KAPITEL 11

Industrilokalen i Bromma var hög som en flyghangar, byggd i plåt och tegel som en gång varit vitt. Numera: grått av smuts. Gluggar till fönster. En tung, roströd ståldörr upphängd i hjul som rullade i en skena skymde öppningen in till hangaren.

Det var nätt och jämnt att Cecilia Ekstedt-Berger, alias Sofie Bengtsson, orkade dra den åt sidan.

Hon bar tre hamburgerpåsar från Max i ena handen. En hastig blick runt gården. Ingen människa syntes. Utanför stod deras BMW-SUV. Ett stängsel med taggtråd högst upp ringade in gårdsplanen och bakom stängslet, bortom en liten grässlänt, dundrade trafiken fram längs Bergslagsvägen. Hon drog mödosamt igen dörren efter sig.

Därinne: kompakt mörker. Hon anade konturen av deras senaste förvärv, en stulen, mörkblå VW skåpbil. Falska nummerplåtar. Sofie Bengtsson passerade bilen. Längre in i lokalen syntes skenet av en ensam glödlampa med plåtskärm.

Jätten till karl, Antoni Lisowski, alias Svante Axén, satt i lampans sken vid ett bord belamrat med datorer, hårddiskar och tangentbord. Drivor av sladdar löpte från bordet, ringlade längs golvet, försvann bort i det kompakta mörkret eller snirklade sig vidare till tre grenkontakter genom vilka hela utrustningen försågs med elektricitet. Han satt med fötterna uppslängda på en tom trälåda, bakåtlutad.

Bredvid honom satt privatdetektiven från New York, Emily Cox. Hon var den som rekryterat Antoni Lisowski för att få uppdraget utfört. De studerade en filmsekvens på en av skärmarna.

Here. Food”, sa Cecilia, klädd i mörka märkesjeans och affärsmässig blus, och slängde påsarna på bordet. Hon drog fram en egen stol och började konsumera maten.

”Vad tittar ni på?” sa hon på engelska och såg ointresserat på skärmen.

”Bandat igår kväll. Matematikerns lägenhet. Ivan och Peter var där och filmade”, svarade Antoni utan att släppa filmen med blicken.

”Nåt intressant?”

Cecilia tryckte in pommes och sörplade cola. Emily Cox sträckte sig frånvarande efter sin påse. Hon muttrade ett ”tack” och fortsatte se på skärmen.

Antoni verkade inte hungrig.

”Det är konstigt”, sa han. ”Karln är ett socialt haveri. Få vänner. Småknarkar och dricker för mycket. Men han har otrolig ordning hemma. Kolla här.” Stefan Axén pekade på skärmen. Skakig handkamera. En panorering över vad som liknade ett vardagsrum. Låga möbler, soffbord med små ljuslyktor i en liten ring. Ljus skinnsoffa och matchande fåtölj. Konst på väggen. Allt prydligt, rent, fyrkantigt. Som hämtat ur en möbelkatalog.

Filmen verkade vara tagen med mörkerlins, ljuset var starkt gröntonat och det gick inte att urskilja några färger.

”Jag tror det hänger ihop”, sade privatdetektiven fundersamt.

”Vadå?”

”Hans liv är kaos i övrigt. Så han behöver en lugn oas. Någonstans där han har kontroll.”

Kameran förflyttade sig till en byrå. De såg lådorna dras ut en efter en och innehållet exponeras för linsen. Vid ett tillfälle tände någon en ficklampa och skärmen exploderade i ljus. Vidare genom lägenheten. Rum för rum, garderob för garderob. Under sängen, över köksskåpen, ner i smutstvätten. Metodiskt. Snabbt.

”Hittade de något?” undrade Cecilia.

”Nej.”

Antoni Lisowski slet pappret av en burgare och tog halva i en tugga.

”Men det hade nästan varit för enkelt. Om han haft alltihop liggande hemma. Sån tur har man inte.”

De satt tysta och studerade filmen. I Antonis påse fanns två hamburgare och han högg in på den andra. Han vände sig halvt mot Cecilia.

”Har vi fått svar från Svendin?”

”Vet inte. Jag åkte förbi Bergs brevlåda på förmiddan men då fanns inget sådant brev. Men han kan ju ha svarat via epost förstås. Eller telefon.”

”Nej. Det skulle vi ha sett. Vi har full insyn i Svante Bergs epost. Mobilen också.” Han vände sig mot henne igen och la till, ”Det vet du väl.”

