KAPITEL 2

Ungefär samtidigt i Sandhamn:

Segelbåten var liten, en Maxi-68, och trång för besättningen på fyra personer i 35-årsåldern. En underdimensionerad utombordsmotor puttrade i aktern. Båten närmade sig en gästbrygga i Sandhamn. Fendrar hängde längs relingen. Mannen vid rodret siktade mellan två motorbåtar medan hans kamrat i fören förberedde sig på krasch. Två kvinnor ombord riggade förtöjningslinorna.

”Styrbord. Höger! Du är på väg in i deras badbrygga!”

Rorgängaren manövrerade snabbt åt höger. Stäven trängde in mellan motorbåtarna och alltihop tog stopp. Mannen vid rodret gav full gas och de började mödosamt pressa motorbåtarna åt varsin sida för att få plats.

Inom fem minuter var båten förtöjd.

Det var sensommar, sol och Sandhamn sjöd av fest. Discobasgång hördes från ett obestämt håll i närheten av Seglarhotellet. Hamnen var packad. Båtar låg i dubbla eller tredubbla led längs bryggorna. Sorl och doft av utspilld öl och bubbel steg mot en klarblå himmel.

En kvinna på segelbåten, Viveka Halldén, såg ut över hamnen. Han som styrt bände kapsylen av en öl från en papplåda i sittbrunnen. De studerade hotellet och samlingen stora motorbåtar där kalaset var i full gång.

”Vi kan inte hävda oss här med en Maxi med fyrahästars Evinrude. Du har för liten båt, Jonas”, noterade Viveka.

Jonas svepte animerat med handen bort mot festbryggan.

”Jag ger er – Stockholms finanselit”, sa han och tog en klunk. ”Förtöjd vid en och samma brygga och apraka vid halv två”.

Viveka drog upp en öl ur lådan.

Hennes väninna kom upp ur kajutan. Med en blandning av avsmak och förtjusning spanade hon mot samlingen båtar i 12-15-miljonersklassen.

”Med den här skutan kan vi inte hävda oss någonstans. Ro hit en pilsner”, sa hon och greppade en själv.

Jonas och hans polare, som hette Sven, började reda upp röran av skotlinor i sittbrunnen.

”Du är ju i finansbranschen, Viveka. Fixa ombord oss på den där nu”, manade Sven och viftade mot den största lustjakten i hamnen, förtöjd längst in.

”Jag ska se vad jag kan göra. Louise, vill du gå en promenad och ta in atmosfären?”

Viveka och Louise gav sig av utmed gästhamnen. På kajen vimlade turister ut och in i sjöbodarna som sålde moderiktiga seglarkläder. Barnfamiljer njöt i solen med glasstrutar i händerna. Festsorlet ökade ju längre österut mot Seglarhotellet de kom.

Den största båten var en runt 30 meter lång lyxyacht. Från kajen såg de hur folk vimlade runt med glas i händerna uppe på flybridgen. Från akterdäcket hördes skrål blandat med disco. När de gick förbi tittade Viveka in. Hon såg fyra män i hennes egen ålder sitta runt ett vitt plastbord, klädda enbart i blöta badshorts. De höjde varsitt snapsglas.

”En–två–tre! Prooost!”, ropade en av dem.

Glasen med kall Jägermeister klingade och männen sänkte spriten i ett drag.

En av dem grimaserade och gav ifrån sig ett frustande ljud.

”Huuuuysch! Huysch!”

Bordet var fyllt av ölburkar. Musik dånade inifrån salongen.

Hans kamrater föll in i en osorterad kör, ”HUYSCH-HUYSCH-HUYSCH!”.

Mannen med grimasen föll bakåt på en vita skinnsoffa i båtens akter och verkade slockna.

Någon pekade över bordet och skränade. ”Bollen har slocknat! Bollen har slocknat! Väck honom! Greven, väck Bollen!”

Han som kallades Greven såg drucket mot Bollens lönnfeta och bleka kropp. Greven höjde näven och vrålade, ”BOLLEN! BOLLEN! BOLLEN!”

