KAPITEL 27

Det var måndag morgon den 15 september 2008. Bo Svendin slog upp Morgonbladet och läste. Storyn var på förstasidan. Den illustrerades av en samling bilder föreställande Svante Berg, Lasse Malmfält, InvestTechs logga, en motorbåt och familjen Bergs sönderkörda Porsche.

Rubriken löd:

 

”Utpressare stal affärshemlighet

— jakt och eldstrid i skärgården”

 

Svendin visste hyfsat väl vad den första delen av rubriken handlade om, utpressningen. Den andra var en komplett nyhet för honom.

Han slet upp tidningen och läste ingressen:

 

Två ligor med kopplingar till internationell finansbransch ligger bakom den utpressningshärva i NGM-noterade InvestTech, som Morgonbladet tidigare avslöjat. Grundaren och en storägare har pressats att avslöja firmans hemligheter – men i helgen urartade planen i eldstrid i Stockholms skärgård.

 

Svendin snabbläste resten av storyn. Reportrarna, Mats Stark och Johannes Paulsson, hade lagt ihop en rad småbitar av information som var för sig knappast visade någonting. Men tillsammans utgjorde de en bild av de senaste dygnens dramatiska händelser som verkade mestadels korrekt, såvitt Svendin kunde bedöma.

Det Morgonbladet erfor var att två utpressare, som agerade på order av en amerikansk privatdetektiv, hade inlett ett försök att pressa finansmannen Berg att stjäla företagshemligheter från sitt eget företag. Samtidigt hade Berg kraftigt ökat sitt innehav av aktier i detta bolag, vilket skett till stor del med lånade pengar från den lilla investmentbanken F&G Bank.

Men parallellt med den historien så hade ytterligare en liga intresserat sig för InvestTech. Dessa gärningsmän misstänktes ha genomfört misshandeln av grundaren själv, Lars Malmfält. De hade även överfallit liga nummer ett i Ursvik norr om Stockholm, enligt Mats Starks poliskällor, med syfte att få tag på företagets uppfinning.

Tidningen verkade inte ha rett ut exakt vari denna uppfinning bestod. Det var Bo Svendin tacksam för.

Mycket tydde på att liga nummer två avbrutits av ett vittne som observerat misshandeln av Malmfält och själv råkat illa ut. Därefter hade Malmfält och vittnet hamnat på Södersjukhuset, SÖS, varifrån han avvikit.

Svendin kände hur han svettades. Han fick en känsla av att Berg visste mer om dramatiken i Ursvik. Hade han rent av varit på plats själv? Var det därför han varit så svår att nå?

Men det blev värre. Svendin läste vidare:

 

Stridigheterna mellan de två utpressarligorna resulterade på söndagen i en vild båtjakt genom delar av Stockholms skärgård och skottlossning mellan de konkurrerande ligorna. Morgonbladets reporter kunde observera hur två båtar som jagade en tredje öppnade eld mot varandra. Enligt vad tidningen inhämtat befann sig Svante Bergs familj och ytterligare en eller ett par personer på den jagade motorbåten, som utpressarna hann ikapp strax norr om Utö.

 

Det var en sensationell story. Svendin läste artikeln igen, och sedan ännu en gång. Såvitt han begrep måste reportern Paulsson ha skuggat Svante till familjen Bergs båt och sedan på något sätt tagit sig ut på sjön. En taxibåt kanske.

Men vilka ytterligare hade varit ombord? ”Ytterligare en eller ett par personer”? Han och Erik Angerfeldt hade ju själva träffat Viveka Halldén och Lasse Malmfält i hennes lägenhet på lördagen. Var de kvar där nu? Eller hade de åkt därifrån av rädsla för olika utpressare som uppenbarligen rörde sig i Stockholm? Det var en möjlighet.

Han läste slutklämmen på artikeln:

 

Vem eller vilka liga nummer två – som av allt att döma ligger bakom misshandeln och attacken i Ursvik – arbetar åt har Morgonbladet inte kunnat slå fast.

