KAPITEL 3

Pendeltåget kämpade sig söderut och stannade med en suck i sensommarvärmen. Få gick av i Huddinge Centrum – två tonårstjejer ivrigt pladdrande med varsina iPodlurar i öronen. En mamma med sin åttaåring och en matkasse i vardera handen. En lodis. En familj som varit på Skansen och sett slöa getter i solgasset. En mormor med ett barnbarn i handen som i sin tur höll en påse chokladgodisar i näven.

En av de kanske sista riktigt heta sommardagarna hade Stockholm i sitt grepp.

En sliten figur släntrade av näst sista vagnen just som dörrarna slog igen. Han hade brun manchesterkostym, halvlångt och ganska ovårdat mörkbrunt hår. Hans ögon var halvt dolda bakom tunga ögonlock. Ansiktet var avlångt och kroppen inte särskilt atletisk. Han bar en läderväska över ena axeln och gick i gympadojor mot utgången.

Mannen nådde skjutdörrarna. Ett tumult hördes från perrongen. Han vände sig om och såg mormodern se ned på barnbarnet som råkat vända påsen med chokladgodis nedåt. Innehållet rullade över kakelgolvet.

En chokladpralin irrade sig iväg och stannade framför mannen i den bruna kostymen. Han stirrade på godisbiten. Följde med blicken till ännu en. Och så en till. Och så en hel hög. Det tog en hundradels sekund. Sedan hade hans hjärna svaret på en fråga som han aldrig ställt. Det låg 28 godisbitar på golvet.

Han suckade. Till ljudet av en gråtande treåring och en tröstande mormor släntrade han vidare mot spärren och ut från stationen.

Lars Malmfält var ett matematiskt snille. Exakt hur det gick till visste han inte själv. Men hans hjärna var en dator, ständigt beredd att lösa ett matematiskt problem så fort det presenterade sig. I sitt huvud kunde Lars Malmfält analysera data snabbare än någon människa han själv mött. En tabell med siffror var för de flesta just en tabell med siffror. Men Lars Malmfälts hjärna såg sambanden, analyserade på bredden och tvären och kom till en slutsats om vad siffrorna visade, deras summa, medelvärde och median. I början av mellanstadiet hade han läst ut högstadiematematiken. På gymnasiet hade han skrivit en uppsats på D-universitetsnivå. Något universitet hade han aldrig läst på. Han levde med matematiken dag och natt. Vare sig han ville eller inte. Den gjorde honom trött, asocial. Den plågade honom. Han hade få vänner.

I ett försök att göra pengar och skapa en karriär av sin förmåga hade Lars ”Lasse” Malmfält grundat InvestTech fem år tidigare. Han var en av storägarna och involverade sig i forskning och utveckling. Men han visade obetydligt intresse för själva driften av företaget.

Han halade fram en röd Marlboro som han tände och gjorde en knyck på nacken för att få undan håret ur ansiktet.

Företagets uppgift var att kommersialisera och tjäna pengar på Lars Malmfälts matematiska begåvning. En möjlighet till finansiering hade uppstått. Han ägde ännu 40 procent av aktierna. Men han fann ingen glädje i marknadsföring, bokföring, momsregler, anställningsavtal, årsredovisningar, bolagsstämmor och börsnotering.

Eller styrelsemöten för den delen. Ändå var han på väg till ett nu. Han drog ett djupt bloss och släntrade mot en gråvit anonym kontorsbyggnad med plåtfasad.

 

Fem personer satt och väntade i konferensrummet på InvestTechs hyrda kontor i Huddinge. Ett långsmalt bord, kala grå väggar och luften redan svettig och tunn på syre. Solen strålade snett in genom smutsiga fönster. Dammet syntes virvla tyngdlöst i luften.

Styrelsens ordförande var Bo Svendin, tunnhårig och i glasögon, mörkgrå kavaj och blå slips. Han hade varit styrelseproffs, var egentligen pensionerad men hade låtit sig övertalas att leda InvestTech tills firman kommit igång. Svendin studerade sina papper ännu en gång. Några småpratade längs bordet. En annan styrelseledamot, bolagsjuristen Annika Falk, reste sig och gick mot fönstren. Hon greppade ett handtag och försökte öppna. Handtaget rörde sig inte en millimeter. Hon suckade.

