KAPITEL 24

Runt ett dygn senare körde Tom McKillan söderut längs Park Avenue och närmade sig Grand Central. New Yorks magnifika tågstation. Han hade ingen brådska. Om han haft bråttom så vore FDR Drive, motorvägen på Manhattans östsida, ett effektivare alternativ. Men han gillade att se staden röra sig en söndagskväll, känna pulsen, ta in dofterna av New York City. Även om det skedde bakom tonade rutor på en BMW 7 Series, hans privata hobbybil.

McKillan passerade Waldorf Astoria på East 49th Street och närmade sig MetLife-skrapan norrifrån. Han navigerade runt Grand Central-komplexet, tog 42nd Street västerut fyra kvarter och svängde söderut igen längs 2nd Avenue. Han såg en grupp turister med Manhattan-karta i näven som förirrat sig bort från Times Square, kände en fläkt av ånga genom det öppna fönstret från ett pysande brunnslock. Han tutade på en budkille som var för långsam över ett övergångsställe, skjutandes en skranglig vagn med paket framför sig. Ett pizzabud cyklade om McKillan vid 21th Street. Han hann 200 meter innan det blev grönt ljus. Tom McKillan ställde sig på gasen och var ikapp pizzabudet fyra gator ned vid Stuyvesant Park.

Vid East 4th Street tog han vänster genom East Village och fortsatte in i Alphabet City. Norrut igen på Avenue B, sedan parkerade han BMW:n tvärs över ett övergångsställe och klev ur.

Klädd i ljus skjorta, mörkblå slacks och med en Yankees-keps neddragen långt i pannan sneddade han över gatan och försvann in bakom en anonym port av gråmålad plåt.

Därinne fanns en vietnamesisk restaurang som få kände till. Det fanns ingen skylt ut mot gatan. Innanför var det först kolsvart, men efter någon halvminut vande sig ögonen så att konturerna av en bar framträdde. Det satt tre män i baren. Bartendern som inte såg det minsta vietnamesisk ut nickade igenkännande åt McKillan och hällde upp en öl åt en av männen.

McKillan fortsatte in i restaurangen, passerade ett draperi och kom in i ett annat dunkelt rum med ett tiotal små bord utställda här och där. Avlägset ljus från en innegård på baksidan av byggnaden trängde in, fläktar roterade sakta i taket. Fem-sex personer satt vid borden och verkade svalka sig med asiatisk blaskig öl i sommarvärmen. Tom McKillan höll till vänster och passerade en rad bås. Han gled in i det sista av dem, längst in i lokalens hörn, och satte sig.

Mitt emot honom satt en runt tjugo år yngre man i mörkgrå kostym men utan slips och smuttade på en Saigon Beer. Han såg en aning missmodigt mot miljardären.

”Mr McKillan”, hälsade han kort.

”Carl Bartholomew Austin, good to see you”, svarade McKillan överdrivet älskvärt. Han la kepsen på bordet. En slarvigt klädd vietnamesisk kypare materialiserade sig ur dunklet och ställde utan ett ord en kall Singha på borde framför McKillan och försvann.

”Påminn mig igen om varför vi alltid ses på ett sunkhak i East Village”, sa Bart och såg med avsmak efter kyparen.

”Vill du ha det verkliga skälet eller det trevliga?”

”Vilket som”, muttrade Bart.

”Det trevliga skälet är att du just nu befinner dig på New Yorks absolut bästa asiatiska etablissemang. Utan konkurrens, i alla fem stadsdelarna”, sa Tom McKillan avspänt.

”Okej, whatever.”

”Det verkliga skälet är att du aldrig uppnått min troligen bästa egenskap.”

Bart glodde tyst på McKillan.

”Bart, my friend, förmågan att njuta av livet. Livslusten. Äventyret. Den här syltan är mer äventyr än alla överprissatta ställen i Midtown Manhattan.”

”Där du bor”, påminde Bart.

”Ja, men det beror på att Midtown Manhattan är en bättre investering än East Village.”

Bart slog upp locket på sin läderportfölj.

”Då har du extra tur just nu”, sa han gravallvarligt. ”Du står nämligen inför ett finansiellt äventyr som du inte borde kunna motstå.”

Flinet försvann från Tom McKillans ansikte. Hans inofficiella fixare Bart drog ut ett par papper.

”Hur illa är det”, frågade McKillan spänt.

”Illa. Just nu, i denna minut, förbereder sig Lehman Brothers på konkurs. Alla räddningsförsök har gått åt helvete. Juristerna och folket från finansdepartementet sitter mest och funderar på hur det ska gå till, enligt mina källor.”

Tom McKillan studerade juristen, som ögnade ett papper.

