KAPITEL 18

Bromma flygplats. Himlen ännu grå, men uppehåll nu. En orakad Svante Berg anlände i Porschen som han felparkerade vid korttidsparkeringen utanför terminalen. Han slet den specialbyggda svarta kabinväskan ur baksätet och steg in i terminalen.

Den lilla delegationen från InvestTech mötte honom vid incheckningshallen.

De ser ut som de sålt smöret och så vidare, tänkte Berg. De hälsade.

”Ursäkta om jag är sen. Allt går enligt planen?”, undrade han hurtigt.

Erik Angerfeldt muttrade ett jakande svar.

De skulle flyga med ett chartrat jetplan och lotsades snabbt genom den lilla flygplatsens säkerhetskontroll och ut till plattan där en Learjet stod parkerad.

Vakten från Securitas som följt med lämpade av den silvergrå metallväskan på en bagagehylla i planet, sa hej och klev av igen. Det var ju en jäkla tur att inte han ska med hela vägen, tänkte Berg och placerade sin kabinväska strax bredvid.

Svante Berg, Erik Angerfeldt och Annika Falk satte sig i de bekväma fåtöljerna. Planet började taxa ut.

”Jaha, det här ska bli intressant”, sa Berg i ett försök att inleda någon form av konversation. ”Allt bra med er två?”

En flygvärdinna materialiserade sig och delade ut en meny och frågade vad de ville ha att dricka.

Falk och Angerfeldt beställde juice. ”En svart kaffe tack”, svarade Berg.

”Vi serverar så snart vi kommit upp i luften och kaptenen stängt av lampan för säkerhetsbältet”.

Flygvärdinnan log mot dem och försvann igen.

VD:n och juristen sneglade på varandra, sedan vände sig Erik mot Svante. Han talade med låg röst som om de vore avlyssnade

”Det har hänt en grej. Jäkligt obehaglig. Lars Malmfält blev misshandlad igår kväll.”

Svante stirrade på honom.

”Misshandlad? Av vem då?”

En idiotisk fråga.

”Det är det ingen som vet. Men läste du tidningen i lördags? Morgonbladet?” Han grävde fram en hopvikt och tummad tidning och räckte över. ”Vi tror att han är utsatt för utpressning, någon som vill få honom att lämna över sina hemliga koder.”

Berg låtsades ögna igenom artikeln han läst för två dygn sedan. Han ansträngde sig för att anlägga sitt mest myndiga tonläge.

”Det här är allvarligt. Men vet vi att det är InvestTech som åsyftas här?”

”Nej, men det känns troligt att det är det. Flera detaljer stämmer: teknikföretag som snart ska lansera en produkt och som gått starkt på börsen”, sa chefsjuristen.

”Förvisso. Hur är det med Malmfält då? Har ni pratat med honom?”

”Nej”, sa VD:n. ”Vi ringde honom hela kvällen och morgonen. Han ligger tydligen på SÖS.”

”Hur gick det till?”

”Vi vet inte. Men polisen misstänker att han överfölls i lägenheten i Solna och att gärningsmännen eller gärningsmannen tog honom någonstans och misshandlade honom. Han hittades på en gräsmatta i regnet i Alvik.”

Berg kände chocken gripa tag om honom. Vad i helvete hade de hittat på nu?

”Herregud”, mumlade han. Han glodde dumt på tidningen utan att läsa. ”Vet ni hur det är med honom?”

”Jag pratade med en läkare på SÖS i morse”, sa Annika. ”Han är rejält tillknycklad men kommer bli återställd. Risk för chock dock. Enligt expertisen.”

”Hur fick ni veta vad han råkat ut för?”, undrade Svante och kände en svettdroppe bygga upp sig strax ovanför ena ögonbrynet.

”Han kunde prata med polisen helt kort, innan läkarna sövde ner honom. Han bad dem ringa mig”, sa Erik.

Han lät nervös och verkade fundera.

Så såg han på Svante igen.

”Du har inte märkt något konstigt? Jag menar, om det nu är någon som håller på med utpressning…”

”Inte ett dyft”, ljög Svante självsäkert. ”Detta är nyheter för mig.”

Planet lyfte och kämpade sig upp mot marschhöjd.

”Det var en annan konstig sak också”, sa Annika plötsligt. ”Berätta om den där tjejen, Erik”, uppmanade hon vänd mot sin chef.