Advokaten ryckte på axlarna. ”Då får vi la vänta.”

Varken Emily Cox eller Antoni Lisowski gillade att vänta. Han blev orkeslös av att sitta i den här bunkern och stirra på en skärm. Det är som en avsatt diktator som gömmer sig för världen, tänkte han. En general i en stridsledningscentral men utan armé. En evig väntan på att något ska hända. Och han irriterade sig över Cecilias brist på förtroende för den tekniska utrustningen han och Cox skaffat fram. Kanske var hon nervös. Men va fan – det var han med. Det var stora pengar inblandade. Antoni var inofficiellt ansvarig för att det här skulle gå vägen. Strategin var deras gemensamma, den hade de två spanarna som gick under namnen ”Ivan” och ”Peter” inget med att göra. Flera av detaljerna i planen var också hennes – hon visste allt om aktiemarknad, nyemissioner, affärsjuridik.

Men besluten och genomförandet var hans. Och hela projektet hade stått stilla i flera dygn. Emily Cox hade varit i Sverige närmare en månad. Även hon började bli rastlös. Men hur det fortsatte hängde på omständigheter bortom deras kontroll. Antoni Lisowski hade känt irritationen stiga de två senaste dagarna.

”Ivan och Peter kommer in snart. Då får vi gå igenom vad vi ska göra härnäst.”

Han knölade ihop hamburgerpappret med påsen till en liten boll, kastade den i en vid båge rakt ut i mörkret bakom bordet och rullade fram stolen till ett tangentbord. Med några knapptryckningar loggade han in på Svante Bergs epost och skannade igenom ämnesraderna. InvestTechs ordförande hade inte mejlat.

Ett par klick till och han fick upp en logg över trafiken till och från Svante Bergs mobil. Han läste några SMS och kontrollerade till och från vem Bergs samtal gått senaste timmarna. Hans blick fastnade vid ett samtal. Tidpunkt: 14:32. Längd: 26 sekunder. Måste vara mobilsvar, för kort för ett vanligt samtal.

”Ser man på”, sa han med ett svagt flin. ”Vår vän Berg har fått samtal. Från en viss Viveka Halldén.”

Ett dubbelklick och Vivekas röst hördes ur en högtalare någonstans bland sladdarna. Hon lät glad men en aning förvirrad. Bengtsson rullade fram mot bordet och lyssnade.

 

”Hej Svante, jag hörde att du ringt. Försökte ringa tillbaka men fick inget svar, så jag prövar ditt gamla nummer. Har du bytt? Ses gärna och snackar om InvestTech. Försöker ringa igen lite senare. Ses, kram.”

 

Antoni begrundade vad han just hört. Han skrollade upp och ned i samtalslistan. Det fanns inga andra samtal vare sig till eller från Viveka Halldén. Emily Cox hade inte förstått vad som sagts, men Cecilia läste Antonis tanke.

”Varför ser vi inte hans första samtal? Har han ringt från kontoret? Och vad var det där om bytt nummer?”

”Nej, inte kontoret. Och inte hemifrån. De numren har vi också koll på”, sa Antoni spänt. Han klickade upp en annan samtalslogg. Och ännu en.

”Telefonautomat på stan?”

”Möjligt. Men är det troligt? Vem fan använder en telefonautomat?”

”Skype?”

”Tror jag inte. Vi övervakar ju hans datorer.”

Återigen samma tanke samtidigt.

”Han har skaffat en annan mobil. Med kontantkort”, konstaterade hon.

”Skit också”.

Det här var inte bra. Deras plan byggde på att de kunde kontrollera kommunikation, rörelser och händelser för personerna som behövde manipuleras. Och Svante Berg var den mest centrala i komplotten. Vivekas mobil var inte avlyssnad – hon hade inte ansetts vara av någon större vikt. Fram till alldeles nyligen. För sedan hade det otroliga hänt att hon släpat hem Malmfält till sin lägenhet. Av allt att döma hade de träffats av en ren slump i hotellbaren. Antoni Lisowski trodde inte på slumpen. Men här var han tvungen att medge att deras möte nog verkligen var en tillfällighet. Snacka om omaka par. Han och Cecilia hade knappt trott på historien när spanarna Ivan och Peter berättat.

Vi behöver få tag på den förbannade kontantkortstelefonen. Och det snabbt, tänkte Antoni.