”Lehman har över 600 miljarder dollar i skuld och tillgångar på bara lite mer än det. För bara några dagar sedan annonserade de en förlust på 3,9 miljarder.”

Bart gjorde en paus.

”Washington har bestämt sig för att låta den falla.”

Siffrorna var ingen nyhet för Tom McKillan. Investmentbanken Lehman Brothers, en av New Yorks äldsta, smartaste och djärvaste, hade varit en snackis i finansdistriktet i veckor. Men att den kunde krascha – det var något oerhört.

”Bank of America tittade på det och tackade nej. Barclays vill inte heller ta över. Hela banken är ett haveri, ett konkursbo”, fortsatte Bert.

”När går de ut med det? Vad har du hört?”

”Vad jag hör är att de ansöker om konkursskydd måndag morgon innan marknaderna öppnar.”

Miljardären funderade tyst i flera sekunder. Sedan sa han, ”Jag tror du har rätt. Vi står inför vårt livs finansiella äventyr.”

De lyfte sina ölflaskor och skålade stillsamt i dunklet.

McKillan tittade på klockan. Nio på kvällen, och det var söndag. Marknaderna i New York öppnade inte förrän tidigt måndag förmiddag. Men nio på kvällen i New York innebar två på natten i London, fem måndag morgon i Moskva och tio på förmiddagen i Shanghai. McKillan Investment Partners Inc hade kontor i alla städerna.

”Tack, Bart”, sa han, ställde ned ölen halvdrucken och reste sig. Han la en femdollarssedel på bordet och gick.

Ute i BMW:n drog McKillan fram mobilen och ringde en mäklare i Shanghaikontoret som hanterade hans privata Asienportfölj.

”Mr McKillan, hur kan jag hjälpa dig?”

”Hej Cheng, hur mår frun och barnen?”

”Bra, tack, Mr McKillan.”

”Utmärkt. Hur mycket har jag investerat i långa tillgångar som du kan realisera inom två timmar?”

Cheng hördes knappa runt på ett tangentbord.

”Jag skulle säga… 200 miljoner dollar. Med ytterligare runt 200 som jag kan få loss innan dagen är slut. Hur så?”

”Sälj allt. Gör det i små poster på tio-tjugo miljoner. Se till att inte skapa oro på marknaden. Sedan går du kort, blanka aktier eller spekulera i nedgång på derivatmarknaden i de stora indexen i Shanghai och Hong Kong. Jag bryr mig inte om vad, men se till att allt är riggat för börsfall.”

Cheng var tyst i flera sekunder.

”Uppfattat. Vad har du hört?”, frågade han lågt.

”Jag textar din privata mobil.”

McKillan tryckte bort samtalet och letade upp ”Cheng, private” i nummerlistan. Han SMS:ade ett enda ord:

”Lehman.”

Inom ett par sekunder kom svaret:

”Lehman?”

McKillan svarade:

”Lehman. Var redo.”

 

Samma morgon struntade bankiren Friberg i frukosten och slipsen och körde in till banken vid Stureplan fast det var tidig söndagsförmiddag. Han var förste man där, men snart hade ett tiotal seniora handlare och stora delar av hans ledningsgrupp också anlänt utan att någon bett dem.

Friberg surfade nervöst runt mellan Wall Street Journal, Financial Times och börssajten The Street på jakt efter senaste nytt från USA.

Marknaderna på Wall Street öppnade om ett dygn. Allt var cirkus, det surrade av rykten, terminshandeln var helt ur spel. Borta i USA dränktes den pågående kampen om presidentämbetet mellan senatorerna Barack Obama och John McCain av de alltmer oroande ekonomiska nyheterna.

Han klickade upp en artikel i Wall Street Journal från lördagskvällen med rubriken ”Lehman Races Clock; Crisis Spreads” och läste.

 

”Krisen som greppar nationens finansiella system fördjupas, med Lehman Brothers Inc i skyndsamt försök att sälja sig själv över helgen och andra stora institutioner i USA som trängs för att visa att de finansiella resurserna att rida ut krisen”.

 

Friberg kallsvettades. Han klickade bort den förbaskade artikeln. Hans egna privata investeringar på börsen var ett problem i sig, men nu gällde det att rädda banken. Det var ingen stor bank, jämfört med jättar som SEB och Nordea. Men Friberg och hans kreditkommitté hade satsat djärvt under flera år på att låna ut stora summor till en lång rad projekt som nybyggen av fastigheter och att börsen skulle fortsätta upp. Det här året, 2008, hade F&G Bank visserligen dragit ned på risknivån, i takt med att bolånekrisen i USA övergått i vad som liknade en begynnande finanskris och börsen börjat skaka.

