme se och höra Odell när hon sitter och ringer runt till olika psykvårdinrättningar runt hela landet och intervjuar mentalskötare, läkare och sköterskor. Gör research helt enkelt. Hon berättar att hon själv varit sjuk och nu planerar att iscensätta en fejkad version av sin egen incident på samma bro för över tio år sedan. Samtalen spelas in. Hon undrar hur de hon pratar med skulle reagera när de får reda på att alltihop är påhitt. Svaren hon får varierar: Vissa blir förbannade redan där, andra avråder henne bestämt från något sådant eftersom det finns risker och hon kanske inte blir trodd när hon efter ett dygns skådespeleri ska förklara att hon är frisk. Ytterligare några, särskilt en mentalskötare i Östergötland, är mera resonerande och medger att själva granskningen av vården i sig är intressant. Hon intervjuar även en jurist som förklarar att hon troligen inte kan begå något brott, men däremot kan bli skadeståndsskyldig för polisutryckning med mera. (Hon är numera åtalad för bland annat falskt larm.) 
Anna Odell tas om hand på Liljeholmsbron.
I det andra rummet ser man Liljeholmsbron på avstånd den där kvällen i början av året. Mörkt, kallt, hårt och fuktigt. Trafiken dånar. Odell går fram och tillbaka och spelar förvirrad, tunnklädd i kylan, och kastar persedlar över broräcket. Flera gångtrafikanter och cyklister passerar utan att bry sig om henne, men till slut stannar några personer till, en försöker lägga en jacka om henne. Snart kommer en, sedan två civila polisbilar. Odell stretar emot, ramlar på den våta asfalten, får handbojor på sig och en polis trycker ner henne medan kollegor kommer dit och sedan släpar in henne i ett baksäte.
Del av Anna Odells journal från S:t Görans sjukhus.
På skärmen i det tredje rummet visas en sådan bältessäng som hon spändes fast i, till ljudet av det samtal hon och hennes bror har med en läkare på S:t Görans spykmottagning dagen efter när hon ska förklara att alltihop är påhitt. Ljudinspelningen är ganska kort och slutar snart med att den kvinnliga läkaren blir förbannad och ber dem lämna sjukhuset omedelbart. 
I ett av rummen sitter även kopior på hennes journalanteckningar uppsatta (se bild ovanför), både de nya från fejken och originalen från hennes egen sjukdomstid.
Sveriges Television: Anna Odell om projektet
För mig handlar hela grejen om två separata diskussioner. Den som fått mycket utrymme de senaste månaderna är förstås den om det är rätt att ta upp vårdresurser och polistid för att göra ett konstverk. Det kan man tycka vad man vill om. Reaktionen från vårdapparaten är inte så konstig – dels har hon ju tagit upp tid, pengar och en sängplats, dels har hon förstås lurat och provocerat alla de som tog hand om henne.

En provokation behöver inte vara fel i sig, den kan vara bra och behövas. En journalistisk granskning av någonting kan förstås vara provocerande, titta bara på Janne Josefsson. Men problemet är att Anna Odells jobb är undermåligt ur ett rent journalistiskt perspektiv. Metoden, att dölja uppsåtet och använda dold kamera, är inget nytt i sig, möjligen är den ovan inom konstkretsar, det vet jag inte. Men här når den inte ända fram – om hon ville visa på missförhållanden inom vården så går de i alla fall mig helt förbi. Vad som händer inne på själva psykmottagningen får man inte se. Att polisen behandlar henne aningen bryskt på bron kan jag hålla med om, men vad skulle de göra? Det är egentligen grundfrågan: Om den behandling hon fick var fel, vad skulle polis och vårdmyndighet gjort istället? 
Gör tankeexperimentet att Uppdrag Granskning på Sveriges Television gjort exakt samma sak: en reporter hade gått ut på bron och spelat smågalen och alltihop hade filmats. Om det resulterat i materialet som Anna Odell visar upp så hade inslaget inte gått att sända. En ansvarig att hänga ut saknas och det är oklart vilka fel som begåtts, möjligen bortsett från en aningen brysk insats av polisen. Sveriges Radios recensent skrev till exempel så här (länk):

Hade hon varit journalist skulle hennes redaktör sagt åt henne att jobba vidare, intervjua andra drabbade, upprepa wallraffandet och för guds skull få med sig kameran in på sjukhuset den här gången! 

Som journalistisk produkt är verket alltså inte värt någonting.
Men även ett annat motiv skymtar fram i det första videorummets intervjuer. Anna Odell förklarar att hon som psyksjuk blir “rättslös” när hon tas omhand och, på något vis, att det inte går att vinna mot den sjukvård som rutinmässigt väljer att sjukförklara alla som inte vill medverka till att bli vårdad. Ungefär: Håller du inte med mig så är du sjuk. Lite av Moment 22. En sköterska säger i en av intervjuerna också ungefär det, Anna är förmodligen inte är riktigt frisk ännu eftersom hon vill utsätta sig för det här. Anna själv säger också flera gånger i intervjuerna att hon vill “öppna upp” den slutna psykvården, visa upp vad det innebär att bli hanterad som ett objekt snarare än en person.
Här kan jag tycka att hon kommer åtminstone en bit på väg. Känslan att bli mer eller mindre omyndigförklarad av en myndighet eller annan institution känner många till. Anna Odell menar att hon vill vända på förhållandet – det är vård-Sverige som ska inta “offerrollen” och hon själv som ska få tolkningsföreträde om vad som är sanning. Men hon går inte i mål riktigt, vilket jag tror hänger på att vårdapparaten nästan helt är anonym i hennes verk. Det som visas är henne själv, ingen motpart att så att säga byta plats med eller argumentera emot.
Och som underlag till diskussion om akutpsykvårdens eventuella fel och brister håller det inte alls. Det skulle krävas att hon bevisat att hon blivit felbehandlad och det kan i varje fall inte en amatör på området som jag avgöra från det här. Hon injicerades med Stensolid på sjukhuset men var det fel eller inte? 
Hennes förmåga att få uppmärksamhet går det förstås inte att klaga på. Dagarna innan utställningen öppnade hade både SvD och DN stora intervjuer med henne, där hennes egen sjukdomsbakgrund avslöjades. I TV har hon synts överallt. Och alltihop är hursomhelst intressant att se, naturligtvis inte minst mot bakgrund av allt ståhej. Filmen från bron är otäck. Men det syfte hon själv menar att hennes verk har, den förvisso goda idén att granska den slutna psykvården, hade hon uppnått bättre om hon valt att plugga journalistik istället för konst.
– – –
Själv fastnade jag även för en modell av ett slipverktyg och ett konstverk som föreställer en stor, illröd V8-motor, se nedan.
EN RESANDE REPORTERS ÄVENTYR.
http://erikbergin.blogspot.com
I denna artikel


Delta i konversationen: kommentera här