512 0
512 0

Jösses Amalia: är man mätt eller är man mätt? Jag gick ner till restaurangen i den marmorglansiga foajén för att se om det skulle gå att få sig en kvällsmacka. En japansk tjej står och hälsar i entrén och frågar efter rumsnumret som jag ger...

Jösses Amalia: är man mätt eller är man mätt? Jag gick ner till restaurangen i den marmorglansiga foajén för att se om det skulle gå att få sig en kvällsmacka. En japansk tjej står och hälsar i entrén och frågar efter rumsnumret som jag ger henne. Hon typ: “Jaså är det du”. Jag får ett bord och hon säger att det är självbetjäning där borta vid buffén och att allt är gratis, eftersom jag ju inte hamnat här av egen fri vilja.

Går bort och hittar en salladsbuffé. Där finns kall korv-sallad, pasta, ett krus senap, dressingar, tilltugg, bönor, grönsaker och mycket annat. Det fortsätter strax bredvid med kärl med varm och kryddig potatissallad, vad som ser ut som olika indiska kött- och kycklingrätter och ris. Så plötsligt, där bakom, uppenbarar sig ett helt rum med mat: flera kärl med stuvningar, grytor, röror, en kock som står och serverar ägghalvor och friterad kyckling (konstig kombination), på andra sidan ännu en kock som jag inte vet vad han gör och fler tunnor med mat. Någon kommer med ett fat sushi nånstansifrån.

Vid det laget är man i panic mode. Det är då man upptäcker dessertavdelningen. Där står ett bord med tiotalet tårtor, chokladfontän, bryléer, patéer, småkakor, tre sorters glass, ett fruktbord med annanas, drakfrukt, melon och annat som jag inte vet vad det är, olika små bakelser, strössel, vit och svart choklad.
Jag tror jag går och hämtar gratistallrikar fem gånger och måste absolut ha gått upp femton kilo på kuppen. Nu sova, för det blir en tidig morgon om jag ska hinna med den här nya flygtiden.
EN RESANDE REPORTERS ÄVENTYR.
http://erikbergin.blogspot.com
I denna artikel