KAPITEL 21

De låg helt stilla på marken i en evighet. Eller var det bara ett par minuter, eller sekunder. Svante Berg hade ingen aning. Så började Sofie Bengtsson röra sig bredvid honom.

”Antoni? Antoni?”, ropade hon.

Berg glodde på henne.

Antoni?

Hon rullade runt, vred kroppen och lyckades ta sig upp på knä. Hon stirrade in i skåpbilen.

Berg hörde Stefan Axén stöna där inifrån. Eller om det nu var Antoni han hette.

Bengtsson stapplade mot skåpbilen med händerna bakom ryggen och klev in. Några sekunder senare hade hon fått av buntbandet runt handlederna. Hon kom uthoppande med en kniv och hjälpte Svante. Han gned sina handleder som hade röda märken efter banden.

Sofie ropade inifrån skåpbilen.

”Hjälp till! Han är skjuten”.

Antoni låg på durken med huvudet framåt nära plåtväggen som avskilde det mobila kontoret från kupén. Berg såg honom röra armarna i mörkret och hörde honom stöna. Han levde åtminstone.

Svante och Sofie föll på knä bredvid kroppen. Antoni blödde från ett sår på högra sidan av buken och han var blodig i ansiktet. Det rann blod ur näsan.

”Tryck här!” ropade Sofie, tog Bergs hand och pressade den mot en trasa hon lagt mot såret. Antoni försökte hjälpa till men han hade svårt att se var skottskadan fanns.

Bengtsson fick tag på en ficklampa och tände. Trasan stoppade upp en del av blodflödet men inte allt.

Svante granskade skadan.

”Kulan verkar ha gått rakt igenom”, sa Berg och stirrade på Antonis rödblodade hud. Skjortan var uppdragen. ”Du måste vänta på dig så vi kan trycka från andra sidan.”

”Hörde du, vänd på dig!”, ropade Sofie.

Antoni, som Svante nyss känt som Stefan Axén, verkade omtöcknad. Han låg kvar i samma ställning. Bengtsson försökte vända på den tunga kroppen men det var lönlöst.

”Vi måste få honom till sjukhus innan han förblöder”, mumlade Svante.

Det fick Antoni att piggna till.

”Nej! Inget sjukhus. Inget sjukhus!”, röt han och försökte resa sig upp.

Sofie rotade bland bråten i bilen och hittade en gammal filt och ett rep.

”Här. Vi binder det här om såret”, sa hon och började försöka pressa in filten under kroppen. Svante lirkade in repet och lyckades få det tre varv runt kroppen. Han drog åt och gjorde en knop.

Antoni stönade av smärta.

En minnesbild från ett av barnens scoutläger dök upp i Svante Bergs huvud. De hade övat första förband och någon hade visat hur man kunde tejpa ett sår för att hindra blodet.

”Finns det ingen tejp? Vi kunde tejpa såret.”

Hon letade runt igen. Längst fram i skåpet i en verktygslåda av plast hittade hon en rulle grå, bred tejp.

De skar av repet och drog bort filten. Den hade hunnit blir genomdränkt av blod. Antoni stönade när han satte sig upp och lutade ena axeln mot skåpbilsväggen.

”Håll upp armarna”, kommenderade Sofie.

De lindade tejpen flera varv runt kroppen, sedan på med filten och repet igen.

Hon försökte torka bort blod från sin skottskadade kollegas ansikte. Han föll tillbaka mot golvet och andades tungt.

Ingen sa något på runt en halv minut.

Svante klev ur skåpbilen och såg sig omkring. Det hade mörknat, himlen var nästan svart. Han hörde trafiken susa förbi precis i närheten. Bredvid stod hans Porsche. Han lekte med tanken att springa till bilen och köra därifrån, lämna alltihop.

Sofie Bengtsson klev också ut.

”De snodde koderna”, sa hon kort.

Han glodde på henne.

”Vet ni vilka de är? Rånarna?”

Hon svarade inte omedelbart.

”Vi har väl en aning.”

Slammer och stöd hördes från skåpbilen och Antoni klev ut. Han stod böjd med höger hand tryckt mot sin skottskada och plirade ut i mörkret. Han tog ett steg bort från bilen men benen bar inte. Det krävdes att både Svante och Sofie tog i för att hålla honom upprätt.

”Vi måste till sjukhus”, sa Svante Berg igen.

”Nej! Glöm det.”

Även Sofie stödde Svantes åsikt.

”Du är ju skottsk…”

”Inget sjukhus, sa jag. Det här är ingenting. Jag har varit med om värre. Kulan tog bara i huden.”