”Är nån luftkonditionering igång här?” Hon försökte med fönstret bredvid med samma resultat.

Bo Svendin såg upp från bordets kortsida, glasögonen på nästippen. Han granskade den lilla församlingen runt bordet och kastade en blick på klockan.

”Jaha. Var är geniet?” undrade han rakt ut.

Ingen svarade.

Styrelsen hade få men viktiga punkter på dagordningen. Viktigaste punkten: beslut om tillverkning av prototyp av Produkten samt sammanhörande leverans av Produkten. Denna produkt var den enda av något potentiellt värde som firman presterat hittills. Beslut om sådan tillverkning var normalt inte nödvändigtvis en fråga för en styrelse att besluta om. Såvida inte firmans överlevnad stod och föll med nämnda produkt.

Näst viktigaste punkten, som på ett obehagligt sätt hängde ihop med den första: beslut om att ta in nya pengar i kassan via en så kallad riktad nyemission. Firman skulle trycka upp och sälja fler aktier i utbyte mot pengar. Det fanns en lista på potentiella investerare. En mycket kort lista.

Bo Svendin harklade sig tyst och spände blicken i VD:n, Erik Angerfeldt.

”Vi börjar så länge. Jag förklarar mötet öppnat.” Han dunkade näven i bordet för effektens skull. ”Välkomna. Dagordningen är tillverkning av prototyp av analysverktyget, samt säkerställande av finansiering. Erik, har du listan med tillverkare?”

Erik Angerfeldt, 29, hade lämnat Handels fem år tidigare och var på sitt första VD-jobb. Han ryckte till och spanade ner i sin egen pappersbunt.

”Jag har en lista, men uppriktigt sagt så verkar det tyska företaget vara överlägset. Priset är också bra.”

Svendin suckade tyst.

”Ja ja, bara vi har något att ta beslut om. Det är viktigt att styrelsens arbete är…”

Dörren for upp. Lasse Malmfält sneglade yrvaket över församlingen. Han mumlade ett vagt ”gomiddag” och siktade på en ledig stol.

Bo Svendin gav honom en bister blick och fortsatte innan matematikern i den sorgliga bruna kavajen hann sätta sig.

”Jaha, välkomna, detta är årets fjärde styrelsemöte i InvestTech. Jag noterar”, han sneglade mot församlingen över brillorna, ”att hela styrelsen är närvarande.”

Bo Svendin dunkade näven i bordet igen.

Tystnad, under vilken alla stirrade på Bo Svendin och Bo Svendin själv bläddrade i sina papper. Erik Angerfeldt torkade sig i pappan med skjortärmen. Annika Falk skruvade försiktigt på sig. En svettdroppe letade sig sakta ned innanför hennes ljusblå skjorta mot resåren på trosorna.

Lars Malmfält hivade upp sin läderväska på bordet med en smäll och krängde av sig kavajen som han slängde på stolen bredvid.

Styrelseordföranden själv tycktes opåverkad av värmen. Kavajen på. Slipsen åtdragen. Så hade Bo Svendin också, vid 68 års ålder, mera rutin av styrelsemöten än hela InvestTechs övriga ledning.

”Dagordningen”, fortsatte Svendin och satte pekfingret på det översta pappret i högen, ”är i princip att dels ge VD och ledningen bemyndigande att tillverka en prototyp av företagets produkt, med arbetsnamnet ‘A3 Online’…”

Svendin avbröt sig själv.

”Erik, påminn mig här, varifrån har vi fått namnet A3 Online? A3 är väl en pappersstorlek.”

VD:n såg ned i ett papper som handlade om något annat.

”Öh… Vi tänkte nog att A står för ’Automatic’ och trean för att det är tredje versionen helt enkelt. Online betyder förstås att den har uppkoppling mot internet.”

”Okej. Vi kommer behöva ett bättre namn om den här ska gå att sälja.”

Erik Angerfeldt antecknade något i marginalen.

Svendin fortsatte läsa innantill. ”…dels ge ledningen i bemyndigande att fatta beslut om kapitalisering av balansräkningen via ytterligare en nyemission”. Bo Svendin betonade ”ytterligare” en aning mer än nödvändigt.

