KAPITEL 26

”Ojojoj. Vad har hänt här?” Taxichauffören stirrade storögt framför bilen och bromsade in på hamnplanen. De såg en vält segelbåt och några meter bort en Peugeot utan bakhjul. Bredvid den stod en Porsche med krossad bakruta.

”Det verkar ha hänt en olycka”, konstaterade chauffören. ”Var det hit du skulle?”

”Vet inte, kanske.”

Johannes Paulsson betalade och klev ur.

Båtägare och andra i närheten som hört och sett när bilen for iväg och båten välte hade börjat samlas runt ikring. Flera tog bilder med mobiler. Paulsson såg på bilvraket och spanade ut mot sjön.

Han klev fram till en medelålders man som stod och såg sorgset på den förstörda segelbåten. Han bar en keps som det stod ”Volvo Penta” på.

”Ursäkta mig, såg du vad som hände?”, undrade journalisten.

”Ja. Obegripligt. Den där bilen körde iväg”, sa mannen och pekade mot Peugeoten. ”De verkade ha kedjan fastspänd i båtvaggan där”, fortsatte han och pekade mot den välta segelbåten. ”Men varför? Hur kan man göra något sådant?”

”De som körde bilen. Såg du vart de tog vägen?”

Mannen ryckte på axlarna.

”Vore det jag skulle jag försvinna fort som helsike. Det här blir inte billigt.”

Paulsson fortsatte fråga runt bland båtfolket. En kvinna som hade sin dotter i fast grepp hade sett någonting strax innan båten välte.

”Jag tror att det var de som kom i den svarta bilen”, sa hon och pekade på Porschen. ”De kliver ur och går ombord på en stor motorbåt och kastar loss. Sedan kommer den blå bilen med två andra personer i. De springer iväg utåt bryggan där”, sa kvinnan och viftade åt havet till.

Hennes dotter såg ut att vara i sju-åtta-årsåldern.

”De körde jättefort”, sa hon allvarligt och såg blygt på reportern.

”Vilka då? De i bilen?, undrade Paulsson”

”Nej, i båten. Mamma, visste körde båten jättefort.”

”Ja, jo gumman, de körde fort.” Vänd till Paulsson fortsatte hon, ”Det verkade som de där i den blå bilen försökte hoppa ombord. Det var väldigt obehagligt.”

”Såg ni något mer?”

”Nja, det gick några minuter och sedan åkte den blå bilen iväg med en smäll. Så välte segelbåten. Och så var det en röd bil som också for iväg i hög fart. Den stod precis här”, sa mamman och pekade.

Paulsson försökte få rätsida upp uppgifterna.

”En röd bil for iväg?”

”Ja, en Audi tror jag, för min make hade en sådan tjänstebil förut. Är rätt säker på att det var en Audi. Vi stod precis bredvid.”

”Du såg händelsevis inte registreringsnumret?”, försökte Paulsson.

Hon tänkte efter en sekund. ”Nej, jag…”

”A-D-K”, började dottern stava. ”Jag såg numret, mamma”. Flickan såg upp på sin mamma och sedan på Johannes, sedan på mamman igen.

”Såg du registreringsnumret?”, frågade han. Flickans mor såg lika förvånad ut.

”Ja. A-D-K. Men jag vet inte siffrorna”, svarade hon.

Mamman stirrade förbluffad på sin dotter. ”Hur i allsindar kunde du hinna se det?”, sa hon en aning skeptiskt.

”Jo, för Albin i min klass, hans pappa har en bil med likadana bokstäver. ADK.” Vänd mot Johannes fortsatte hon, ”Det är så roligt för det är hanses namn, Albin Daniel Karlén. Han heter Daniel också. Det blir ADK.”

”Tack så mycket, ni var till stor hjälp”, sa Paulsson och antecknade ”ADK” i ett anteckningsblock.

Han gick undan en bit, ringde Mats Stark och berättade snabbt vad som verkade ha hänt.

Han hörde Stark vråla ”Hyr en båt!” och höll ut mobilen en bra bit från örat.

”Hyra båt för att för att åka var? Jag vet ju inte vart Berg tagit vägen”, invände Paulsson.

”Fråga runt, prata med folk”, hörde han Stark hojta.

Paulsson tryckte bort Stark. Han tänkte ett ögonblick och ringde till Bo Svendin.

”Har du tid nu”, undrade han när styrelseordföranden svarade.

Det hade Svendin. Han var framför allt nyfiken på vad reportern visste.

”Det jag pratade om tidigare”, började Paulsson. ”InvestTech är utsatt för utpressning. Kan du bekräfta det? Och vad vet du om saken?”

Han hörde hur Svendin andades in och tog sats. När han pratade vägde han orden noga och talade långsamt.

