KAPITEL 29

Finskflaggade kustfraktfartyget ”Nordic Star” med ett brottotonnage på 17 000 ton mätte 160 meter från för till akter. Nu gjorde hon tretton knop på nordlig kurs längs den svenska ostkusten med destination Stockholms frihamn.

Hon hade passerat Ölands norra udde vid åttatiden på måndagsmorgonen, nådde fyren på Häradsskär tre timmar senare och fick in Gustaf Dalén på radarskärmen strax därefter. Nu kunde den svenske kaptenen Jerry Hellman och hans förstestyrman Pekka Villainen ana Landsorts fyr strax babord om fören. Det var eftermiddag, en frisk bris från sydväst och medelgod sikt.

”Landsort föröver”, noterade Villainen rakt ut till ingen särskild.

Kaptenen tog VHF-radion och anropade hamnchefen i Stockholm för att bekräfta fartygets kajplats.

”Nordic Star” hade runt ett dussin containrar på däck som skulle lossas i Stockholm. De stod praktiskt samlade överst i stapeln.

”Vad blir det till middag?”, undrade Hellman.

”Inte en susning. Jag väntar gärna några timmar extra och går och tar en pizza i Stockholm”, muttrade Villainen. ”Och en öl”.

Han lutade sig över en radarskärm och studerade en Gotlandsfärja som var på väg i motsatt riktning, söderut.

”Förresten”, sa han. ”Jag vill bara påminna om att om en månad är jag och frun på Seychellerna”

Han flinade åt Hellman. Kaptenen glodde elakt tillbaka.

”Tack Pekka för påminnelsen”.

De såg ut över vattnet bortom stäven. Inom några minuter hade ”Nordic Star” Landsorts fyr rakt ut om babord.

Hellman slängde en blick på sjökortet. Bryggan var full av elektronik men Hellman gillade att navigera efter papperskort. De gav bättre överblick och lät Hellman behålla skärpan.

”Kom fem grader styrbord så vi inte hamnar inne i skärgårn”.

”Fem styrbord”, bekräftade Villainen och korrigerade kursen.

”Vad i allsin dar gör den där här ute?”

Kaptenen spanade mot en liten prick om babord. Den kom inifrån land och närmade sig ”Nordic Star”. Det verkade vara en snabbgående öppen motorbåt med gummiskrov, en ribbåt.

Villainen gick över på kaptenens sida av bryggan och stirrade mot pricken.

Motorbåten hade vinden i aktern och rörde sig enkelt i runt 40 knop.

”En jäkla fritidsbåt här ute?”

Gods- och passagerartrafiken över Östersjön gick normalt långt ut till havs, väl utanför alla grund och öar. Här ute, ett par landmil från närmaste fastland, syntes normalt bara färjor, godstransportfartyg och några enstaka seglare. Små motorbåtar höll sig normalt längre in.

Hellman tog upp en kikare och studerade motorbåten. Han såg vad som verkade vara två män i mörk klädsel, en styrde och en satt i fören. Två stora utombordsmotorer drev båten snabbt framåt. Båda personerna verkade stirra rakt mot ”Nordic Star”.

”De passerar rakt framför fören”, sa Villainen nervöst.

”Tuta på dem”.

Styrmannen gick bort till en panel med knappar och tryckte på en blå. Ett dovt bröl hördes från en mistlur uppe på bryggtaket.

”Igen”.

Villainen tryckte ut en ny flera sekunder lång signal.

Om männen i motorbåten alls hört signalen så ignorerade de den. Inom ett par minuter skulle den befinna sig rakt framför ”Nordic Stars” mäktiga förstäv.

Kaptenen slet åt sig en mikrofon som användes för att meddela viktig information till hela fartyget.

”Bryggan här. Antwan, spring fram i fören omedelbart och håll utkik efter en liten gummibåt som håller kollisionskurs. Rapportera till bryggan vad som händer.”

Sekunder senare såg de uppifrån bryggdäck hur 20-åriga matrosen Antwan skyndade framåt fören med en kikare i näven. Han navigerade smidigt mellan containerstaplar, vinschar, kablar och tillryggalade de drygt hundra metrarna på en minut. Samtidigt försvann gummibåten ur sikte för befälet på bryggan, dold bakom förstäven.