Men vad gäller den första, som utpressat InvestTechs storägare Svante Berg, så finnas en koppling till New Yorks finansbransch. Enligt vad Morgonbladet inhämtat har utpressarna samarbetat med eller tagit order av en privatdetektiv, Emily Cox. Hon har tidigare utfört en lång rad uppdrag i och utanför USA åt inflytelserika individer i New Yorks bank- och finansvärld. Morgonbladet kan avslöja att en hyrbil som Cox förfogade över fanns på plats i Stockholms skärgård på söndagen ihop med en av ligorna. Privatdetektiven har inte gått att nå för en kommentar.

 

Bo Svendin googlade ”Emily Cox”. Han förstod direkt var reportrarna fått beskrivningen om henne från. Hennes egen hemsida berättade vem hon var och gav ett urval av de uppdrag hon utfört. Det fanns länkar till intervjuer med henne i tabloiden New York Post och en amerikansk polistidning.

Erik Angerfeldt ringde.

”Hej Erik”, svarade Svendin.

”Har du sett tidningen”, undrade InvestTechs VD. ”Vad fan gör vi nu? Förnekar vi alltihop?”

”Nej, varför det? Det mesta är ju sant såvitt jag kan se”, sa Svendin.

”Dagens Industri, morgontidningarna, båda kvällstidningarna och radion har redan ringt mig. Jag har sagt att jag är upptagen”, klagade Angerfeldt.

”Säg att såvitt du vet så pågår det en utpressning mot de här personerna, Berg och Malmfält. Men säg att det inte rör företaget och att du hänvisar allting till polisen. Om det är en utpressningshärva vi hamnat i, vilket det verkar som, så är det polisens sak.”

Angerfeldt lät inte övertygad.

”Och en annan sak”, sa han nervöst. ”Lehman Brothers har gått i konken i natt. Det lär bli kalabalik på lånemarknaden. Och det kan drabba firman.”

Svendin hade sätt rubrikerna om Lehman Brothers. Det hade dykt upp någon timme tidigare på morgonen svensk tid. Nu var klockan åtta och Stockholmsbörsen skulle strax öppna.

”Vad tror du händer med aktien?”, undrade Angerfeldt. ”Den har ju stigit rejält i september.”

”Vore jag du så skulle jag räkna med en rejäl nedgång”, svarade Svendin. ”I vilket fall”, fortsatte han, ”så bör vi gå igenom allt som hänt omgående och fundera på vad vi gör nu. Ring ihop styrelsen.”

 

Samtidigt som Angerfeldt började ringa till medlemmarna i InvestTechs övriga styrelse så gick ett annat mobilsamtal från Stockholm till ett New York-nummer. Färre än ett dussin personer i världen kände till numret. Klockan var strax före 3 på morgonen men abonnenten svarade direkt.

Yes?

”Cox här”, sa Emily Cox kort.

”Ja?”

”Vi har problem”, började detektiven en aning nervöst. ”Våra försök att få tag på uppfinningen har hamnat i en svensk tidning. Mitt namn nämns. Hur de vet det vet jag inte. Och vi har inte fått tag i uppfinningen, eftersom alltihop är krypterat.”

Tom McKillan var tyst i några sekunder.

”Vad vet tidningen i övrigt?”

”Vad menar du?”

”Vet dom vad uppfinningen handlar om?”

”Nej, det verkar inte så. Det beskrivs bara som ett misslyckat försök till industrispionage.”

”Men ditt namn nämns?”, undrade McKillan.

”Ja. Jag tror att jag mötte en reporter i helgen och att han lade ihop två och två och lyckades koppla min hyrbil till mig.”

”Det är ett problem”‚ medgav McKillan kort.

”Det är en annan sak också”, fortsatte detektiven. ”Vi har konkurrens. En liga har misshandlat folk och öppnat eld mot diverse personer de senaste dygnen. Jag vet inte varifrån de kommer. Men de verkar vara ute efter samma sak som vi.”

”Öppnat eld?”

”Ja, det blev totalt kaos.”

Tom McKillan var tyst igen. Morgonljuset hade ännu inte börjat lysa upp Manhattan. Han stod vid fönstret i sitt penthouse och såg ut över en mörk Central Park.