Men Friberg satt ändå på ett par miljarder kronor i utlåning som han nu inte visste om han skulle få se röken av. Särskilt inte om nu konkursboet Lehman skulle haverera. Vem visste vad en sådan krasch kunde leda till. Interbankmarknaden riskerade i värsta fall att kollapsa. Och utan finansiering från andra banker var Friberg rökt. Det fanns inget enklare sätt att beskriva saken.

”Har du sett nyheterna om Lehman?” En 30-årig trader kom in på Fribergs rum med mobilen i näven. ”Vad tror du, räddar dom den före måndag?”

Friberg grymtade något om att ”vi vet snart nog”.

Han ögnade igenom en lista med några av F&G Banks största låntagare. Blicken fastnade återigen på Svante Berg. Han klickade på numret igen, för säkert tjugonde gången de senaste dygnen.

Ovanligt nog svarade Berg nästan direkt.

”Hallå Svante, Friberg här. Du är inte lätt att få tag på numera.”

Berg lät en aning frånvarande på rösten. Han berättade en historia om en trasig bil och en urladdad mobil, eller om det var tvärt om.

”Okej, bra. Du, Svante, du har säkert sett att marknaderna ser ut som skit. Ditt lån till F&G Bank, jag vill verkligen inte behöva driva in det nu eller så, men har du verkligen koll på den här investeringen?”

”Absolut, du kan vara helt övertygad om att jag har full koll på InvestTech”, svarade Berg föga övertygande.

Friberg stirrade på InvestTechs börskurva på sin laptop. Aktien hade rusat när Berg köpt aktier under sensommaren och hösten, men nu hade kurvan börjat dala. Ett par positiva pressmeddelanden som Svante Berg orkestrerat i samråd med VD Erik Angerfeldt – som också satt på en fet post InvestTech – hade dock hållit papperet hyfsat under armarna så här långt.

Friberg visste inte hur han skulle hantera sin vän. Han ville lita på att Bergs bevisligen vassa investerarnäsa inte svikit honom. Men det var svårt. Och Fribergs egen bank, hans livsverk, låg i vågskålen.

”Jag hoppas du har rätt. Vi får se vad som händer på måndag. Jag tror det kan bli stökigt”, varnade Friberg försiktigt. ”Du kanske skulle överväga att försöka dumpa det här pappret.”

Friberg hörde ett obestämt ljud i bakgrunden, var det nu var Berg befann sig. Han var helt klart upptagen med något annat samtidigt.

”Bra. Vi säger så, Hasse”, sa Berg till slut. Det lät som om han hade mobilen fastpressad mot axeln. ”Jag måste sticka nu, men vi hörs nästa vecka, okej?”

Samtalet bröts. Friberg ögnade vidare i kreditkommitténs lista och greppade mobilen igen. Oron hade växt i magen. Han behövde rädda vad som räddas kunde.

 

Precis samma känsla hade Emelie Cox. Hon satt på en kontorsstol i tillhållet i Bromma och såg dystert på Antoni Lisowski som låg på en madrass på golvet. Han stönade lågt med jämna mellanrum. Cecilia Ekstedt-Berger satt vid en dator och gick igenom logglistorna över deras avlyssnade telefoner.

Stämningen var låg.

”Hur känns det?”

”Prima.”

Han stönade igen. Att uttala ett enda ord verkade vara en stor ansträngning. Han hade ett bandage virat runt sig under skjortan men såret blödde inte längre. Kulan hade gått rakt igenom kroppen, men de visste inte om det fanns fragment kvar.

Emily Cox antecknade på ett block. Rad för rad gick hon igenom vad de visste och inte visste. Hon hade alltid jobbat med listor. När hon skrev en lista var det som att kapacitet frigjordes i huvudet som kunde användas till annat. Hon drog pilar hit och dit och sammanställde en lägesrapport för sig själv.

”Min analys är att vi borde släppa Svante Berg”, sa hon rakt ut.

Cecilia glodde stumt på henne. Detektiven visade sina anteckningar.

”Vi har krypteringsnyckeln till algoritmerna. Eller hur?”

”Ja. Vi fick den från Erik Angerfeldts epost. Han var dum nog att mejla den till sig själv”, sa Cecilia och såg på blocket.

”Rånarna som sköt mot er har de krypterade algoritmerna. Så vad har Svante Berg?”

Cecilia ryckte på axlarna.

”Just nu ingenting som vi behöver. Han levererade som han skulle. Hade vi inte blivit rånade så…”

”Så hade saken varit klar.”

Antoni satte sig långsamt upp på madrassen. Han frustade av ansträngningen och höll handen över såret.

”Vi behöver ta reda på var de här rånarna håller hus”, muttrade han.

Emily begrundade sina anteckningar.