”Jag kan bekräfta att InvestTechs grundare Lars Malmfält blivit misshandlad av individer som vi misstänker är ute efter affärshemligheter som han har tillgång till”, började Svendin.

”Och jag kan bekräfta att dessa eller andra individer varit i kontakt med en av firmans storägare i samma syfte”, fortsatte han.

”Svante Berg?”, kom det direkt.

Svendin sa inget.

”Okej”, sa Paulsson, ”vi gör så här. Om det inte handlar om Berg, säg ’nej’ nu.”

Svendin var fortsatt tyst.

”Okej. Tack. När pratade du senast med Berg? Vet du var han är?”

”Några dagar sedan”, svarade Svendin. ”Jag vet inte var han befinner sig just nu.”

Johannes Paulsson berättade hur han åkt efter Svante Bergs fru och barn till marinan på Bullandö ute på Värmdö, där han nu befann sig, och att de verkade ha försvunnit ut till havs.

Exakt vilka som var ombord på båten visste reportern inte. Men han hade pratat med flera vittnen som sett den kaotiska avfärden. Familjen Bergs Princess-motorbåt hade krossat andra båtar och kört i full fart genom hamnen för att komma undan några män som försökte hoppa ombord.

”Herrejösses”, mumlade Svendin. Vad är det som pågår, tänkte han upprört.

”När såg du Lars Malmfält senast”, undrade reportern. ”Tror du han är med ombord?”

Svendin samlade sig. ”Jag träffade Lars tidigare idag, hemma hos en väninna till honom. Han var skadad efter misshandeln och upprörd. Han hade smitit från Södersjukhuset, sa han. Då såg han inte ut att vara på väg ut på sjön”.

”Vet du något om Bergs affärer med F&G Bank?”, undrade Paulsson.

”Nej, ingenting. Hans privatekonomi får du fråga honom om.”

”Tack. Vi får höras igen senare”, sa Paulsson och avslutade samtalet.

 

Svendin stirrade på mobilen utan att se den och kände ett intensivt behov av att få grepp om situationen. Han satt på en soffa i hallen i lägenheten på Östermalm. Under hans över tio år som styrelseproffs i bolagsstyrelser hade han inte varit med om något liknande.

Egentligen borde han polisanmäla. Men vad visste han egentligen som kunde göra grund till en anmälan? En matematiker var misshandlad, och det fallet hade polisen redan koll på. En eventuell utpressning av en storägare i bolaget han var ordförande för, men han hade inga detaljer. En rånarliga som jagat efter en båt i Stockholms skärgård, och som han inte själv bevittnat, var inte heller mycket att anmäla.

Svendin letade fram Bergs nummer och ringde. Inget svar. Han ringde Viveka. Inget svar. Han klickade fram Lasse Malmfälts nummer. Inget svar där heller. Så ringde han InvestTechs VD Erik Angerfeldt. Där blev det napp.

”Erik, det är Bo. Det händer märkliga saker runt InvestTech. Jag tror vi måste agera. Omedelbart.”

 

Paulsson lämnade den välta segelbåten och gick mot marinans restaurang en bit bort. Han kände hur tillfället höll på att rinna honom ur händerna. Borde han åka in till stan igen? Det vore att ge upp. Men hur få fatt på Berg? Han spanade efter vem som helst, vad som helst, som kunde hjälpa honom.

Ljudet av en högljudd båtmotor som startade nådde hans öron. Motorn lät som en amerikansk V8. En sekund senare startade ännu en maskin. Han kisade och spanade mellan bryggorna.

En lång, låg, snabb motorbåt lösgjorde sig ur gyttret och styrde utåt sjön. Motorerna mullrade på tomgång men båten gjorde redan tre-fyra knop. Paulsson såg en storväxt karl stå vid ratten med en blond kvinna som grejade med något bredvid. Hon stod böjd över en väska. Ur den drog hon upp en laptop som hon ställde bredvid ratten.

Reportern studerade paret intensivt: det var något som inte stämde – de såg inte ut som båtfolk.

Han hörde rop från bryggan de just lämnat. Någon kom springande och ropade och viftade med armarna.

Insikten drabbade Johannes Paulsson som en blixt: de har just snott båten. De åker för att leta upp Svante Berg. Det måste vara så.

Paulsson såg sig omkring i panik. Racerbåten var snart ute ur marinan. Därefter skulle den försvinna som ett skott.

Han sprang mot restaurangen där det fanns folk. Bingo. En rödvit liten taxibåt låg förtöjd vid flytande båtmack bredvid restaurangen. Den såg inte ens hälften så snabb ut som racerbåten, vars motorer mullrade på avstånd. Paulsson kutade ombord, bara för att inse att båten var tom. Han klev upp på bryggan igen och såg sig desperat om. Ingen taxibåtkapten syntes till.

Det satt folk och åt lunch på restaurangen och på bryggorna rörde sig båtbesökare av och an. Johannes Paulsson höjde händerna och formade en megafon.