”Just det. Polisen sa att en kille i bil hittat en misshandlad ung tjej i närheten av där de fann Lasse, i Alvik. De vet inte om de har något med varandra att göra eller om det var en slump.”

Svante stirrade på honom. ”En ung tjej?”

Det här höll på att gå fullständigt över styr.

”Låter som ett osannolikt sammanträffande om du frågar mig”, sa Annika.

Learjeten girade och var på väg söderut.

Flygvärdinnan uppenbarade sig igen med juice och kaffe och tog deras frukostbeställningar. Det bjöds två varianter, omelett och smörgås. Svante Berg var inte hungrig, och tydligen inte Annika Falk heller. Erik Angerfeldt beställde omelett.

Den tryckta stämningen låg kvar i kabinen.

Jag måste försöka få tag på gökarna Bengtsson och Axén så snart vi har landat, tänkte Berg nervöst. Vad i helvete håller de på med? Misshandlar folk åt höger och vänster? Så slog det honom att han inte hade något telefonnummer där han kunde nå dem, än mindre någon adress.

”Så vad föreslår ni att vi gör”, undrade han och drack en klunk kaffe.

”Vi får hålla kontakt med polisen”, konstaterade Erik. ”Kanske kan Lasse lämna någon sorts signalement när han kvicknar till.”

Samtalet dog ut. Annika Falk hade slutit ögonen och tycktes försöka sova. Erik Angerfeldt satt och petade i sin omelett och verkade grubbla över härvan runt Lasse Malmfält, eller något annat problem. Ett lugn infann sig i flygplanet.

Agent Berg vaknade till liv. Det är nu eller aldrig, tänkte han, svepte kaffet och reste sig. ”Ursäkta mig, hann inte raka mig i morse”, sa han och lät handen fara med ett rispigt ljud över sin orakade haka. Ingen reagerade.

Han gick bakåt till bagagehyllan med säkerhetsväskan i plåt. Stefan Axéns specialtrimmade kabinväska låg precis bredvid. Han sträckte sig, pillade upp den dolda luckan, tog spjärn och pressade säkerhetsväskan inåt. Som genom ett mirakel kom den falska, likadana väskan ut på andra sidan och lade sig tillrätta på bagagehyllan. Hela operationen gick på en sekund.

Jäklar, jag borde ha blivit hemlig agent, tänkte Berg upprymt och kände sig bättre till mods.

Han lyfte ned kabinväskan och drog den efter sig mot toaletten. Öppnade, klev in och låste.

Tack och lov var muggen på en Learjet en rymligare historia än reguljärflygets paniksmå utrymmen. Han kunde lägga upp väskan på en bänk bredvid handfatet och ändå få plats över. Han drog fram säkerhetsväskan i metall och studerade låsmekanismen. Väskan hade kodlås. Men Axén hade lämnat noggranna instruktioner – någon kod behövdes inte. Istället hade han skickat med ett litet verktyg, en sorts dyrk i form av en lång och smal stålpinne med en liten krok i ena änden och ett handtag i plast. Svante läste instruktionen på en papperslapp som också låg i kabinväskan. Sedan tryckte han in dyrken i ett smalt utrymme mellan låset och själva väskan, och vred runt.

Klick. Låset öppnade sig direkt, utan kod. Han gjorde likadant med det andra låset.

Nästa steg var svårare. Säkerhetsväskan vore inte värd namnet om den inte också hade ett larm. En minimal och nästan osynlig kontakt på väskans insida larmade om den öppnades utan att en femsiffrig kod först trycktes in på en knappsats på utsidan vid handtaget. Berg läste vidare på lappen: Tryck 5-8-9-0-2-#. Han slog koden.

Väskan gav ifrån sig ett litet pip och en röd lysdiod vid knappsatsen bytte färg till grönt.

Han öppnade. Nästan hela innandömet bestod av en sorts skumplast med syfte att skydda innehållet mot stötar. I en liten rund nedsänkning i plasten fanns en enda CD-skiva. Här ryms Lasse Malmfälts hela matematiska livsverk. En enda sketen skiva, tänkte Svante. Som jag står här i ett flygplansdass och kopierar.

Han pillade ut skivan och tittade på klockan. Det hade gått fem minuter. Jag måste klara det under tio minuter annars börjar de undra, tänkte han och kände stressen pressa sig uppåt huvudet.