”Men du blöder och är tejp…”

”Vi åker till Bromma.”

Sofie Bengtsson studerade honom.

”Vi kan väl inte ta honom till Bromma”, sa hon lågt med en nick mot Svante.

Antoni såg sig buttert omkring. Han verkade ha glömt att Svante Berg fortfarande var med, deras eget utpressningsoffer.

”Dessutom”, la hon till, ”finns risken att rånarna dyker upp där”.

”Varför då?”

”Hårddisken med koderna de stal var krypterad. Och jag gissar att de vet var vi håller hus. Så när de upptäcker det så lär de komma jagande efter oss igen.”

Antoni glodde på sin kompanjon.

”Så disken är oanvändbar?”

”Ja i allra högsta grad. För den som inte kan avkryptera den.”

Han svor tyst.

”Men vi har en fördel”, fortsatte Sofie Bengtsson och drog upp en USB-sticka ur fickan. ”De har koderna, men vi har krypteringsnyckeln”.

Ett svagt flin spred sig över Antonis ansikte.

”Bra jobbat, Cissi”, sa han matt.

Cissi?

Berg begrep så pass mycket att det var Sofie Bengtsson, som nu tydligen kallades Cissi, som stod för den tekniska kompetensen medan Stefan, Antoni eller vad han nu hette stod för råstyrkan och besluten.

Antonis ben blev ostadiga igen och han måste sätta sig på stötfångaren.

”Vi måste bort härifrån”, stånkade han. ”De kan komma tillbaka när som helst. Vad är det som säger att de inte kollar hårddisken redan nu i bilen och vänder?”

Alla tre drabbades av en akut känsla av brådska. Cissi smällde igen bakdörrarna till minibussen och Svante stödde Antoni som haltade fram till passagerardörren. Han lämpade in jätten i sätet.

Hon satte sig bakom ratten. Svante dröjde kvar utanför.

”Ta din bil och stick. Vi hör av oss”, sa Antoni och såg med trötta, svarta ögon på Berg.

Han var fri att gå.

Berg kastade en blick på sina utpressare. Han visste inte vad han skulle säga. Så vände han sig om och gick snabbt bort till Porschen. Han hörde skåpbilen starta samtidigt som han satte sig bakom ratten.

Bengtsson la i backen och fordonet rörde sig bakåt någon halvmeter. Berg hörde motorn rusa. Men bilen rörde sig inte ur fläcken. Han såg ner mot höger bakhjul som spann runt i leran. Hon tryckte i ettan och gasade, men bilen satt fast.

Svante svor för sig själv, klev ur och sprang runt skåpbilen för att skjuta på. Inget nytta.

Motorn stängdes av. Hon klev ur och såg irriterat mot bakhjulen. De stod upp till fälgarna i lövblandad lera.

”Förbannat”, muttrade hon.

Ljudet av en motor på högvarv hördes ute på vägen. Alla lystrade. Cissi och Svante utbytte en orolig blick. Antoni sparkade upp passagerardörren och hasade sig ut. Han lutade sig in i kupén igen, sträckte sig mödosamt mot golvet och halade fram en stålblank pistol som legat gömd under sätet.

Han viftade med vapnet.

”Kom, snabbt! Vi tar din Porsche, Svante!”

Från skåpbilen var det tiotalet meter till Porschen snett bakom. Just som Cissi och Svante började springa såg de billysen svänga in i skogsdungen.

Antoni stod lutad med skåpbilen och siktade.

”Ner!” vrålade han och gav eld.

De slängde sig bland barren och löven. Ett skott small över deras huvuden, sedan två till i snabb följd.

De kravlade sig fram till Porschen på några sekunder. Nu kom pistolskott från rånarbilen som besvarade elden. De hörde hur kulorna träffade skåpbilens bakdörrar. Svante slängde en blick över axeln. Han såg inte Antoni någonstans. Kanske hade han duckat eller försvunnit in i skogen. Porschens högra sida var i skydd från elden. Hon lirkade upp en dörr och kravlade sig in, med Svante tätt efter. Han gav henne nyckeln. Hon manövrerade sig ned i förarsätet men startade inte motorn. Inte än.

”Kör!” vrålade Berg.

”Var är Stefan?”

”Stefan? Är det inte Antoni han heter numera?”, svarade Svante syrligt.

Hon kastade en ilsken blick på honom.

Bakrutan splittrades av en av rånarnas kulor.