Någon började hälla upp en ny shot Jäger.

Greven lutade sig ut från aktern och såg ned mot badbryggan.

”Grabbarna anropar, är det tomt i bastun?”

I höjd med badbryggan längst bak fanns en dörr på fartyget som uppenbarligen ledde in till en bastu. Svaga puffar av ånga syntes från dörrkarmarna.

Det kom inget svar. Någon vrålade, ”GRABBARNA ANROPAR! Är bastun tom? Vi går ner, hörrni, vi går… vi går ner nu. Äh fan…”

Med Bollen liggande avslocknad på soffan tog sig de andra ostadigt ned till aktern via en smal trappa. Greven öppnade dörren och möttes av ett vrål: ”Stäääng!” De dök in i värmen och dörren slog igen bakom.

”Vilka pajsare”, muttrade Louise.

Welcome to finansbranschen.”

Viveka spanade uppåt flybridgen igen. Hon tyckte att hon såg ett ansikte hon kände igen.

”Vem tror du äger den här båten?”, undrade Louise.

”En charterbåt. De har hyrt den över helgen”.

Hon såg en figur med champagneglas i handen resa sig däruppe och gå mot trappan ned mot akterdäck. Viveka kände omedelbart igenom honom – Svante Berg. Finansman och lirare, tät men skuldsatt, hade hon hört, med näsa för aktieklipp på småbörserna, levde gott i utkanten av Stockholms ankdamm till finansbransch där hon själv jobbade på bank.

Berg syntes då och då i affärstidningarna men höll sig mestadels utanför rampljuset.

Han var i samspråk med två personer som Viveka anade var kollegor.

”Känner du honom?”, undrade Louise lågt.

”Vi har träffats några gånger.”

Viveka tog ett steg närmare i hopp om Svante skulle få syn på henne. Han verkade vara mitt i en historia som hon inte kunde höra för diskodunket. Hans två kompisar garvade högt när han levererade poängen. En av dem dunkade Svante i ryggen.

Han kastade en blick ut från båten och fick syn på en kvinna på bryggan. Hon vinkade hastigt mot honom. Hans hjärna verkade bearbeta utseendet för att försöka passa ihop det med en identitet. Viveka väntade sig att han skulle titta bort och ignorera henne.

”Viveka Halldén! Vilken utomordentligt trevlig överraskning.”

Svante Berg kom ned till dem på bryggan och stod med glaset i näven, slipsen löst knuten, vit skjorta och mörka kostymbyxor. Han var lång, såg välmående ut och med halvlång, lätt ovårdad och bakåtkammad frisyr.

Viveka presenterade honom för Louise.

”Firar ni ett bra kvartal?”, undrade Viveka. ”Vi ser att ni har bastu ombord”.

Svante viftade yvigt med glaset mot aktern. En skvätt champagne hamnade på bryggan. ”Asch, du vet, det där. Det är firmans partygossar som håller till där bak och dricker öl. Vi andra hänger uppe på flyen.”

Han gjorde en gest med glaset uppåt båtens övre däck som tornade högt över dem.

”Fint folk föredrar flybridge”, sa Svante muntert. ”Den kostar sextiotusen för en helg men det är det värt. Vartenda öre.”

Han såg sig omkring hamnen.

”Hur kom ni hit? Med färjan?”

”Med min killes Maxi 68”, svarade Louise.

Svante nickade eftertänksamt mot henne.

”Louise, var det va? Då tycker jag så här. Gå och hämta honom på hans Maxi och så kommer ni hit allihop och jag bjuder på en angöringsdrink.”

Han pekade inåt seglarhotellet, ”Middag där inne ikväll. Och så kvällsbad på det förstås.”

Viveka Halldén studerade honom roat. De hade haft en kort affär för ett år sedan, därefter hade de inte setts. Hon såg samma spralliga stekare nu som den hon träffat då, och hon gillade hans utseende, hans långa kropp och mörka och småyviga kalufs.

Han studerade henne tillbaka. Deras blickar möttes lite för länge.