”Så vad gör vi?”, undrade Emily Cox till slut. ”Jag tror jag måste lämna Sverige innan polisen börjar nosa runt.”

”Så avsluta uppdraget då”, hörde hon miljardären säga helt kort.

”Är du säker? Vi har ju inte säkrat uppfinningen. Ger du upp alltihop?”

”Ibland måste man prioritera om. Medan du varit i Sverige har det hänt saker här. Lehman Brothers håller på att krascha, Wall Street är i uppror om några timmar. Det finns större problem att hantera. Det var ett långskott som missade målet”, svarade McKillan. ”Och vi kan inte riskera din säkerhet”, fortsatte han.

Emily Cox studerade väggen i sitt hotellrum utan att se den. Flera veckors hårt arbete bortkastat. Men å andra sidan längtade hon efter sin familj i New York.

”Okej. ”You’re the boss”. Då avvecklar jag operationen här”, sa hon kort.

Linjen blev tyst. Samtalet var slut.

 

Tom McKillan tryckte bort Cox och ringde omedelbart ett nummer.

Någon svarade efter några signaler.

”Det är Tom”, sa McKillan kort.

”Mr McKillan”, svarade en röst på bruten engelska och lät en aning nervös.

”Nu hänger det på dig och ditt team”, sa McKillan. ”Se till att få det här fucking jobbet gjort.”

”Absolut, visst Mr McKillan. Vi jobbar på det. Vi hade ett litet bakslag i helgen men vi…”

”Och – inga fler kidnappningar och skottlossningar. Jag vill inte veta av något sådant”.

”Hur visste du…?”

”Fråga för helvete inte hur jag vet saker”, fräste miljardären irriterat. ”Se bara till att få det gjort, och gör det snyggt. Tiden är på väg att rinna ut.”

 

Samma måndagsmorgon var Hans Friberg återigen inne på F&G Banks kontor långt före alla andra. Nervöst gick han igenom bankens finansiering via andra banker och när lånen löpte ut.

”Jävla helvete”, mumlade han om och om igen inne på sitt kontor medan han klickade sig runt i bokföringen och granskade papperspärmar.

Han läste av terminshandeln på börserna och försökte bilda sig en uppfattning om hur marknaderna skulle öppna efter nyheten om Lehman Brothers kollaps i New York under natten.

Stockholmsbörsen öppnade. Han blev omedelbart på det klara med att hans bank inte kunde undkomma kaoset på marknaden. Och ändå hade börshandeln i New York inte öppnat ännu. Där förutspåddes ras på 3–4 procent.

Men det var inte främst F&G Banks egna aktier i Stockholm som oroade Friberg, utan bankens akuta behov av att ta upp nya lån.

Han ringde sin kontakt på en av de svenska storbankerna.

”Hallå Christian, Friberg här”, hälsade Friberg en aning ansträngt. ”Du, det här med Lehman – vilken jävla cirkus.”

”Ja verkligen”.

Friberg tog sats.

”Vi har ju en halv miljard kronor som vi behöver refinansiera hos er inom ett par veckor – visst kommer det väl att gå bra?”

Det var tyst ett par sekunder.

”Hans, jag vet inte.” Rösten lät vag och avlägsen. ”Det verkar som att kreditmarknaden drar ihop sig kraftigt. Det är bara tecken än så länge, vi får se vad som händer. Men innan vi vet hur långt Lehmans problem sträcker sig så kan det bli kärvt”.

Hans Friberg försökte med ett långskott.

”Jag fattar. Men Christian, vad säger du om att vi löser min finansiering nu på en gång? Idag redan. Så har vi det gjort. Ett problem mindre för dig och för mig.”

Sorry Hans, går inte just nu. Ain’t happening. I vanliga fall – absolut, jag hade hjälpt dig. Men det är kaos. Du får ställa dig i kö som alla andra”.

De la på. Bankiren Friberg stirrade dystert ut på septembersolen vid Nybroplan utan att se den.

Tanken började sjunka in att hans bank var dödsdömd.

 

TILL ALLA KAPITEL