Precis då pep det från en bärbar dator på bordet. Han vände sig mot den och klickade upp en karta. En blå prick syntes mitt på skärmen. Så började pricken röra sig och kartan förflyttade sig långsamt så att pricken befann sig i mitten.

Han såg på klockan.

”Berg ger sig ut och åker. Halv nio på kvällen. Vart då, är frågan”, sa han fundersamt för sig själv och zoomade ut kartbilden tills flera prickar syntes, i andra färger.

Senaste månaden hade de gömt små sändare på Svante Bergs två bilar, Porschen och Mercedesen, samt på hans motorbåt. Även matematikerns gamla Fiat hade försetts med en likadan manick, liksom de bilar som InvestTechs VD Erik Angerfeldt och ordförande Bo Svendin körde. Viveka hade ingen bil, åtminstone fanns ingen registrerad på henne, så hon hade inte gått att följa på samma sätt.

Vid lunchmötet med den där bankiren, Hans Friberg, hade Cecilia Ekstedt-Berger suttit förklädd med peruk vid baren på Riche. Efteråt hade hon snabbt skakat fram registreringsnumret till Fribergs Jaguar, för säkerhets skull. Men hon hade inte hunnit få dit en sändare, så hans bil hade de ännu heller ingen kontroll på.

Ingen av de andra prickarna rörde på sig den här kvällen. Lisowski och Ekstedt-Berger trodde sig vid det här laget ha relativt god uppfattning på Bergs sociala kontakter och hans nära bekanta. De visste att han inte kände InvestTechs anställda annat än till namnen och det var knappast troligt att han skulle besöka någon av dem så här sent på kvällen.

Antoni följde pricken som markerade familjen Bergs Mercedes. Den åkte från Ingarö inåt stan och närmade sig Slussen. Så klart: det fanns ingen annan väg. Kanske skulle han och Susanne på bio. Eller skulle de in till stan och äta på restaurang.

Emily Cox reste sig med en tyst suck.

I’m out of here”, sa hon och lät trött. ”Hör av er direkt om något dramatiskt händer. Jag finns på hotellet.” Hon gick mot skjutdörren.

Antoni mumlade ”vi ses” medan han fokuserade på sin skärm. Till Cecilia sa han över axeln, ”Kolla bandinspelningen från Bergs villa”.

Hon rullade fram stolen till en annan skärm och klickade upp ett program. ”Lyssna igenom ifall det finns någon ledtråd om vart han är på väg.”

Hon tog på sig hörlurar, klickade upp en ljudfil och började lyssna. Snabbspolade fram och tillbaka under tystnad.

Det hördes slammer från ståldörren ut mot gården. Antoni Lisowski spanade misstänksamt ut i mörkret och sträckte sig reflexmässigt efter ett pistolhölster som låg i röran på bordet. Så såg han spanarna Ivans och Peters ansikten dyka upp i ljuset från lampan. De slog sig ner på en maläten tygsoffa mitt emot datorbordet. Ingen av dem sa något. Stefan Axén glodde på dem och återgick till sin karta.

”Och hur går det för er?”, sa han buttert.

Mannen som kallades Ivan talade snabbt, högt och tydligt. Han hade stora fysiska likheter med Lisowski. Kraftig med mörkt hår och mörka ögon. Kollegan Peter var tunnare och kortare, tunnhårig och tystlåten. En tatuering syntes på höger sida av halsen ovanför kragen på en sliten skinnjacka.

”Vi har kollat brevlådan hos Berg. Fanns ett brev”, sa Ivan och räckte fram ett kuvert mot Antoni. ”Lägg det där”, svarade han kort.

”Också”, hängde Peter på, ”så har vi kollat firman. Vi kan koppla ur larmet. Det är enkelt.”

Antoni Lisowski hade ogillat båda från första stund, men särskilt Peter. Peter gav ett vresigt och nonchalant intryck. Båda var kompetenta. Peter var före detta larmtekniker. Som sådan hade han installerat tusentals elektroniska larm i förmögna privathem och företag. Han visste allt om hur man tar sig runt dem. Ivan var före detta polis. Varför han fått sparken visste ingen, men Antoni kunde tänka sig ett dussin anledningar.

Han blängde på dem. ”Ni kopplade väl inte ur det nu?”, sa han.

Han som hette Peter öppnade munnen och lät förorättad. ”Nej så klart inte. Vilka tror du vi är? Men det är enkelt att göra om det behövs.”