Ingen sa något. Alla visste vad som gällde. Låt oss få det överstökat. Egentligen: ett spel för gallerierna, sedan halva styrelsen – VD Angerfeldt, juristen Falk och finanschefen Martin Svensson – också utgjorde bolagets ledning. Falk före protokoll. Nu antecknade hon allt vad Bo Svendin sa på sin bärbara PC. De enda i styrelsen som inte jobbade heltid i InvestTech var Bo Svendin. Och Lasse Malmfält som kom och gick som han ville.

Svendin tog ny sats. ”Erik, kan du redogöra för principerna för tillverkning av prototypen, som vi kallar ‘A3 Online’?”

Erik Angerfeldt hade jobbat som aktiemäklare efter Handels. Men han var mer intresserad av entreprenörskap än snabba klipp. Två år tidigare hade hoppat på ett ”wild card” och tagit VD-jobbet på InvestTech, med drömmen att leda och bygga upp ett nytt Ericsson. Eller något i den stilen. Nu var han inte övertygad om att han valt rätt.

Det hade sett bra ut på papperet. En matematiskt begåvad bohem hade konstruerat en serie formler med vars hjälp man, som det verkade, kunde söka igenom och analysera närmast oändliga mängder information på rekordkort tid. Data Mining, på engelska. Patentansökan var inlämnad. Metoden var potentiellt revolutionerande: testresultaten hade gjort att en från början skeptisk Angerfeldt börjat tro på affärsidén kring det perfekta sök- och analysverktyget. Chansen fanns till en miljardmarknad. Google kunde utmanas. Alltihop väntade bara på att kommersialiseras.

Styrkan i produkten, bara de nu fick den tillverkad, var enorm. Släpp verktyget löst ute på internet, och du visste på bråkdelen av en sekund, med parametrarna rätt inställda, inte bara vilket ämne Sveriges samlade politiska bloggare, ledarskribenter och politiska journalister för tillfället var som mest ockuperade av. Utan på vilket sätt, baserat på historiska data, all information förväntades väntas påverka ett kommande riksdagsval. Eller du kunde – vilket InvestTech faktiskt låtit genomföra i ett hemligt test – låta formlerna analysera tidigare krigsmaterialinköp av Försvarsmakten, jämföra behovet med det nuvarande materialförrådet, matcha uppgifterna med en omvärldsanalys, och – pang! – hade du lista över framtida sannolika inköp av vapensystem. Listan hade i efterhand visat sig vara 80 procent korrekt.

En dröm för varje omvärldsbevakare, politisk strateg, investerare, PR-konsult och multinationellt storföretag.

Formlerna och hur de interagerade var Geniet ensam om att begripa. Men att upptäckten borde gå att tjäna pengar på var lätt att förstå. Applicera systemet på travet på Jägersro eller Solvalla, peta in alla kända variabler – och vem vet om du inte skulle kunna förutse nästa vinnande häst. InvestTech hade ännu inte genomfört just det testet.

VD:n samlade sig.

”Vi har tänkt så här”, sa han, ”att mjukvara och hårdvara skickas med kurir till den tillverkare av den här typen av produkter som vi beslutar om och skriver avtal med. Transporten omgärdas av hög sekretess.” Erik Angerfeldt lät en aning dramatisk på rösten. Lite som en nyhetsuppläsare. Han fortsatte.

”Vi har förberett en transport som säkerhetsföretaget Securitas ska utföra och som kör enheten härifrån till Bromma. Därifrån flyger vi ur landet till en flygplats nära tillverkaren. Ny specialtransport därifrån. Och samma sak tillbaka hit. Kuriren reser med hela vägen.”

Orden sjönk in i ett par sekunder hos församlingen. Vaktbolag, kurirer, privatflyg. Det låg allvar i den kvava luften.

”Bra, och vem är den här kuriren?”

Erik lutade sig över bordet och drog fram ett annat papper.

”Vaktbolaget skickar med en person under transporten. Sedan behöver en eller flera härifrån firman åka med. Vi behöver lämna instruktioner till tillverkaren.”

Annika knattrade som besatt.

”Bra, och du är förstås redo att åka, Erik?”