”Och de behöver få tag på oss”, konstaterade hon. ”De har formler de inte kan läsa och vi har nyckeln.”

”Vad jag vill veta är vem som skickat dem”, mullrade Antoni. ”Den personen tar jag gärna ett ord med.”

Detektiven såg tyst på honom. Hon hade en stark aning om identiteten på denna individ. Antoni och Cecilia visste inte vem Tom McKillan var. Emily hon kände honom väl vid det här laget. Hon visste att han var en notoriskt otålig och otrogen miljardär som inte ägnade en sekunds eftertanke åt att bryta en allians om det kunde gynna honom ekonomiskt eller strategiskt.

Attacken mot Svante, Antoni och Cecilia hade chockat Emily först. Sedan hade insikten slagit henne med full kraft: jag är på väg att bli dumpad av min egen uppdragsgivare.

Hon hade ringt Tom på hans privata linje för att fråga honom rakt ut. Han hade inte svarat.

Om sin misstanke sa hon just nu ingenting.

”Det vore intressant att veta”, mumlade hon.

Cecilia pekade på ett ord hon skrivit på blocket, ”the genius”.

”Geniet. Det var väl den här rånarligan som misshandlade Malmfält. Inte Ivan och Peter som vi trodde först. Kanske tror de att han har en egen kopia av algoritmerna. Möjligen okrypterad dessutom.”

Antoni blängde surt på sin kollega.

”Vi har ingen indikation om att Malmfält själv sitter på formlerna”, invände han ilsket. ”De är ju en välbevarad affärshemlighet. Varför lägga ned allt jobb på kryptering, säkerhetsväskor och privatflyg om det bara var att åka till honom och sno dem?”

”Men tänk om han ändå har dem? En gömd kopia någonstans.”

”Skulle skjutjärnsrånarna veta något som inte vi vet? Inte särskilt troligt”‚ fräste Antoni. Han försökte resa sig upp för att få igång blodcirkulationen.

Emily Cox kluddrade pilar på sitt block medan hon funderade.

”Vet vi var mattesnillet finns nu?”, undrade detektiven.

Cecilia såg frågande på Antoni som blängde tillbaka.

”Han verkar ha rymt från sjukhuset efter misshandeln. Det är det senaste jag hört”, sa Cecilia.

”Vi behöver få reda på var han finns.”

Det pep till från den bärbara datorn på bordet. Cecilia klickade igång skärmen. Antoni haltade dit och alla tre såg spänt på en karta med olika markeringar på. En av prickarna rörde sig ute på Värmdö.

”Det är Bergs Porsche”, grymtade Antoni.

De såg på tysta hur pricken rörde sig öster ut under någon minut.

”Ser ut som de ska till båten”, sa Antoni fundersamt.

”Båten? Familjen Bergs båt?”, undrade detektiven.

”Ja. Den ligger vid en marina längst ut, Bullandö.” Antoni pekade på en annan, orörlig prick på skärmen. ”Den där är deras båt. Vi har span på den också.”

Emily reste sig. ”Jag kör ut dit och ser vad som händer”, sa hon. ”Ni två stannar här så länge. Rånarna känner igen er, men inte mig.”

”Vad får dig att tro att rånarligan är på väg ut dit?”, undrade Cecilia. ”Familjen Berg kanske bara ska ta en tur på sjön?”

”Hur troligt är det, tycker du? Svante Berg har nyss varit med om ett väpnat rån ihop med er två. Han och frun är skräckslagna. De vet att inte bara en utan två ligor är efter dem.”

”Så du tror de flyr? Men Svante Berg har ju ingenting som rånarna vill ha, det har vi”, invände Cecilia.

”Det är en chansning. Vi måste göra någonting.”

Emily tänkte efter.

”De här rånarna, vilka de nu är, försökte pressa geniet på hans formler. Det verkar ha misslyckats. Sedan försökte de råna er och Berg. Det gick också åt helvete. Nu vet de varken var ni två eller matematikern håller hur. Kanske tänker de att Svante Berg ska leda dem till honom, eller till er. Eller allihop.”

Antoni satte sig på en stol med ett lätt stön, plockade upp sin pistol från bordet och började kontrollera magasinet.

”Ring om du behöver oss. Vi försöker få reda på var matematikern finns så länge.”

”Kan du inte skicka de här två, vad hette de, Ivan och Peter att leta upp honom?”, undrade Emily.

Han gav henne ett svart blick.

”Vår relation är inte så bra just nu.”

Privatdetektiven greppade en liten ryggsäck hon lagt på golvet.

”Okej. Jag hör av mig.”

Hon gick ut till sin hyrda Audi och körde ut mot Värmdö.

 

TILL ALLA KAPITEL