”Någon stjäl en motorbåt”, vrålade han rakt ut. ”Vem äger den här taxibåten?”

Folk stirrade stumt på honom. Han vrålade igen. ”Vi måste följa efter”, la han till.

Han uppfattade en rörelse i periferin och vände blicken ditåt. En man som såg ut att vara i hans egen ålder närmade sig macken i full fart. Han hade en plånbok i näven.

”Det är min taxibåt”, flåsade han. ”Jag var inne och betalade för dieseln.” Taxikaptenen tystnade och såg mot sin taxibåt.

”Var det någon som försökte sno båten?”

”Nej, inte din båt”, svarade Paulsson.

Ett vrål hördes ute på fjärden när två V8:or varvade upp. Kraften från sexton cylindrar fick racerbåten att stegra sig och accelerera hastigt med riktning ut mot havet.

Paulsson pekade.

”Men den där.”

 

Princessen dånade söderut i farleden, över Nämdöfjärden och Jungfrufjärden, passerade Strindbergs Kymendö och fick lä från den ostliga vinden när Svante Berg styrde båten in bakom Ornö. Han hade tagit sikte på Utö, i brist på annat.

”Vart ska vi”, undrade hans fru, sittande bredvid honom vid förarplatsen.

”Vet inte. Jag tänkte Utö.”

Susanne vände sig om och såg på matematikern som satt vid bordet akterut i salongen och spanade ut på kobbar och skär som passerade.

Hon skulle just säga något om Utö när Maja kom insläntrande från akterdäcket iklädd flytväst. Hon och Simon hade suttit och tittat på svallvågorna.

”Mamma, vad är det här?”

Barnet sträckte fram ett metallföremål hon hittat på däcket. Det var en pistol.

”Men herregud! Var hittade du den?”

Maja pekade tyst. Susanne tog vapnet och la det uppe på ett sjökort.

Svante slängde en blick på vapnet.

”Någon av de där gökarna i hamnen måste ha tappat det när de försökte hoppa ombord”, sa han. ”Ett problem mindre”.

Malmfält vaknade ur sin dvala och viftade samtidigt som han såg akteröver. Han ropade något.

”Det är en båt som är på väg mot oss.”

Alla tre vuxna spanade akteröver. En grå, stor och snabb gummibåt med två utombordsmotorer och lika många personer ombord var på väg ikapp dem.

”Det är samma som försökte hoppa ombord”, ropade Susanne förskräckt.

Svante slängde en blick över axeln och mumlade, ”Det var som fan”.

”Simon, kom in därifrån!”, vrålade Susanne och sprang mot akterdäck för att hämta sonen.

Ribbåten studsade våldsamt på svallvågorna efter dem. Svante tryckte gasreglagen hårt framåt och kramade ut ytterligare fyra-fem knop ur de båda dieslarna. Men förföljarna kom närmare för varje sekund.

De passerade Ornös södra spets. Skrovet stampade hårt i sjön. Rakt föröver låg en liten ö, Mysingeholm, med en fyr på och bortom den Utö.

Gummibåten var nästan jämsides.

”Susanne! Skjut hål i båten”, vrålade Svante.

De passerade ett par segelbåtar med bara ett par meter till godo.

Svante girade svagt babord och tog sikte på två andra små öar i ett försök att rycka ifrån gummibåten. Han kastade en blick på sjökortet för att stämma av positionen: öarna var Västra och Östra Runmaren. Rånarnas båt tvingades passera bortom segelbåtarna som krängde kraftigt i svallet. Svante vann några sekunder. Men de var snart ikapp igen.

Susanne tog beslutsamt pistolen och gick ut på akterdäck.

”Vart ska du mamma?”, undrade Maja.

”Ungar, ner i er hytt. Nu!”, röt deras far.

Susannes hår flög i 26 knops fartvind medan hon fipplade med säkringen på vapnet. När hon trodde att hon hade osäkrat den siktade hon och tryckte av.

Ingenting hände.

Hon pillade på en knapp vid sidan av pistolen, tog nytt sikte i den gropiga sjön och pressade avtryckaren.

En hög smäll hördes när skottet gick iväg. Susanne sänkte vapnet och kisade mot förföljarna. Hon såg inget tecken på att de ens märkt att hon skjutit, än mindre på att hon träffat gummiskrovet.

De nådde ett sund mellan Västra och Östra Runmaren. Utan att dra av på gasen dundrade Svante rakt igenom. Han girade hårt babord för att undvika en liten holme i utloppet på andra sidan sundet, därefter lika hårt styrbord och rundade Västra Runmarens södra udde. Susanne tappade balansen när akterdäcket krängde.

Ribbåten hängde efter.

Malmfält stack ut huvudet och vrålade över bruset från vinden, ”Kolla, en båt till!”