Bo Svendin var helt neutral på rösten. Ungdomar, tänkte han, klarar de av det här?

Erik sneglade mot Lars Malmfält. Från sidan såg han bara matematikerns bruna kalufs. Han kastade en snabb blick på juristen.

”Det vi diskuterat är ett team med mig, Lasse och Annika.”

”Okej.” Bo Svendin gjorde en notering i ett block. Annika antecknade namnen i datorn.

Bo Svendin igen:

”Och hur ska vi få prototypen tillverkad?”

InvestTechs ledning hade skannat marknaden legotillverkning av avancerade elektronikprodukter i tre månader. Problemet var inte att hitta tillverkare, snarare att avgränsa listan till att innehålla ett hanterligt antal. Priset var också en högst aktiv faktor. De hade ringt samtal till en handfull företag i Europa. Hört sig för, hämtat in referenser. Analyserat, räknat. Framför Erik låg en lista med fem tillverkare. Två av företagen var i själva verket dotterbolag till stora internationella, börsnoterade elektronikproducenter. Ett ägdes av en stor vapentillverkare. Ytterligare två var fristående företag som specialiserat sig på avancerad ingenjörskonst inom sofistikerad elektronik, nanoteknik och mjukvara, bland annat åt läkemedelsbranschen.

Han drog snabbt igenom listan.

”Det här urvalet har jag och Annika jobbat fram senaste veckorna”, sa han och fortsatte: ”Egentligen är det här tyska företaget, Electro Engineering-Spezialisten, vår favorit. EES GmbH kallar de sig, finns strax utanför Hamburg.”

Annika Falk fyllde på. Hon pratade snabbt och läste från en egen lista på bordet.

”EES har en historia av att hålla avtal, vilket förstås är viktigt för oss. De är noga med sekretess. Det är svårt att få fram exempel på kunder, företaget är ganska hemligt, men de vi hittat har varit positiva. De har även kapacitet för serietillverkning.”

Martin Svensson, finanschefen, öppnade munnen för första gången.

”Och så är de kostnadseffektiva.”

Bo Svendin studerade samma papper som det han just hört läsas upp. Han hade sett till att begära in dem i förväg. Med en svart, dyr reservoarpenna ringade han in ”EES GmbH”.

Han såg upp och kastade en blick på mattesnillet och företagets grundare.

”Lars, har du någon synpunkt?”

Här satt han, matematikern, storägaren och grundaren av bolaget och såg ut som om han var i dvala. Kroppen hade sjunkit långt ner på stolen och huvudet var lätt framåtlutat. Håret hängde för ögonen. Han hasade sig upp och lutade armbågarna mot bordet. Blicken flackade runt i tomma intet i ett par sekunder. När han talade kom orden långsamt, med entonig hes röst, i en enda lång mening.

”Kostnaden hos EES för en förserie på tio apparater blir en miljon tvåhundratrettiotusen kronor, netto ett tusen tvåhundra kronor i timmen. Exklusive transport och kringkostnader på hundrafemtiotusen kronor.”

Annika Falk vid protokollet glodde på honom och började anteckna strömmen av ord, en aning tveksamt.

Matematikern malde vidare.

”Det är sex procent billigare än den näst bästa på listan. Vi har tolv miljoner tvåhundrafemtiotusen kronor kvar i kassan. Löner och andra kostnader på en fjärdedel av det beloppet som förfaller inom en månad. Vi behöver ta in tio miljoner i nyemission för att driva företaget året ut.”

Han sjönk bakåt i stolen och stirrade återigen rakt framför sig. Ingen sa något. Annika Falk stirrade på honom från andra sidan bordet. Vad är det för fel på människan? Bo Svendin tycktes vänta på en fortsättning men det kom ingen.

”Jaha. Ja, då så. Då säger vi det”, Bo Svendin höjde reservoarpennan, ”vi ger ledningen i uppdrag att beställa tillverkning av prototyper av firma EES utanför Hamburg. Någon emot?” sa han och slog pennan hårt i bordet innan någon hann öppna munnen. Han antecknade något i sitt block. Tittade snabbt på klockan. Styrelsemötet hade pågått i en knapp timme. Syrenivån i rummet var obefintlig. Till och med Svendin visade tecken på ansträngning. Hans panna var fuktad.