Det raspade till i en högtalare när Antwan anropade på intercom-systemet.

”Antwan här”, hojtade matrosen. ”De har stannat trehundra meter föröver. De ligger där och guppar”.

Jerry Hellman svor en lång ramsa.

”Dikt styrbord! Gira runt dem!”, gastade han åt Villainen. Styrmannen vred på rodret.

Hellman hade sjölagen på sin sida – han behövde egentligen inte väja alls. Dels eftersom ”Nordic Star” var yrkestrafik och dels eftersom han kom från styrbord och hade företräde.

Ändå ville han göra vad han kunde för att inte krossa motorbåten.

Med tretton knops fart var det uteslutet att få stopp på ”Nordic Star” i tid. Kaptenens enda chans var att gira för att undvika kollision.

”Antwan, rapportera!”.

”De rör sig. De följer efter när vi girar”, sprakade det.

Jerry Hellman och Pekka Villainen såg snabbt på varandra. Det här var ingen vanlig snedseglande fritidsskeppare.

”Nordic Star” hade börjat svänga kraftigt åt styrbord.

”Nu är de hundra meter framför stäven”, skrek Antwan.

”Roder midskepps”, beordrade kaptenen. Styrmannen vred rodret igen. Fartyget började räta upp sig.

”Kollision inom en minut”, gastade Antwan.

”Vad håller de på med? Det verkar som de vill ha stopp på oss”, sa Villainen fundersamt.

”Det är min tanke också.”

Kaptenen hade sekunder på sig att ta ett beslut. För många år sedan, ombord på en råoljetanker, hade han utsatts för pirater utanför Somalias ökända kust. Med nöd och näppe undkom besättningen genom att skjuta tillbaka och spruta vatten på piraternas lilla motorbåt. Men det var Somalia, det här var Östersjön. Vem hade hört talas om pirater utanför Landsort?

Villainen såg på kaptenen och inväntade order. Hellman, en kort och kraftig karl med en smutsig blå skepparmössa ovanpå flinten, spanade på en obestämd punkt föröver och tänkte.

”Låt henne gå. Vi kör”.

Antwan sprakade i PA-systemet.

”De viker undan. Lägger sig bredvid oss.”

Hellman gav order om full maskin framåt. Inte för att de hade någon chans att köra ifrån en snabb motorbåt i vilket fall. De kände hur maskinen ökade varvtalet långt under dem. Kaptenen och styrman såg ned från bryggan mot motorbåten som nu återigen syntes om babord.

Han spanade i kikaren.

”De är tre ombord. Maskerade”, sa han spänt.

Tre svartklädda män med ansiktena täckta av huvor stod upp i motorbåten. Från bryggan kunde de se hur robust farkosten var – elva-tolv meter långt svart skrov i hård plast med en bastant gummiring runtom. Två stora utombordsmotorer i aktern. På däcket låg packning i väskor och lådor. De såg en stege i aluminium ligga på däck.

”Ta mig tusan, jag tror de kommer försöka ta sig ombord”, muttrade Hellman.

Motorbåten höll nu samma fart som lastfartyget, som sakta ökade takten. 15 knop nu. Motorbåten närmade sig lastfartygets babordssida, meter för meter.

Jerry Hellman klev ut på bryggvingen för att se bättre. Han ropade en order till styrmannen inne vid rodret.

”Pekka, var beredd: fullt styrbord när jag säger till!”, ropade kaptenen utan att släppa motorbåten med blicken.

Bara en meter skilde mellan de båda skroven. Hellman såg hur två av männen reste stegen och började rikta den mot lastfartygets sida medan den tredje styrde.

”Nu!”, röt Hellman.

Pekka Villainen roterade ratten så snabbt han kunde. Lastfartyget krängde långsamt över åt vänster, aktern sköt ut åt babord och började pressa mot gummibåten. De två männen med stegen där nere tappade balansen.

Jerry Hellman greppade mikrofonen till PA-systemet. Hans röst dånade ut i hela fartyget.