Han höll upp en åldrig Nokia mobiltelefon. ”Vi har riggat avstängning via den här. Skicka ett SMS till det enda nummer som finns i telefonboken så stängs larmet av.”

Peter la Nokian bredvid sig på soffan.

”Bra.”

Peter och Ivan studerade deras uppdragsgivare under tystnad. Särskilt studerade de göteborgaren som kallade sig Sofie Bengtsson, och framför allt hennes jeansklädda rumpa. De tycktes vänta på nya order.

Antoni vände sig mot soffan.

”Faktum är, grabbar, vi har en ny grej på gång. Finansliraren Berg är ute och åker. Han har just passerat Slussen och kör runt inne i stan. Ni får åka och ta reda på vart han ska, vem han träffar och vad de säger.”

Peter och Ivan såg snabbt på varandra och nickade tyst.

”Stick iväg och ring när ni kommer in på Kungsholmen så guidar jag.”

Spanarna försvann utan ett ord. Antoni återgick till skärmen med pricken.

”Nåt napp?” sa han i riktning mot Cecilia.

Hon såg koncentrerad ut. Lyssnade, backade och lyssnade igen.

”Jag kanske har något här”, mumlade hon och drog ur kontakten till hörlurarna. Svante Bergs röst dök upp i högtalaren.

 

”Älskling, jag måste åka in till stan en sväng. Problem på kontoret.”

Han gick in till Susanne i vardagsrummet. Hon satt i soffan med benen uppdragna och såg på någon talkshow med volymen nedsänkt. Barnen hade somnat.

”Vad sa du?”

”Jag måste köra in till kontoret. En grej som måste fixas inför i morgon?”

”Nu? Så här dags?”

”Tyvärr, ja.”

Hans fru såg undrande upp på honom. Han såg att hon var på väg att säga något.

”Vem ska du träffa?”

”Vem jag ska träffa? Magnus Alvegårdh. Du vet, som jag jobbar med.”

”Jaha. Varför kan ni inte ringa istället?”

”Kunde vi ringa så skulle vi ringa”, snäste Svante. ”Det här funkar inte att fixa på telefon. Ett par timmar max.”

Han gick ut till bilen. Gatlamporna speglade sig i svart, blank asfalt. Han funderade ett par sekunder, gick sedan rakt över vägen och ställde sig vid en tall mitt emot villan.

Svante Berg var hyfsat övertygad om att deras villa var övervakad. Sannolikt med någon form av dold mikrofon, kanske flera. Eventuellt fanns även en kamera gömd någonstans. Han tvingades också anta att någon hade manipulerat deras två bilar. Och vem visste, kanske fanns det någon förbannad inspelningsutrustning i trädgården.

Han stod bakom tallen och såg på sin Breitling armbandsklocka samtidigt som han drog upp en begagnad, uråldrig mobil. Den billigaste han kunnat hitta med kontantkort. Han ringde. Det gick fram ett par signaler.

”Viveka? Hej, det är Svante.”

”Hej Svante. Du, vad är det här frågan om? Varför ringer du mig i en telefonkiosk?”

”Jag ska förklara det. Var står du?”

”Vad menar du, ‘var står du’? Du vet väl vilken telefon du ringt till.”

Hon lät tveksam till hela projektet. Det regnade och hon stod ensam sent på kvällen vid en telefonautomat vid Odenplan, nära sin lägenhet.

”Javisst, det är klart. Gå hem igen, så kommer jag in. Håll uppsikt över gatan, jag tutar och blinkar med helljusen när jag är där.”

”Men Svante, vad är det här frågan om? Jag blir rädd. Är det något med polisen, har du gjort något?”

”Nej, nej, nej. Ta det lugnt, det är ingenting sånt. Jag behöver bara din hjälp med en sak”, sa han och försökte låta övertygande och lugnande. Det gick inget vidare.

”Men det här med telef…”

”Jag förklarar sedan. Måste åka nu. Vi ses.”

 

I bilen in mot stan försökte han fokusera. Vad skulle han berätta för Viveka? Allt? Nej. Men information är en bytesvara – man måste ge för att få. Om hon hade information om InvestTech och Lasse Malmfält, vilket hon sagt när de träffats på Riche, så behövde han få reda på den. Och den informationen ska inte nå de förbannade utpressarna. Det här kunde vara en chans till ett försprång.

