KAPITEL 20

Kriminalinspektörerna Ann Lindén och Roland Bergström från Stockholmspolisens våldsrotel fick ägna en kvarts timme åt att fråga sig fram till rätt avdelning och rum på Södersjukhuset. När de till slut klev in i till Lars Malmfält i hans sjukhussäng så var de inte ensamma. En sköterska höll på att lägga om ett förband och en läkare stod böjd över patienten och lyste i hans ögon med en lampa. Läkaren såg upp.

”Hej, vi är från polisen. Vi skulle vilja prata lite med Lars här”, sa Lindén.

Överläkaren Sune Winbladh rätade på sin två meter långa kroppshydda och såg oberört på dem.

”Och vilka är ni?”

”Jag heter Ann Lindén, kriminalinspektör, och det här är Roland Bergström”.

”Det är inte besökstid just nu, ni får komma tillbaka i eftermiddag”, sa Winbladh.

De två poliserna sneglade mot patienten. Han hade halva huvudet inlindat i förband, en droppåse hängde över sängen och slangar var kopplade till ena handleden. Det verkade som han slumrade.

”Er patient här har blivit utsatt för en grov misshandel och det är viktigt att vi får prata med honom för att utreda brottet”, sa Lindén.

”Jag förstår det, men just nu bedömer jag att det är olämpligt. Patienten har smärtor och får starka mediciner”.

Lindén såg kallt på den långe överläkaren. De blev stående tysta i ett par sekunder.

Kriminalinspektör Bergström försökte en mjukare hållning.

”Det handlar inte om något förhör, vi vill bara upplysningsvis höra vad han…”.

”Ursäkta mig”, avbröt Winbladh, ”vi kan prata ute i korridoren.”

Läkaren klev förbi poliserna, öppnade dörren och väntade på att de följde efter. Kriminalinspektörerna kastade en blick på Lasse Malmfält och följde med. Sköterskan var klar med sitt bandage.

”Jag förstår vad ni säger”, sa Winbladh lågt, ”men som jag sa så är det medicinskt olämpligt att prata med den här patienten just nu. Han har utsatts för grovt våld mot huvud och överkropp, vi misstänker att han kan ha ådragit sig en hjärnskakning.”

Han såg hårt på poliserna.

”Dessutom blir jag en aning irriterad eftersom jag sa samma sak till era två kollegor så sent som i morse.”

Lindén och Bergström stirrade tillbaka på honom.

”Ursäkta, vilka två kollegor?”, undrade Bergström irriterat. ”Vi är de första poliser som åkt hit för att höra honom efter misshandeln.”

Läkaren såg plötsligt förvirrad ut.

”Det vet jag inte… det var två poliser här vid nio i morse och begärde att få prata med patienten. Jag sa samma sak till dem, dessutom var han på röntgenavdelningen just då.”

”Vad hette de?”, begärde Lindén? ”Poliserna?”

”Det var två män, de visade legitimation och uppgav två vanliga namn, Hans och Anders eller Håkan, nånting sådant”, sa Winbladh.

Poliserna såg snabbt på varandra. Bergström vände sig mot läkaren, ”De kan inte ha varit poliser. Jag stannar utanför rummet medan Ann här”, han gjorde en gest mot kollegan, ”ringer några kollegor. Vi måste få hit bevakning.”

”Varför då?”

”Vi har anledning att tro att det finns ett hot mot din patient”. För effektens skull la han till, ”Och risken finns att han hamnar i betydligt värre problem än han redan är i om vi inte får prata med honom. Hjärnskakning eller inte.”

Winbladh såg skeptiskt på poliserna men insåg att han hade förlorat. ”Okej, jag går in och pratar med honom och ser om han är vaken. Vänta här”, sa läkaren. Han öppnade dörren till patientrummet, gick in och stängde efter sig.

Ann Lindén halade upp en mobil för att ringa polishuset på Kungsholmen medan Bergström tog position bredvid dörröppningen och spanade längs korridoren.