”Bryggan här. En civil motorbåt med tre män försöker borda oss. Oklart vad de vill. Antwan och någon mer, dra fram en vattenslang till babords reling och spruta vatten på dem!”, kommenderade kaptenen.

”Nordic Star” låg återigen i kraftig gir åt höger. Motorbåten där nere verkade vara på väg att göra ett nytt försök med stegen.

”Roder max babord”, kom en ny order som ett pistolskott. Styrmannen roterade rodret snabbt åt andra hållet. Sekunder senare kände de hur bryggan började räta upp sig, hamnade i nivå med horisonten och sedan började luta över åt höger när fartyget girade vänster.

Nere på däck hade Antwan ihop med två besättningsmän släpat fram en grov vattenslang tänkt att släcka bränder med. Nu riktade de den mot motorbåten flera meter nedanför dem. Någon vred på en kran och en skarp stråle sköt ut från relingen och ned i vattnet.

Antwan justerade riktningen och träffade den öppna motorbåten. Föraren vek av direkt utom räckhåll för vattnet.

Pekka Villainen kom ut på bryggvingen till kaptenen. De såg ned på förföljarna.

”Hur länge kan vi hålla dem undan med vatten?”, funderade han högt.

”Vet inte”.

Ny order från Hellman, ”roder midskepps”. Villainen roterade ratten tillbaka.

”Spruta vatten igen så fort de kommer närmare!”, vrålade kaptenen ned till Antwan och de andra på däck. Han försvann in på bryggan.

”Jag anropar kustbevakningen”, sa han och gick fram till radion. Då hördes rop nedifrån däcket. Hellman och Villainen rusade ut på bryggvingen igen och spanade nedåt.

Det brann vid relingen precis där Antwan stått och siktat med vattenslangen nyss. De såg hur en svartklädd man tog ny sats nedifrån motorbåten och slungade någonting upp mot lastfartyget. En andra glasflaska med brinnande trasa träffade däcket och exploderade. Scenen var som hämtad ur en krigsfilm.

Kaptenen svor och greppade mikrofonen igen.

”Rapportera skador!”

Hon gjorde nu maxfart, sexton knop. Maskinchefen anropade bryggan nedifrån ”Nordic Stars” djupa inre och meddelade något om överhettning i ett lager.

Kaptenen ignorerade. Han greppade luren till VHF-radion och gjorde ett anrop på nödkanalen 16:

”Sweden Rescue, Sweden Rescue, Sweden Rescue. This is cargo vessel Nordic Star, 20 minutes east of Landsort, northbound, full steam ahead. We are being attacked by what seems to be pirates.”

Han gjorde en paus och upprepade.

”Jag upprepar: vi blir bordade av pirater. De kastar molotovcocktails på däck. Skicka kustbevakningen.”

Kaptenen läste av fartygets position på en radarskärm och läste upp den i radion.

Villainen stod ute på babords bryggvinge och spanade ned mot motorbåten. Han ropade in till kaptenen:

”De har fått upp stegen. De kommer ombord.”

Hellman ropade i PA-systemet så det skallrade i högtalarna nere i fartyget. ”Lås alla dörrar och ventiler. Omedelbart! Vi blir bordade av beväpnade män. Upprepar: lås alla dörrar och ventiler.”

Kapten Jerry Hellman blev stående ett par sekunder och försökte ta in vad som höll på att hända: hans containerfartyg var på väg att utsättas för angrepp av pirater – i Östersjön, ett par mil från den svenska kusten.

 

Samtidigt inne i Stockholm hade InvestTechs styrelsemöte försänkts i kaos. Efter Svante Bergs och geniets de facto dödförklaring av firman föll företagets högsta ledning snabbt samman i två falanger. Ordföranden Bo Svendin, Malmfält och Berg tog itu med uppgiften att hantera den tyska försändelsen av ett dussin nytillverkade A3 Online-apparater. Resten av församlingen försvann för att försöka bli av med sina InvestTech-aktier, om de hade några.