Han hade handlat stora poster InvestTech med lånade pengar. Senaste veckan hade han köpt för tio miljoner kronor i olika omgångar. Alltid via ett utländskt konto, aldrig genom sin egen firma. Köpen hade pressat aktien stadigt uppåt. Dagen före stängde InvestTech på 12 kronor. Hela företaget värderades nu till 72 miljoner på småbolagsbörsen Nordic Growth Market.

Han svängde av Centralbron och ner i Klaratunneln. Klockan var 20:32.

 

Peter körde deras Chevrolet Tahoe i 160 på Drottningsholmsvägen och över Tranebergsbron. Ivan plockade med sin avlyssningsutrustning. En plasttratt med mikrofon i mitten, som en liten parabol. Avlyssning av samtal på långt avstånd.

En mobil ringde. Det var Stefan Axén.

”Signalen försvann. Han har kört ner i Klaratunneln. Kommer troligen upp på Sveavägen, på väg mot Odenplan. Genskjut honom. Ta reda på vad han gör.”

I samma sekund dök Peter och Ivan upp vid Fridhemsplan. Rött ljus. Polisgaraget under Kronobergsparken rakt fram. Peter bromsade, spanade åt alla håll. Ingen snut, inga gångare. Ex-polisen chansade. Däcken skrek när bilen svängde vänster mot rött in på Sankt Eriksgatan. Framåt över bron, sedan höger i en bussfil och Odengatan upp förbi Vasaparken. Tahoen saktade in när de närmade sig Odenplan.

”Ring och fråga var han är”, sa Peter kort.

Stefan Axén – som båda de inhyrda spanarna misstänkte hette något annat – rapporterade:

”Han kör västerut på Odengatan. Ska troligen till Hälsingegatan.”

Klockan var 20:40. Peter och Ivan hade just passerat Hälsingegatan in till vänster. Deras Tahoe gjorde en u-sväng och körde tillbaka. När de svängde in på gatan och stannade ringde det igen.

”Han har stannat vid Odenplan”, sa Axén, blicken koncentrerad på sin karta i datorn. Alla på helspänn. Det tog för lång tid. Varför rörde sig inte pricken mot Viveka Halldéns adress?

”Vänd! VÄND!”, röt han plötsligt. ”Han står kvar vid Odenplan, han träffar någon där. Kör och häng på! Grå Merca-kombi”.

Bakhjulen skrek. Peter backade snabbt och vände runt bilen med en snabb knyck på ratten. Ut på Odengatan igen, vänster. De nådde Odenplan sekunder senare.

Ivan pekade.

”Där”, sa han.

De spanade och såg en Mercedes rulla Karlbergsvägen västerut, på motsatta sidan Odenplan. Tunn trafik. Peter trampade gasen i botten, förbi den öppna platsen och gjorde en ny u-sväng in på Karlbergsvägen. De hann ikapp Mercan vid nästa röda stoppljus.

Peter rapporterade på mobilen till Axén.

”Vi ligger bakom, två bilar emellan. Han kör västerut på Karlbergsvägen.”

”Okej. Häng på. Se vart de ska. Men ta inte kontakt”, instruerade Axén från lagerlokalen i Bromma.

Ah satan, jag borde ha åkt själv istället, tänkte han irriterat. Vad i helvete gör vi här? Och varför har vi ingen mikrofon i Bergs bil?

Han såg pricken på kartan svänga höger vid Sankt Eriksgatan och norrut mot rondellen vid Vanadisplan. Där stannade den till.

Spanarna i Tahoen kom strax bakom, körde förbi och stannade på motsatta sidan av rondellen. Ivan höll upp sin tratt genom fönstret, siktade och lyssnade koncentrerat i någon minut.

”Ingenting”, sa han spänt. ”Fönstren stängda.”

Peter rapporterade till lagerlokalen. Han fick ett ilsket ”Helvete!” i örat.

Antoni Lisowskis, alias Stefan Axéns, irritationsnivå steg ytterligare. Det här är inte bra. Vad gör Berg med den här kvinnan, Halldén? Först träffar hon matematikern, strax efteråt träffar hon deras huvudobjekt och sätter sig och pratar i en bil. Om vad?

Hans erfarenhet från en lång rad liknande operationer sade honom att samtalet knappast handlade om vädret. Men skulle Svante Berg verkligen avslöja alltihop för någon utomstående? Är han så dum? Håller vi på att tappa kontrollen på honom?

Antoni vände sig mot Cecilia och sa, ”Vi måste prata med Berg igen. Ta reda på vad han håller på med.”

 

TILL ALLA KAPITEL