En annan snabb motorbåt närmade sig föröver. Vrålet från dess motorer överröstade både fartvind och deras eget motorbuller. Svante såg tre personer sitta i den öppna båten — två av dem kände han omedelbart igen: Stefan Axén, alias Antoni, och Sofie Bengtsson. Susanne kom fram till honom.

”De där känner vi igen”, sa hon.

Deras Princess stångade sig norrut igen. Axén körde den mötande racerbåten och de såg att han drog av på farten. Sedan hörde de skott avlossas — men inte mot dem, utan mot rånarnas efterföljande ribbåt. Den besvarade elden.

Svante, Susanne och Lasse Malmfält kände adrenalinet pumpa.

Svante drog av gasen och lät motorerna gå på tomgång. Alla spanade fascinerat akteröver. De tre båtarna låg mer eller mindre stilla som i en triangel, med två av dem som sköt på varandra.

”Båda försöker skrämma iväg den andre”, analyserade Susanne spänt.

De såg på håll hur den storväxte Axén tog stöd mot racerbåtens vindruta och siktade med någon sorts gevär. De hörde flera skott gå av i snabb följd. Någon form av militärt vapen, tänkte Svante.

Rånarna ombord på gummibåten tycktes bara ha en pistol sedan en av dem uppenbarligen tappat sitt vapen.

Plötsligt började de backa undan.

”Har de fått pyspunka”, undrade Susanne.

”De ger upp”, mumlade Lasse.

Simon och Maja stack upp ansiktena nerifrån hytten, nyfikna på vad som pågick.

Svante röt, ”Gå ner igen!”.

Rånarna i ribbåten vände runt och ökade farten, men nu bort ifrån de andra. De verkade ha konstaterat att de var utmanövrerade. Utpressarna i racerbåten följde efter. En halv minut senare var båda utom sikte bakom Västra Runmaren.

Susanne pustade ut. Lasse Malmfält såg dystert ut över fjärden.

”Det är mig de är ute efter”, sa han.

”Hur vet du det?”, undrade hon. ”Det är ju Svante de har utövat utpressning mot.”

”Kanske det, men det är ändå mig allt handlar om. Jag har skapat något förfärligt, ett monster. Ett monster som kan se in i framtiden”, sa han drömmande.

Lasse fingrade på någonting innanför skjortan. ”Nu har vi sett var det kan få för konsekvenser”, sa han och reste sig.

”Var inte så hård mot dig själv, Lars”, försökte Svante. Han la i växeln och båten började röra på sig. ”Det är en fantastisk uppfinning. Du har skapat någonting magiskt.”

Matematikern drog av sig en tunn smyckeskedja han haft hängande runt halsen. Ingen hade lagt märke till den. På kedjan hängde något som liknade en amulett. Han pillade på amulettens ena sida och någonting fälldes ut.

Matematikern höll upp smycket framför Svante och Susanne.

Nu såg de. Det var ett USB-minne, litet som ett halvt frimärke.

”Det här”, sa han, ”är mitt livsverk. Det här är hela min uppfinning, de okrypterade algoritmerna. De existerar bara i läsbar form på det här minnet.”

”Hur fick du fatt på det? Hade du det med dig när du hamnade på sjukhuset?”, undrade Svante och såg fascinerat på USB-minnet i Lasses hand.

”Jag hade det hela tiden”, svarade han. ”När de kom och kidnappade mig, under misshandeln, på sjukhuset.”

Han reste sig och klev ut på akterdäcket.

Svante anade vad som höll på att ske.

”Vänta, Lars, stopp!”

Matematikern lyfte armen och slungade USB-minnet över relingen i en vid båge. På bråkdelen av en sekund var det försvunnet i svallvågorna efter båten.

Svante tvärstannade. Han såg uttryckslöst på Lasse, som stod kvar och stirrade mot punkten i det forsade vattnet där hans formler försvunnit. Långsamt satte sig Svante vid ratten igen och stirrade tomt föröver.

”Det var det”, mumlade han.

Lars klev in utan ett ord. Susanne försökte ta in vad hon just sett. Hon kände all dramatik från de senaste dygnen rinna av henne.

 

Ingen av dem lade märke till en röd taxibåt en knapp sjömil norrut, med en man på däcket som stirrade intensivt mot dem i kikare.

Johannes Paulsson sänkte kikaren och drog upp en mobiltelefon och ett anteckningsblock. Han ringde ett nummer.

”Hallå, Mats, Johannes igen. Här händer grejor – Berg och hans familj var just inblandade i en eldstrid ute i skärgårn”, sa reportern upphetsat och fortsatte:

”Och jag har två registreringsnummer, till en röd Audi och en blå Peugeot. Båda kan vara hyrbilar — ta reda på vem som hyrt dem.”

 

TILL ALLA KAPITEL