Den unge verkställande direktören Erik Angerfeldt, ännu inte fyllda 40, hade lossat på slipsen och vankade av och an mellan sammanträdesrummet och oredan på kontoret strax intill. Han visste inte riktigt var han hörde hemma. Då och då sneglade han på börskurvan på sin dator som visade hur marknaden föll djupare och djupare. Med stigande desperation försökte han samla ihop information att få ner i ett pressmeddelande som skulle skickas ut till marknaden, vilket börsreglerna krävde.

Men allt kring företaget var oklart. Situationen gick inte att få grepp om. Vem ägde egentligen bolaget? Hur var läget med dess främsta produkt, ombord på ett fraktfartyg någonstans i Östersjön? Gick den att sälja? Vad innebar det att firmans egen grundare av allt att döma hoppat av? Fanns det överhuvudtaget någon konkret information om någonting?

Erik såg sitt första uppdrag som börs-VD närma sig ett komplett haveri.

Han övervägde att avgå med omedelbar verkan och lämna alltihop, men inte ens hur processen kring en avgång såg ut gick att få ordning på.

Han försökte förgäves få besked av Lasse Malmfält om vad han skulle säga till aktiemarknaden om A3 Online, nu när de inom kort faktiskt hade några exemplar att sälja.

”Ring båten och be dem tippa alltihop i sjön”, föreslog geniet.

”Vad pratar du om – de där satans lådorna är det enda kvar här som är värt någonting”, fräste VD:n.

Bo Svendin lekte också med tanken att bara resa sig och lämna röran. Men många år i bolagsstyrelser hade gett honom en känsla av ansvar gentemot ägare och anställda som han fann det svårt att strunta i.

Han hukade i sammanträdesrummet med Svante Berg och Lasse Malmfält.

”Om jag uppfattar er två rätt så vill ni avveckla företaget?”

”Jag ser ingen annan utväg”, konstaterade Svante. ”Jag och Lars här är överens om att produkten är farlig, den bör inte nå marknaden. I fel händer kan den orsaka stor skada. Och vi vet redan att fel händer är ute efter den.”

”Men ni har ju själva just använt den för att spekulera på börsen”, invände Svendin sakligt.

Malmfält lyssnade mestadels tyst. Han hade aldrig utgett sig för att ha varit intresserad av aktiemarknaden eller någon förmögenhet i vilket fall. Ändå var han, tack vare sina geniala formler, nu på väg att bli ekonomiskt oberoende samtidigt som börsen såg ut att krascha.

”Det var enda sättet att utnyttja situationen”, invände Berg.

Svendin gav upp. Han suckade.

”Vi måste åtminstone få till en ordnad avveckling av bolaget. Det måste väl inte minst du, Lars, vara intress…”

Någon stormade in i sammanträdesrummet. En av ingenjörerna som utvecklat mjukvaran i A3 Online hade roat sig med en sajt där det gick att följa fartyg på haven via satellit. Han hade spårat ”Nordic Star” och hittade henne öster om Landsorts fyr. Plötsligt tappade fartyget fart och stannade. Strax efteråt försvann hon helt från kartan. Satelliterna som följde hennes sändare ombord fick inte längre någon signal.

Alla i rummet stirrade stumt på en bärbar dator där en karta numera bara visade blått vatten.

”Där – där försvann den”, sa programmeraren förbryllat.

Nästa nyhet landade med en skräll. Nyhetsbyrån TT hade nåtts av den osannolika uppgiften att en fartygskapning pågick i Stockholms södra skärgård. En reporter ringde larmcentralen och fick bekräftat att man mycket riktigt hört vad som verkade vara ett nödanrop. Larmoperatören hade omedelbart dirigerat Kustbevakningen och sjöpolisen till området, men ingen av dem hade ännu nått fram.

”Vad ända in i helvete”, mumlade Bo Svendin. Han tog sig för pannan. ”Det här blir bara värre och värre. Material till en hel förbannad bok”.

Berg tänkte snabbt.

”Vi måste ut dit”, slog han fast.

Alla glodde på honom.

”Bromma. Jag ringer och fixar en helikopter”.