Framför sig såg de hur elden besvarades av Antoni. Han hade haltat runt skåpbilen och sköt från dess vänstra sida som var vänd bort från Svante och Cissi i Porschen. De såg inte honom, men de såg mynningsflamman från vapnet.

”Kör runt och hämta upp honom på andra sidan!”

Sofie startade motorn och tryckte i växeln.

”Det är träd i vägen.”

”Du kommer emellan.”

Hon gasade. Jord, grus och pinnar for iväg i en båge från däcken när Porschen satte fart. Hon svängde vänster, passerade bakom skåpbilen och girade höger. Ett par meter till vänster om skåpbilen stod en tall. Hon pressade Porschen mellan trädet och skåpbilen. Ljudet av plåt mot plåt skar igenom kupén. Höger backspegel slogs av med en smäll och bilen studsade över rötter, men kom fram.

Hon bromsade när de var förbi skåpbilen, i tillfälligt skydd från kulregnet. De såg Antoni stå lutad mot fordonet. Han siktade noga mot rånarbilen tjugo-trettio meter bort och fyrade av två skott till. Sedan böjde han sig mödosamt ned och mixtrade med någonting. Svante såg en eldsflamma slå upp och sedan hur Antoni langade in det brinnande föremålet i skåpbilen.

Han haltade så snabbt han kunde mot Porschens högra bakdörr. Innan han var helt inne ställde Cissi sig på gasen. De for iväg in i skogen.

”Jag tror jag lyckades skjuta sönder ett av deras däck”, mumlade Antoni från baksätet. Han spanade genom den sönderskjutna rutan.

De såg rånarbilen komma efter dem. Bilens lysen passerade samma väg de tagit, mellan tallen och skåpbilen.

Men något tycktes vara fel, de såg hur lysena hoppade till och blev stående.

I samma sekund fylldes skåpbilens förarhytt av ett eldhav när molotovcocktailen exploderade. De hörde ljudet av ett ”whooosch” när branden spred sig.

Svante såg uppriktigt imponerad på Antoni.

”Hur tusan hann du fixa en brandbomb?”

Antoni stönade och glodde tillbaka med ett svagt flin. Han var uppenbart i plågor.

”Det är bra att vara förberedd i den här branschen”, mumlade han.

Cissi slog på helljusen och försökte lokalisera efter en väg genom skogen. Hon tog sats genom ett lågt buskage. Svante hade en vag aning om att de befann sig i Ursvik längs E18 norrut från Stockholm. Nu körde de söderut genom en skog som genomborrades av stigar och motionsspår. De såg en joggare förvånat vända på huvudet och spana efter den svarta Porschen när den kom ut på en gångväg. De följde den några hundra meter.

Efter ett par minuter vågade de börja andas ut. Svante kände pulsen sjunka.

”Ta det lugnt nu”, varnade Antoni från baksätet. ”Det är bättre att vi tar oss härifrån än att vi kör för fort och fastnar någonstans.”

Snart syntes ljusen från en T-banestation en bit bort. Cissi svängde höger, bort från tunnelbanan, och fortsatte på en väg som tog dem till västra utkanten av skogsområdet. Hon stannade bilen. Framför dem passerade trafiken på E18.

Hon vände sig mot Antoni. ”Du måste ha vård”, sa hon allvarligt.

Han glodde på henne med trötta ögon men sa inget. Baksätet var nedkletat med blod.

”Närmaste sjukhus måste vara Danderyd”, upplyste Svante.

”Inget sjukhus”, morrade Antoni igen. ”Jag behöver rent vatten och första förband. Det är allt”.

Cissi sa inget.

Svante Berg hörde sig själv säga:

”Vi åker hem till mig. Min fru är sjukvårdsutbildad. Hon kan ta hand om det här.”

Hon glodde på honom. Antoni slöt ögonen och stönade tyst. Han försökte tänka, men det gick inte. Han noterade objektivt att han började bli svag. Han kände sig plötsligt väldigt dåsig. Pistolen föll ur hans grepp och landade på bilgolvet med en dov duns.

Hon stirrade framåt med tom blick ett par sekunder.

”Okej. Du har rätt. Det är den bästa lösningen just nu. Du kör”, sa hon plötsligt beslutsamt och slängde upp dörren.

De bytte plats. Höger sida bar skrapmärken längs bilens hela längd och av höger backspegel syntes ingenting.

Finansmannen Berg hoppade in bakom ratten och lirkade upp bilen på E18 söderut mot Stockholm med sina två utpressare som passagerare.

 

TILL ALLA KAPITEL