”Nästa punkt”, fortsatte han, ”är finansieringen. Vi behöver pengar för att ro det här i land. Martin, kan du presentera…”

Han avbröts av Annika Falk som lät desperat. ”Ursäkta men det finns ingen som helst luft här inne. Kan vi ta en paus på fem minuter?”

Bo Svendin stirrade på chefsjuristen och muttrade, ”Jaha, fem minuters paus då”.

Alla utom Bo Svendin och den orörlige Lasse Malmfält reste sig och släntrade ut från rummet, ned två trappor och ut genom entrén vid bilparkeringen. Där fanns en liten gräsplätt. Några meter bort dånade biltrafiken på E4:an. Det låg avgaser i luften. Verkställande direktören, finanschefen, informationschefen och chefsjuristen vandrade runt på gräsplätten och insöp den varma sommarluften. Annika Falk fläktade sin blå blus och Martin Svensson, i utanpåskjorta, tände en cigarett. På håll liknade deras rörelsemönster dem hos fångar som just släppts ut på rastgården.

Finanschefen Martin Svensson fimpade och glodde ointresserat på motorvägen.

”Jag vet inte om det bara är jag”, sa han, ”men den här Malmfält verkar vara ett vrak. Han utstrålar ingen social kompetens. Ingen över huvud taget. Hans monotona sifferbladder där inne, vad var det för något?”

”Jag tycker han är kuslig”, sympatiserade juristen. ”Man får ingen kontakt med honom. Inte på ett enda styrelsemöte har han sagt något personligt.”

”På julfesten var han lite normal faktiskt”, fällde Erik in, som för att försöka väga upp omdömena om huvudägaren. ”Han pratade om segling, om att han gillar att navigera.”

”Jag missade julfesten”, muttrade informationschefen.

Där inne hade Lasse Malmfält lämnat styrelserummet, tagit sin slitna läderväska med sig och gått ut i korridoren. Han verkade irra omkring, först åt höger, sedan vände han åt vänster tills han hittade en toalett. Korridoren hade grå väggar, vitt i taket och kalla lysrör. Lite som en läkarmottagning.

Han öppnade och låste in sig. Där fanns toastol, handfat, spegel, en rund toarulleshållare i plåt och ett nedfällbart skötbord för blöjbyten. Allt på fyra kvadratmeter. Lasse Malmfält fällde ned toalocket och satte sig, vänd mot handfatet. Ur portföljen plockade han upp ett litet metallfodral, sådant man har visitkort i, och öppnade det. Inuti fanns ett vitt pulver. Med försiktiga knackningar mot porslinet, det plana utrymmet för tvålen, fick han ut en liten hög pulver. Försiktigt stängde han fodralet, fiskade upp ett kreditkort ur ena byxfickan och en 20-kronorssedel ur den andra. Han formade en smal sträng med kortet och rullade ihop sedeln till ett smalt rör.

Med ett enda snabbt sug drog han in kokainet genom näsan.

 

Svendin satt kvar vid kortändan på bordet. Han hade kompletterat med en kopp kaffe bredvid sin hög med dokument.

Ledamöterna kom in och satte sig igen. Annika Falk och finanschefen kastade varsin hastig blick på Bo Svendin.

Matematikern klev in. Han ropade ett lågt ”hallå” till ingen särskild, måttade fel och slängde igen dörren med en skräll bakom sig. Alla tittade upp. Lasse Malmfält hade väskan i handen och lunkade bort till höger om konferensbordet. Han tvärstannade, insåg att han suttit på andra sidan förut där kavajen låg slängd, vände och traskade runt. Han drog ut stolen, och stannade upp.

Han stod som förstenad med vidöppna ögon en sekund. Styrelsen stirrade på honom. Så nös han våldsamt samtidigt som hans kropp kastades hastigt framåt. Annika Falk ryggade tillbaka mitt emot.

”Prosit”, mumlade Erik Angerfeldt och sneglade mot Lars.

Matematikern sa inget och satte sig.

Det var helt tyst.

Bo Svendin försökte samla sig. Han tog en klunk kaffe och upptäckte att det kallnat.