 

Uppe på ”Nordic Stars” brygga märkte kapten Jerry Hellman snabbt att han var utmanövrerad. Brandbomberna hade brännskadat en besättningsman i höger ben. Den småväxte Antwan och två andra ur besättningen hade släpat in offret i fartygets sjukstuga och därefter snabbt reglat dörrarna ut till däck.

Sekunder senare såg Hellman uppifrån bryggan hur en, sedan två och därefter alla tre svartklädda kaparna klättrade upp för stegen som de hängt på relingen. De förtöjde motorbåten med ett rep så att den släpades i vattnet bredvid ”Nordic Star”, som ännu gick för full maskin. Kaparna rörde sig smidigt och bar vad som liknade automatvapen. En av dem firade raskt upp ett par väskor från motorbåten där nere som Hellman antog innehöll någon sorts utrustning.

Jerry Hellman och styrman Villainen var ensamma på bryggan.

”De är ombord – ta skydd”, rapporterade kaptenen spänt i PA-systemet.

De hörde ljudet av smällar av metall mot metall och glas som krossades nere i fartygets överbyggnad, fyra våningar under dem. Därefter fötter som rörde sig uppåt i trapporna mot bryggan.

Kaptenen gjorde ännu ett nödanrop på radion, kortfattat med en exakt positionsangivelse. Han funderade en sekund. ”Nordic Star är kapad”, lade han till för att understryka allvaret i situationen.

Styrmannen barrikaderade bryggdörren.

Ett par sekunder senare slet någon i handtaget från andra sidan. Dörren gick inte upp. Nytt försök. Tystnad. En svärm automateld kom genom dörren så flisorna rök. Kulorna slog in i en radarskärm som splittrades i tusen bitar.

Dörren öppnades. Två män klädda i svart från topp till tå och med varsin kpist i händerna stod öga mot öga med kaptenen och förstestyrmannen.

Ingen sade något eller rörde sig. Hellman antog att den tredje kaparen vaktade nere på däck.

En av kaparna bröt tystnaden på bruten engelska.

”Vem är kapten?”

Jerry Hellman räckte upp höger hand och såg vaksamt på mannen i svart.

”Stäng av transpondern. Som visar positionen”.

”Vad?, undrade Hellman.

”Grejen som visar fartygets position. Stäng av den”.

Han siktade på Hellman med kpisten. Kaptenen tog ett par långsamma kliv bakåt mot och slog av en strömbrytare. En röd lampa släcktes.

”Var är radion?”

Jerry Hellman pekade på en grön VHF-radio som satt monterad på ett skott. En av kaparna höjde sitt vapen. Hellman och Villainen duckade instinktivt samtidigt som fyra-fem snabba skott small in i apparaten.

”Stoppa fartyget”, löd nästa order.

Maskinen levererade hundrafemtio varv i minuten. Utan ett ord nickade Hellman åt Villainen som stod några steg bakom. Styrmannen drog maskintelegrafen till stopp. Nästan omedelbart började varvtalet sjunka. Långt nere under däck ströp maskinchefen tillförseln av tjockolja.

Fartyget började tappa fart.

Längre ned i överbyggnaden baddade Antwan den brännskadade kollegans ben. Brinnande bensin hade stänkt upp från brandbomben och satt eld på mannens byxor. Det stank fränt av bränt kött i hytten.

Antwan gick bort till en ventil och såg ut. Han spanade föröver.

En beväpnad kapare stod vakt vid repet som höll motorbåten kvar längs fartygssidan.

Antwan återvände.

”En står och vaktar där ute”, sa han tyst till en besättningskollega.

Uppe på bryggan begärde kaparen som förde talan fram listor över lasten ombord. Kaparna konfererade tyst i några sekunder, sedan försvann den ene ned och ut på däck. Mannen som stått vakt lämnade sin position och följde med framåt bland containrarna.

Den tredje stod kvar på bryggan ihop med kaptenen och styrmannen.

Allt var stilla. Ingen sa någonting på vad som för Hellman och Villainen kändes som en evighet.

”Håll er lugna och ingen skadas. Det här är snart klart”, sa kaparen till slut.