I botten av kabinväskan han fått av Stefan Axén fanns en tunn CD-läsare. Den måste vara utformad specifikt för att sno affärshemligheter med, tänkte Svante, för det fanns bara en enda knapp, en röd REC-knapp. Han tryckte in CD:n och pressade in knappen. Apparaten började surra svagt och en röd lampa tändes.

Han slet fram en rakhyvel ur packningen, vätte den i handfatet och rev snabbt av skäggstubben. Han struntade i rakkräm, ignorerade smärtan från den halvslöa hyveln. På ett par minuter hade var han nyrakad. Titt på klockan. Åtta minuter. Snabb blick på kopieringslampan. Den lyste fortfarande. Hur lång jävla tid kan det ta? Han tittade nervöst på klockan igen. Och igen.

Han kände planet ändra kurs, och möjligen också höjd.

Inte kunde de väl redan närma sig Hamburg? Så skakade toalettutrymmet till en aning, blev lugnt och skakade till igen. Skakningarna ökade.

Turbulens.

Svante höll sig i den väggfasta bänken och stirrade ilsket på den blinkande röda lampan. Koll på klockan. Tolv minuter. Fan i helvete också. Skakningarna ökade och nu tände kaptenen lampan med säkerhetsbälte.

Någon knackade lätt på toalettdörren. Flygvärdinnan. ”Ursäkta, ni måste gå och sätta er, vi har kommit in i lite turbulens”, lät det dämpat från andra sidan.

”Ja, kommer, strax klar”, skrek Berg och tryckte ned spolningen vid toaletten. Samma blå vatten som på vanliga flyg, noterade han frånvarande.

Den förbannade lampan blinkade fortfarande. Han hade varit inne på toaletten en kvart nu. Skakningarna mildrades en aning, sedan ökade de igen. Han kollade tiden. Två minuter sedan flygvärdinnan knackat på.

Svante mådde illa av nervositet. Det skakade allt värre. Han tumlade in i väggen och halkade handlöst nedåt toalettstolen. Satan, satan, satan, satans jävla skit! Bli färdig nån gång då! Ny knackning på dörren. ”Ursäkta, men nu måste ni komma ut därifrån. Är det något problem?”

Då. Lampan slocknade och skivan matades ut halvvägs. Han slet den ur kopiatorn, tryckte ned den i säkerhetsväskan och slog igen locket.

”Nej då, jag lyckades skära mig lite när jag rakade mig bara”, skrek han genom dörren samtidigt som han låste och knappade in säkerhetskoden på det elektroniska larmet. Dioden bytte färg från grönt till rött. In med väskan i det hemliga facket.

Han slängde dyrk och hyvel i kabinväskan och skulle just öppna dörren, men hejdade sig. Han slet fram hyveln igen och drog ett lätt snitt över kinden. En bloddroppe trängde fram. Han pressade papper mot såret, tog väskan och klev ut.

Därute stirrade flygvärdinnan surmulet på honom. ”Gick det bra?”

”Jodå, jag slant bara med rakhyveln. Hann inte raka mig i morse”.

Berg flinade så självsäkert han kunde mot henne och började mot sin plats. Erik Angerfeldt tittade konstigt på honom när han passerade akterut, Annika Falk sov fortfarande.

Han öppnade bagagefacket, hivade upp kabinväskan och sneglade nervöst runt sig i planet. Flygvärdinnan hade satt sig på en egen stol nära cockpit och tycktes inte göra någon ansats att gå bakåt och hjälpa honom.

Han öppnade det dolda facket igen, pressade in den falska säkerhetsväskan och såg originalet åka ut på motsatta sidan. Han pustade, stängde luckan till bagagehyllan och satte sig.

Uppdraget slutfört. Han hade stulit affärshemligheten till det bolag där han själv var näst största ägare. Jag är en spion, tänkte Berg medan han sneglade ut mot molnen. Men konstigt nog kände han ingen skuld, ingen ånger.

Han såg land sväva förbi där nere. Turbulensen hade upphört ungefär samtidigt som han klev ut ur dasset. Det måste vara Danmark, tänkte han slött. Åkerlappar, en havsvik, en liten stad.

En halvtimme senare började inflygningen till Hamburg.

 

TILL ALLA KAPITEL