”Nästa punkt. Finansieringen. Martin, kan du berätta hur det är tänkt?”

Bo Svendin sneglade på finanschefen. Av dem han hade att göra med i InvestTechs styrelse och ledning var Svensson den han höll högst. Sansad person, gift tvåbarnsfar utan de utsvävningar som ungdomar i karriären hade så fullt upp av. Erik Angerfeldt var absolut en driven entreprenör, men han var trots allt under 30 år. Annika Falk – tvivelsutan en duktig jurist, men också oerfaren. Rena rama ungdomen. Svensson var 42, då kunde man börja lita på folk. Då hade de lekt av sig.

Och matematikern själv ska vi bara inte tala om. Han var, såvitt det ankom Svendin, en hopplös individ. Måhända att han var utrustad med en skarp hjärna. Men noll i social kompetens och ingen disciplin, i alla fall inte någon som Svendin märkt av.

Ordföranden själv hade tagit uppdraget efter att en mångårig kollega och investerare i bolaget bett honom rakt ut. Till sist hade han, i alla fall nästan, begripit storheten i den matematiska uppfinning som bolaget försökte bygga.

Vad han däremot snabbt begripit var att bolaget inte skulle komma någon vart utan ett kraftigt ledarskap i styrelsen. Han var van vid betydligt större och mera kompetenta styrelser – InvestTech var en lekstuga i jämförelse. Erik Angerfeldt var vice ordförande, men han hade fullt upp med det löpande för att hinna fundera på styrelsearbete.

Bo Svendin suckade inombords. Han skulle ge bolaget året ut, hade han bestämt, sedan fick ägarna se sig om efter en ny ordförande.

Han väcktes ut sina tankar av att Martin Svensson redan satt igång att prata. De skulle genomföra en riktad nyemission – en, eller ett fåtal, av investerarna skulle erbjudas köpa aktier. InvestTechs aktie handlades på småbörsen Nordic Growth Market och hade knappt tvåtusen aktieägare allt som allt. Det var ett fåtal av dessa, de största ägarna jämte grundaren Malmfält, som Martin Svensson menade var aktuella. De hade visat intresse av att gå in med mer pengar.

Martin Svensson pratade om en av dem nu, en Svante Berg.

”Han har redan petat in sex miljoner kronor, han tror på vår teknik och har kapital”, sa finanschefen. ”Via sitt bolag äger Berg 18 procent, han är andra största ägare efter Lasse.” Finanschefen gjorde en gest mot Malmfält på sin vänstra sida. ”Jag pratade med Berg i förra veckan och han är intresserad av att ta sin del i emissionen.”

Matematikern själv satt hopsjunken vid bordet, men nu tycktes han lyssna uppmärksamt. Han till och med såg på finanschefen medan han lyssnade till beskrivningen av ägarna.

Bo Svendin verkade nöjd. Det här skulle gå vägen. Bolaget skulle i varje fall inte krascha finansiellt under hans vakt.

Men något gnagde i Svendins huvud. Var hade han hört namnet Svante Berg förut?

”Martin, ta det igen så alla har samma information: på vilket sätt kom Berg in som ägare från början?” frågade han.

Innan Martin Svensson hann redogöra för investeraren Svante Bergs historik så hann Lasse Malmfält före. Han kastade upp håret från pannan.

”Jag känner honom”, sa han och lät klar och tydlig på rösten. Alla stirrade på matematikern. ”Vi har seglat ihop. Han är en av våra mest trofasta ägare. Jag ser gärna att han går in med mer pengar.”

Bo Svendin lät skeptisk.

”Har ni seglat ihop?

”Ja, eller åkt båt i varje fall. Vi träffas ibland i skärgårn. Han har en Princess. En motorbåt.”

”Jaha, men vad vet du om honom som affärsman?”

Lasse Malmfält såg förbryllad ut.

”Såvitt jag vet är han en seriös investerare. Han har tjänat en hel del pengar på aktiemäkleri, som han sålt.”

”Det är ju bra men vad har han för…”

Finanschefen Svensson harklade sig.