Louise kände spänningen i luften. ”Men då så, Viveka, jag går och ser om Jonas och Måns till hänga på. Väntar du här?”, sa hon och började gå.

”Bra Louise, gå och hämta Jonas och Måns. Jag ser till att det finns perfekt kyld champagne när ni kommer”, ropade Svante. Med en utstuderad gest bjöd Viveka ombord på fartyget.

De klev upp på akterdäck. Svante såg ut över ölburkar och en nästan urdrucken flaska Jägermeister. ”Här ser för djävligt ut”, muttrade han och vände sig mot Viveka med ett flin. ”Tur att det inte är min båt.”

De gick in i salongen. Schlagerdängan ”Kom” med Jessica Andersson dånade ut högtalare någonstans. Tio-femton anställda från vad Viveka antog var Svante Bergs mäklarbyrå minglade omkring med glas eller ölburkar i händerna. Flera var klädda i badkläder, andra gick runt i slips. Föröver såg Viveka kommandobryggan, till vänster fanns en låg L-formad soffa i ljust läder med ett glasbord bredvid, till höger ett stort kök. Längre föröver fanns en bar med höga pallar och fåtöljer.

Svante vinkade till henne att följa med mot baren. Hon fick ett glas med någon sorts bubbel i. En runt 30-årig mäklare i badbyxor pratade högt med en kollega i skjorta och shorts.

Svante Berg spanade förgäves efter stereon för att sänka volymen. ”Det här är mina kollegor!”, vrålade han i örat på Viveka. ”Några träffade du förra gången vi sågs. Vi har…”

Hon uppfattade inte resten. Någon knackade henne på axeln. Mannen i badbyxor stod framför henne. Han hade en oöppnad ölburk i ena handen och en blå kulspetspenna i den andra. Hans kollega i skjorta såg på, road. Viveka anade att någon sorts uppvisning var på gång. Hon såg sig nervöst omkring efter Svante.

Badbyxmannen lyfte pennan och högg den in i sidan på ölburken. En kaskad av öl sprutade ut. Han slängde pennan över axeln, lyfte burken med hålet mot munnen, rev av kapsylen och böjde huvudet bakåt.

Innehållet forsade ned i strupen. Han tog snabba klunkar, men floden av öl överväldigade honom, strömmade ned över bröstet och droppade från badbrallorna ned på heltäckningsmattan.

Hans kollega i skjorta vrålade av förtjusning och klappade i händerna. När burken var tom knycklade han ihop den, gjorde V-tecknet med båda händerna och rapade. Blicken fick något vilt i sig. Han rusade mot akterdäcket och skuttade upp på bordet. Burkar och glas flög. Med händerna lyfta över huvudet sköt han ifrån och dök i en vid båge ut över aktern och ned i hamnbassängen. Sekunden efteråt såg Viveka hur vattnet stänkte ned folk på bryggan bredvid.

”Vad var det för galning?”, vrålade Viveka i örat på Svante.

Han flinade och viftade uppgivet efter ölmannen.

”Unga mäklare med för mycket pengar. Du vet hur de är”.

”Är du hans chef?”

Yes, jag är chef över alla du ser här. Och egentligen” — han la armen om Vivekas axel och pratade tyst nära hennes öra — ”egentligen gillar jag inte de där fasonerna. Men han där som du såg häva en öl och dyka i plurret.”

”Ja?”

”Norra Europas främsta marknadsanalytiker. Jag säger bara det. Nej, hela Europas. Ett geni. Värd varenda bonus.”

”Har han gjort dig rik?”

Svante såg rakt på henne.

”Nej, jag har gjort mig själv rik. Men han har hjälpt till”.

De tog sig upp på flybridgen. Där fanns fler soffor, bord, champagneflaskor och urdruckna glas. Dånet från musiken var lägre och det gick att prata.

”Så vad har hänt sedan sist?”, undrade Viveka.

Svante hällde upp champagne.

