KAPITEL 22

Viveka Halldén hade sin syster i mobilen när det pep från porttelefonen i hallen. Klockan var halv åtta på kvällen.

”Vänta lite” sa hon och tryckte på tala-knappen. ”Vem är det?”

Hon hörde en låg röst: ”Lasse”.

Viveka blev stående ett par sekunder. Från mobilen hörde hon systern, ”Vem var det?”

”Syrran, jag ringer dig senare” sa Viveka och höll inne öppna-knappen i fem sekunder.

En minut senare ringde det på dörren. Viveka öppnade. Hon höll omedvetet upp händerna vid ansiktet i chock.

”Herregud!”

Hans vänstra öga var igensvullet. En annan svullnad fanns på sidan av huvudet. Näsan såg ut att sitta snett och var större än normalt. Det syntes spår av blod på ena kinden. Sår hölls ihop med små bitar av medicinsk tejp.

Lars Malmfält stod i trapphuset iklädd Stockholms Landstings patientklädsel. Hon ledde hon in till soffan. Lasse Malmfält satte sig, föll åt sidan och blev liggande. Han sa ingenting på flera minuter.

Viveka hämtade en handduk doppad i varmt vatten och började badda hans svullna ansikte. Hon såg en bit av hans bröst och drog andan igen. Där syntes spår av slag. Ett tio centimeters blåmärke på högra sidan av bålen hade en blåsvart ton i centrum.

Hon försökte prata med honom, men han sa inget. Efter några minuter märkte hon att han sov.

Hon tog mobilen, gick ut i köket och klickade fram numret till Svante Berg.

Samma sak som för ett par dygn sedan – signal på signal gick fram utan svar.

Hon ögnade igenom sina noteringar om InvestTech och fann namnet Bo Svendin, ordföranden. Hon slog hans nummer. Återigen gick signal på signal fram tills mobilsvaret gick igång. Hon tryckte bort samtalet. Men två minuter senare vibrerade Vivekas mobil. Det var Bo Svendin som ringde tillbaka.

Hon berättade så sammanhängande hon kunde att Lars Malmfält i dålig kondition befann sig i hennes lägenhet, uppenbarligen efter att ha rymt från ett sjukhus.

”Och nu försöker jag få tag på någon som känner honom”, fortsatte hon. ”Jag har försökt ringa Svante Berg, som jag känner sedan tidigare, men han svarar inte.”

Svendin var tyst och verkade fundera. ”Och hur känner du Lasse”, undrade han till slut.

”Det… vi har setts privat vid ett par tillfällen. Gemensamma vänner.”

”Okej. Strunt samma”. Bo Svendin lät plötsligt effektiv. ”Var bor du? Vi kommer dit.”

”Vilka vi?”, undrade Viveka nervöst.

”Jag och InvestTechs VD.”

Han fick adressen och klickade bort samtalet utan ett ord. Viveka gick tillbaka in till den blåslagna matematikern igen och satte sig bredvid. Han slog upp det öga som inte var igensvullet och såg på henne.

”Jag visste inte vart jag skulle åka”, mumlade han lågt. ”Jag tror att de bevakar min lägenhet.”

Han försökte sätta sig upp men stönade till av smärta från bröstkorgen.

”Jag blev misshandlad”, lade han till.

 

Ett anonymt samtal kom in till polisen. Den enda information som lämnades var att det skett ett rån i en skogsdunge i Ursvik norr om Stockholm och att rånarna öppnat eld. Enligt informationslämnaren var det tänkbart att rånarna var kvar i området eftersom deras bil eventuellt kört fast.

”Och vem är du som ringer”, undrade vakthavande befäl.

”En som inte vill bli inblandad”.

Klick.

Befälet tittade på sina spridda anteckningar. ”Det här får vi kolla upp”, muttrade rakt ut i luften och reste sig från skrivbordet.

Femton minuter senare närmade sig en piketbuss med fem poliser skogsdungen vid Ursvik. På håll syntes rök. När de kom närmare såg de två fullt övertända fordon. Men inte en levande själ.

 

Ungefär samtidigt, på Östermalm, var Hans Friberg fortfarande irriterad. Finansinspektionen hade krävt information om F&G Banks utlåning och han hade gett myndigheten vad han tyckte att den borde vara nöjd med. Det var den inte. Och på sätt och vis kunde han förstå varför.

 

Bo Svendin anlände till Viveka Halldéns lägenhet ett par minuter före Erik Angerfeldt, som kom i taxi. Styrelseordföranden såg VD:n kliva ur taxin samtidigt som hans mobil ringde. Nummer okänt. Han blinkade med helljuset mot Angerfeldt och svarade.

”Hej, Johannes Paulsson från Morgonbladet här. Stör jag eller har du tid ett par minuter?”

Svendin svarade att han var upptagen.

”Okej, då ska jag fatta mig kort”, sa Paulsson. Innan Svendin hann trycka bort samtalet började reportern prata om InvestTech och vilka uppgifter tidningen hade om bolaget.

Erik Angerfeldt klev in på passagerarsidan och stirrade undrande på Bo Svendin.

”Så enligt våra uppgifter är InvestTech utsatt för utpressning. Vi har information om att en liga försöker komma över känslig information som bolaget har. Helt kort, kan du bekräfta det här?”

Svendin suckade tyst. Han tänkte snabbt. Han kunde svara ”inga kommentarer” och avsluta samtalet. Men det skulle knappast få tidningen att upphöra med sina frågor. Reporterns uppgifter var också alltför konkreta och detaljerade för att de skulle gå att dementera bort.

”Vad sa du att du hette?”

”Johannes Paulsson, Morgonbladet.”

”Johannes, jag har inga kommentarer för tillfället. Men jag ska in på ett viktigt möte precis nu, kanske kan vi reda ut vad det är för uppgifter du har efteråt.”

”Okej”. Han lade till, för att framstå som seriös journalist, ”jag väntar gärna lite för att det ska bli korrekt.”

”Utmärkt. Ring mig igen om två timmar”.

Svendin tryckte bort reportern.

”Vem var det?”, undrade Erik?

”Morgonbladet”, svarade en bister Bo Svendin.

”Oj. Vad vet de?”

”Mycket.”

”Kan vi inte bara dementera?”

Svendin öppnade dörren och klev ur.

”Jovisst, man kan alltid dementera. Men det är inte säkert att det är den bästa strategin. De lär trycka vad de har ändå.”

Pojkvasker, du har en del att lära om hur man hanterar medier, tänkte styrelseproffset dystert.

De gick upp till lägenheten och ringde på.

 

TILL ALLA KAPITEL