”När nu namnet Svante Berg är uppe. Jag kan bara lägga till, så att alla vet. Han har en inte helt oproblematisk bakgrund. Han och hans tidigare firma har figurerat i utredningar om insiderbrott. Han ska ha handlat på information han inte borde ha haft.” En paus, sen la han till, “Eller, inte ha handlat på den när han nu hade den. Informationen alltså.”

Nu mindes Bo Svendin – han hade läst om Berg och hans affärer i affärstidningarna. Han kom inte ihåg några detaljer, men misstankarna hade i varje fall utretts av Ekobrottsmyndigheten.

Annika Falk, juristen, var inte heller helt oinsatt i Bergs historik som affärsman.

”Jag kan lägga till”, sa hon, ”att han tydligen ska ha handlat Stora Enso på insiderinformation. Polisen trodde att han fått veta om en vinstvarning innan bolaget gick ut med den. Men det gick inte att bevisa.”

Lasse Malmfält glodde upprört runt bordet. Det här var tydligen ny information för honom. Här hade han en investerare som trodde på hans matematiska förmåga, till skillnad från den här infantila styrelsen. Och så försökte de sänka alltihop med lösa rykten.

”Men han tror ju på oss!” utbrast han. ”Vad spelar det för roll vilka rykten folk sprider om honom? Vi behöver ju pengarna!”

Annika såg desperat ned i sin dator, oklar över vad hon skulle anteckna av allt detta.

Mötet hade dragit ut på tiden, men nu var hela styrelsen engagerad. Annika Falk såg på klockan – kvart i fem. Helvete, mötte det inte vara kö in till Stockholm. Varför tog jag bilen, tänkte hon irriterat.

Svendin lossade på slipsen. Han började säga något, men diskussionen om Svante Berg och hans finanser hade fått egen kraft. Den utvecklade sig till en träta om Ekobrottsmyndighetens kompetens, eller brist på kompetens, att utreda och få gärningsmän fällda för insiderbrott. Annika, alltmer stressad, tog juristernas parti. Hon fräste rätt över bordet till Martin.

”Vet du hur svårt det är att få någon fälld för insiderbrott? Det är ju ett rättssamhälle vi ska ha, man kan inte fälla folk hur som helst för vad som helst.”

Jenny suckade och slutade föra protokoll.

Erik, diplomatiskt lagd, försökte mäkla samförstånd. Och ägare måste de ju ha i vilket fall, eller hur, oavsett var pengarna kom ifrån. Han fick bifall från en plötsligt energisk Lars, som låg framåtlutad över bordet.

”Och han tror på vår idé, är inte det vårt något? Vad spelar det för roll vem han är, han är en ägare. ÄGARE!”.

Luften i rummet var helt tom på syre. Svendin knackade upprepade gånger reservoarpennan hårt i bordet. Även matematikern tystnade. Han stirrade hetsigt på styrelseordföranden vid kortändan.

”Nu får det vara slut på den här diskussionen, jag avslutar styrelsemötet. Ta till protokollet”, han vände sig mot Annika Falk bredvid sig, ”att styrelsen beslutar att låta bygga en prototyp i Tyskland och ta in pengar från finansmannen Berg, eller vem som nu vill ska investera i bolaget. Med eller utan insiderbrott.”

Han stannade upp. Han hade just fattat ett beslut för egen del.

”Och förresten”, sa han, ”så deklarerar jag härmed att jag lämnar styrelsen vid nästa bolagsstämma, eller så snart en ny ordförande kan hittas. Jag ska låta meddela ägarna.”

Bo Svendin reste sig och samlade ihop sina papper. Folk började plocka i sina väskor, dokumenthögar och kavajer under pressad tystnad.

”Er två”, sa Bo Svendin och pekade på VD:n och bolagsjuristen, ” vill jag träffa igen på måndag.”

Klockan var fem och styrelsemötet i InvestTech var över. Annika Falk hade exakt en timme innan hon skulle hämtas upp av sin kompis Marcus inför en fest ute på Värmdö.

Martin Svensson hade 30 minuter tills barnen skulle hämtas på dagis i Nacka.

Lars Malmfält hade exakt två timmar innan han skulle möta sin kokainlangare på Södermalm.

Och på en SAS-flight från New York hade en privatdetektiv precis en timme kvar till landning på Arlanda.

 

TILL ALLA KAPITEL