”Det går riktigt bra, riktigt bra. Vi har haft…”

Någon lutade sig in mellan dem, en rödbrusig mäklarkollega med glansiga ögon. Han såg ut att vara i 55-60-årsåldern.

”Lyssna inte på honom, lyssna inte, han skarvar, gamle Svante”, sluddrade han till Viveka och lade handen på hennes axel. ”Hälften är lögn, hälften är överdrifr.. överdrift. Den tredje hälften är sanningen.” Han höll upp ett pekfinger framför hennes näsa.

Svante glodde irriterat på honom och pressade bort hans kötthydda mot soffan mitt emot.

”Bor du ombord med de här?” undrade hon.

Han såg skräckslaget på henne.

”Nej, för helvete. Jag bor på hotellet. I morgon tar jag och ledningsgruppen helikoptern in till stan.”

Han sneglade mot sin överförfriskade kollega. ”Frågan är väl om den här båten alls flyter då”, muttrade han.

De hade god vy över hela hamnen där uppifrån. Viveka höll upp handen mot solen och såg bort mot deras Maxi 68. Jonas begäran att hon skulle fixa ombord dem på hamnens största båt hade varit enklare att infria än hon anat.

Hon försökte få syn på Louise, men såg istället Jonas stå och speja ut över hamnen med sin öl i näven. En annan segelbåt närmade sig platsen där de själva förtöjt nyss. Det var ett lågt, långt och smalt skrov i vitt och trä, format i vackra svepande linjer. En ensam man satt längst bak och verkade styra mot deras Maxi.

”Jösses, kolla.” Viveka pekade. ”Nu ska en till båt in där bredvid oss. Det var knappt vi fick plats.”

”Tjusigt. En gammal snabbseglare. Ser ut att vara i trä.”

Hon sneglade mot Svante. ”Kan du något om båtar?”

”Absolut, vi…” Han kom av sig. ”Jag har en Princess. Motorbåt. Ligger vid Bullandö.”

Viveka kände väl igen tendensen: en gift man som plötsligt inte låtsas om sin familj. Hon lät det passera.

Den vita segelbåtens för var framme vid deras Maxi. Hon såg Jonas böja sig fram för att ta emot ensamseglaren och hans båt.

Svante kisade mot solen. ”Jag tycker han verkar gå för långsamt”, sa han. ”Det är ju bara att ta fart och pressa sig in.”

Jonas och Sven började återigen trycka de mer än dubbelt så stora motorbåtarna på båda sidor bort för att göra plats åt nykomlingen i hamnen. Mannen som suttit i aktern och styrt kom fram till fören. ”Tack för hjälpen”, mumlade han tacksamt.

”Ingen orsak”, stånkade Sven och lyckades pressa fram en decimeter till fritt vatten mellan relingarna.

Louise stod på bryggan och drog i mannens förtamp och de andra hjälptes åt att pressa den låga segelbåten in mellan båtarna. Till slut nådde fören bryggkanten.

Ensamseglaren bar flytväst och var lång och gänglig. Han sträckte fram en näve och presenterade sig, med ett aningen förvirrat uttryck i blicken.

”Jag heter Lasse. Lasse Malmfält. Vad schysst att ni hjälpte till”, sa han och såg sig omkring. ”Här är verkligen packat”.

Louise fick en känsla av att mannen inte riktigt visste hur eller varför han hamnat på Sandhamn.

Jonas och Sven klev iland och hälsade. ”Du får väl be om hjälp när du ska ut igen för att få loss båten”, skämtade Jonas. ”Det är knappt att det behövs några förtöjningslinor.”

Lasse stirrade ett ögonblick på honom. Skämtet verkade ha passerat över hans huvud.

”Jag ska bara köpa mat i affären”, sa han. ”Och kanske ta en öl. Sticker i morgon igen.”

En kort tystnad uppstod när samtalet dog ut. ”Apropå öl” – Louise pekade mot partybåten med Viveka och hennes manliga bekant ombord. ”Vem vill hänga med på den där?”

Jonas såg skeptiskt på henne. ”Du skämtar?”

”Titta där uppe på övre däck.”