Det sprakade till i en bärbar kommunikationsradio han bar på. De två kumpanerna framme bland containrarna meddelade något.

Kaptenen spanade föröver. Han kunde se de två svartklädda männen öppna en gul 20-fotscontainer som stod överst på en trave.

En tanke slog ned som en blixt i Jerry Hellmans huvud. Hur kunde de veta så exakt vad de letade efter? Kaparna måste ha haft hjälp. En insider, på en fraktfirma eller kanske vid hamnen i Hamburg där containern lastats.

Han såg hur en av dem man släpade ut papplådor ur containern medan den andre gick några meter åt sidan och dumpade lådorna i över relingen och ned i vattnet, en efter en.

Från att de kom ombord hade det tagit kaparna mindre än en halvtimme att hitta det de sökte.

De är skickliga på vad de gör, tvingades Jerry Hellman medge.

Han stod vid babordssidan av bryggan och råkade titta ned mot däcket. I ögonvrån såg han Antwan. Besättningsmannen spanade oroligt föröver mot traven av containrar. Sedan svingade han sig över relingen och började klättra ned längs samma stege som kaparna kommit upp via.

Kaptenen kände impulsen att rusa ut från bryggan och skrika ”Stopp! Idiot, GÖM DIG!”

Men han behärskade sig och stod kvar som förstenad. Ett par sekunder senare var Antwan försvunnen.

Kaparen indikerade med vapnet åt Hellman och Villainen att gå före ned mot däck. Där nere stod kumpanerna som nyss kastat last överbord.

De hade behållit en papplåda från containern.

Kaptenen spanade försiktigt efter Antwan. Han syntes ingenstans.

Två kapare började klättra nedför stegen ned i båten. De tog papplåda och väskor med sig.

Hellman höll andan. Han tog ett par minimala steg närmare relingen och spanade ned mot motorbåten. Ingen Antwan.

”Gå in”, instruerade den siste av dem och viftade med vapnet. Hellman och Villainen backade mot dörren och klev in i överbyggnaden. Dörren slogs igen. De såg genom en ventil hur den sista svartklädda mannen klev över relingen och försvann.

”Antwan!”, utbrast kaptenen desperat och stirrade hjälplöst på Villainen. ”Ja? Vad är det med honom?”

”Jag såg honom klättra ned i kaparnas båt”.

”Vad pratar du om?”

”Han klättrade nedför stegen!”

De lyssnade ut mot däck. Fartyget hävde sig sakta i dyningen. De hörde kaparnas motorbåt starta och försvinna. De rusade ut på däck och stirrade ned i vattnet.

Kaparna hade lämnat stegen kvar. Den nådde nästan ned till vattenlinjen.

”Där!” Villainen pekade. I vattnet långt där nere såg de Antwans svarta och dyblöta kalufs. Matrosen såg upp mot stegen, väntade tills fartyget rullade över åt babord igen och sträckte en arm för att få tag i stegen. Han nådde inte.

”Fort, fram med ett rep”.

Kaptenen slet tag i en tamp som låg ihoprullad en bit akterut, höll tag i ena änden och släppte hela rullen överbord bredvid stegen. Han förankrade linan med en blixtsnabb pålstek och såg ned mot Antwan igen. De såg hur han greppade linan, hävde sig upp längs fartygssidan och satte foten på nedersta delen av stegen.

Inom en minut stod en dyblöt Antwan framför en förbannad kapten på däck.

”Vad i hela förbannade helvetet håller du på med? De hade skjutit ihjäl dig om de sett dig!”

Villainen var mera nyfiken.

”Var gömde du dig?”

Antwans svarta ögon plirade mot dem från ett flinande ansikte. Han verkade nöjd med sig själv.

”I vattnet”, sa han. ”Jag skar av bränslet till deras motorer. De kommer inte långt.”

Kaptenen och styrmannen stod stumma. De stirrade på Antwan och sedan ut mot havs. Tre-fyra hundra meter bort såg de kaparnas motorbåt tappa fart. Efter några sekunder stannade den och guppade fridfullt på vågorna.

Samtidigt hörde de en helikopter närma sig.

 

TILL ALLA KAPITEL