Inne i rummet tog överläkare Winbladh de tre stegen fram till Lasse Malmfälts säng. Han tvärstannade.

Sängen var tom.

Winbladh slet upp dörren till toaletten. Tomt. Han vände blicken mot fönstret. Det stod på glänt. Läkaren klev förbi sängen där droppslangar och lakan låg i en röra och tittade ut. Tre meter nedanför fönstret, i nivå med våningen under, fanns taket till en angränsande sjukhusbyggnad. Fläktkåpor satt på taket och det låg fukt kvar på takplåten efter ett regn på morgonen. Alldeles bredvid fönstret satt ett stuprör.

Det är inte möjligt, tänkte Winbladh och granskade stupröret. Han vände ut i korridoren. De två poliserna såg uppfordrande på honom.

”Ursäkta, jag vet inte vad jag ska säga. Det verkar som om patienten har rymt”, sa han.

Lindén och Bergström glodde på honom i en halv sekund och rusade in i rummet. De gjorde samma okulära besiktning av fönstret, stupröret och taket.

Winbladh slog numret till sjukhusets säkerhetsavdelning.

”Ring sjukhusets säkerhetsavdelning”, röt Lindén.

Poliserna rusade ut i korridoren och var borta.

 

En dryg timme senare skickade nyhetsbyrån TT ut ett kortfattat nyhetstelegram:

 

STOCKHOLM (TT) — En patient rymde på onsdagsförmiddagen från Södersjukhuset där han vårdades efter en misstänkt misshandel ett dygn tidigare, sannolikt genom att klättra ut genom ett fönster. Mannen är 47 år och var vid försvinnandet iklädd sjukhusets patientklädsel. En bevakningskamera fångade hur patienten kom nedklättrande från ett tak och försvann i en taxi som han tog vid Södersjukhusets entré.

Flykten skedde i samband med att polis besökte sjukhuset för att höra mannen om tisdagens grova misshandel. Enligt Stockholmspolisen är 47-åringen inte misstänkt för något brott och anses inte farlig för allmänheten.

Kriminalinspektör Ann Lindén vill inte kommentera om det föreligger något kvarvarande hot mot mannen i samband med misshandeln. Men hon konstaterar att händelsen kan ha samband med medieuppgifter senaste veckan om ett påstått utpressningshot mot det företag där mannen är verksam.

”Vi vet i nuläget inte varför den här personen gav sig av från sjukhuset, bara att det skedde i samband med att han skulle höras upplysningsvis om vad han varit med om”, säger Lindén till TT.

Polisen är angelägen om att få upplysningar från allmänheten om var mannen uppehåller sig.

 

”Jävlar, jävlar” vrålade Mats Stark och stirrade på datorskärmen. ”Paulsson! Kom hit!”

Johannes Paulsson skyndade över från sitt skrivbord tiotalet meter bort. De tog journalisterna bara sekunder att förstå vem TT-telegrammet handlade om.

”Satan. Vi får skiva om”, muttrade Paulsson. Sedan: ”Varför i allsin dar har han rymt?”

Jörgen Palm, nyhetschefen, dök upp bredvid Starks skrivbord. Han böjde sig över skärmen och läste telegrammet.

”Handlar det här om vår utpressningsstory?” undrade han.

”Det kan du hoppa upp och sätta dig på att det gör”, sa Stark upphetsat.

Palm kollade på klockan.

”Det är lunch nu. Hinner ni landa storyn till 16? Fyratusen tecken på huvudtexten, och så en sidoartikel.”

Reportrarna ögnade igenom det de skrivit innan TT-telegrammet dök upp. Två artiklar var i det närmaste klara. Nu måste de skriva om.

”Fyratusen tecken är nog för kort”, muttrade Paulsson.

”Vi randar på. Det går säkert”, mumlade Stark och slog ett nummer på sin mobil.

 

TILL ALLA KAPITEL