De spanade och såg Viveka resa sig upp och vifta glatt mot dem med båda armarna över huvudet. Så böjde hon sig ned och tog upp ett champagneglas och höjde i en skål.

”Hur i helvete gick det till?”

”Du sa ju att hon skulle fixa ombord oss! Vi är inbjudna av han som har båten. Fråga mig inte hur Viveka känner honom.”

Lasse hade hukat sig på bryggan och höll på att förtöja sin båt. Jonas och Sven klev ombord på Maxin för att hämta sina kvarlämnade öl.

Ensamseglaren reste sig och synade sin båt. Han krängde av sig flytvästen, slängde den i sittbrunnen och såg sig omkring igen. Under flytvästen bar han en sliten manchesterkavaj, samt joggingbrallor och badtofflor.

”Affären”, sa han till Louise som stod kvar på bryggan. ”Vet du var den är?”

Hon pekade bort mot ångbåtsbryggan där Vaxholmsbåtarna lade till.

”Men du ska inte med på en drink först då?”, undrade hon. ”Min kompis Viveka känner han som har den där lyxyachten där borta.”

Lasse Malmfält mumlade något ohörbart och såg mot båten och Seglarhotellet bredvid på land.

Jonas och Sven klev iland igen och de var redo. Med deras ensamseglande båtgranne i släptåg vandrade de tre vännerna bort mot motorbåten. De klättrade upp på akterdäck där Bollen just vaknat och såg sig yrvaket om efter sina försvunna kollegor. Musiken dånade inifrån salongen. Louise hälsade på honom och fick en tom och vattnig blick tillbaka.

De klättrade upp till flybridgen. Där fann de Viveka i en vit skinnsoffa med champagneglas i näven och finansmannen Svante Berg bredvid sig. Viveka hoppade upp och kramade Louise när hon såg henne.

”Så allihop, möt Svante Berg” – hon gjorde en gest mot soffan. ”Och Svante, min kära Louise som du redan träffat, hennes älskling Jonas och hans bästa polare Sven. Och –” Hon kom av sig när hon såg en främmande, långsmal figur med rufsigt hår och en sliten kavaj stå bredvid dem. Mannen var sysselsatt med att spana ut mot havet och verkade koncentrerad på någonting långt borta.

”Lasse Malmfält, vår nya båtgranne”. Jonas gav Lars en lätt dunk i ryggen som tycktes väcka honom. ”Eeehh…”, mumlade han.

”Välkomna ombord allihop”, utropade finansmannen i sin vita skjorta och kostymbyxor och klev fram med en knippe champagneglas i ena näven och en oöppnad flaska Brut i den andra. ”Jonas, du som är kapten och allt, är du käck och öppnar den här.”

Korken sa popp och gjorde en vid båge ut över vattnet för att landa med ett splosch i en grogg i plastglas bredvid en 67-årig herre från Örnsköldsvik som seglat ned till Sandhamn med sin hustru.

Svante Berg hälsade och delade ut glas. ”Såja, ett till Louise – damerna först – ett till Jonas, ett till Sven. Ett till, Lars var det va?”

Ensamseglare räckte fram handen för att hälsa men fick ett glas i näven. ”Malmfält”, sa han och lade till, ”matematiker”.

”Ursäkta?”

”Jag är matematiker”, förtydligade mannen.

”Jaså verkligen?” Svante hällde rutinerat upp champagne medan han studerade bohemen i tofflor och loppbiten kavaj som de här ungdomarna släpat ombord på hans båt.

”Du är i finansbranschen”, sa han och såg plötsligt mera mentalt närvarande ut. Svante antog att det var en fråga.

”Stämmer, på sätt och vis ja. Jag investerar i bolag jag tror på.” Svante höjde glaset och skulle just utbringa en skål för Sandhamn, sommaren och Stockholmsbörsen, när bohemen avbröt honom.

”Jag har ett investeringsförslag åt dig”, sa Lars Malmfält och såg Svante Berg rakt i ögonen.

TILL ALLA KAPITEL