KAPITEL 4

Solen bländade henne i sömnen. Strålarna lyste in genom det skitiga fönstret i lägenheten på Hisingen, passerade genom grenverket till en död pelargon, studsade på den solkiga ytan till ett glasbord med en urdrucken vinflaska på och landade, något försvagade, rakt på näsan.

Advokaten Cecilia Ekstedt-Berger vaknade.

Hon höll upp handen mot det envetna skenet. Huvudet värkte. Hon hade sovit på höger arm som somnat och var oduglig. Vad var klockan?

Något surrade avlägset. Mobilen. Hon försökte fokusera på glasbordet där den låg. Telefonen vibrerade sig framåt och var på väg in bakom vinpavan. Hon försökte lyfta sig ur soffan men högerarmen lydde inte. Hon tog spjärn med vänster arm mot golvet, lyfte överkroppen steg för steg mot glasbordet, sträckte ut armen, välte flaskan och fick fatt på det vibrerande odjuret.

”ANTONI” stod det på displayen.

”Antoni”, svarade hon sömnigt. ”Vad vill du?”

Han berättade något om ett uppdrag, pengar och Stockholm, men hon hade svårt att ta in informationen. Dessutom var det lördag eller möjligen söndag och vem i helvete ville diskutera jobb på en helg?

”…snabbt projekt som kan ge bra betalt. Men vi behöver sätta fart direkt”, malde Antoni på.

”Vänta lite, ta det lugnt nu”, sa hon på sin göteborgska.

Hon välte sig ur soffan, gick ut i köket, spolade upp vatten i ett odiskat glas och svepte det i ett par klunkar. Ett till, sedan borde det ordna upp sig.

Det var dagen efter en firmafest på hennes lilla advokatkontor strax utanför Göteborg. De hon festat med var klienter, den sortens klienter de flesta människor inte skulle visa sig på stan med. Det var å andra sidan två av de viktigaste kunderna för juristbyrån, en enskild firma där bara Cecilia Ekstedt-Berger själv jobbade. Men de betalade åtminstone räkningarna, om än knappt.

Livet hade varit hårdhänt mot Cecilia Ekstedt-Berger. Mats Ekstedt, hennes ex-make, var begravd sedan tjugo år. De hade gift sig när hon var 22 och han 30, flyttat till London där han fått jobb som jurist på Barclays och börjat planera för att skaffa familj. Cecilia hann aldrig få någon anledning att starta sin egen juristkarriär. Tre år senare kom de första symptomen på att Mats var sjuk. Något år senare tvingades han sluta jobba, sjukhusräkningarna växte och barn blev det inte tid till. Cancern tog honom vid 36. Kvällen innan de åkt in till sjukhuset för sista gången hade de ätit en mysig middag hemma i villan med tända ljus. Vid tiotiden på kvällen fick han plötsligt akuta smärtor, de tog en taxi och lämnade ljusen brinnande. Räkningen för hemförsäkringen hade ingen av dem betalat på över sex månader.

Ensam kvar i London med en nedbrunnen och oförsäkrad villa och sorgen efter en avliden make stod Cecilia Ekstedt-Berger vid 28 års ålder. Hon återvände med båten till Göteborg två veckor senare med makens aska i en papplåda.

”Antoni, roligt att höra av dig”, sa hon trött.

”Du låter inte så pigg”, sa han. ”Har det hänt något?”

Hemma i Göteborg hade problemen fortsatt. Hennes enda numera levande familj var en bror som bodde i Phuket, Thailand. Banken i England var efter henne – maken hade stått för inkomsterna men de hade båda stått på lånen. Hon måste snabbt börja tjäna pengar.

Det var dåliga tider i Sverige efter 90-talskrisen och hög arbetslöshet. Indrivning av skulder var en blomstrande industri. Cecilia Ekstedt-Berger tog beslutet att börja hyra ut sina juridiska tjänster åt flera av de mindre nogräknade indrivarna. Det var sådana som hotade med krossade knäskålar istället för kronofogden. Sakta vände hennes egen privatekonomi uppåt, men samtidigt grusades hennes förhoppning om en seriös advokatkarriär. Hon blev en ”fixare” åt delar av den under världen i Västra Götaland.

”Sa du Stockholm”, frågade hon.

”Yes box, hela projektet finns i Stockholm. Jag har gjort lite grundläggande research senaste dygnet och fixat en lokal i Solna, sådana saker. Men vi behöver åka dit så snabbt det går”, sa han och lade till:

”Vad säger du, är du med? Kan jag räkna med dig?”

”Och vad handlar det om?”

”Enkelt – vi ska skaffa fram en grej från ett företag åt en rik jävel i New York”.

”Skaffa fram? Och hur gör vi det?”, undrade Annika.

”Inte så enkelt kanske. Men jag har ett par idéer. Det krävs lite skådespeleri. Du får chansen att spela rollen som affärsjurist.”

Han tystnade ett ögonblick.

”Det är väl ändå alltid det du velat bli?”, sa han skämtsamt.

Tre timmar senare stannade Antoni Lisowski sin skåpbil utanför Cecilias hyreslägenhet på Hisingen. Hon hoppade in med en resväska och de tog Lundbyleden, körde över Göta Älv och på E20.

Antoni var en annan av Cecilia Ekstedt-Bergers indrivarklienter. Han hade polsk pappa, spansk mamma och hade kommit till Sverige som 8-åring eftersom moderns bror bodde i Göteborg med sin familj. Föräldrarna hade inte varit exemplariska – han var sjöman och hade varit borta långa perioder. När han väl var hemma kolliderade hans lite sävliga sätt ofta med mammans spanska, explosiva humör. De hade ofta bråkat.

En dag när Antoni var 15 hade rederiet ringt. Någon hade berättat att hans pappa var död, eller åtminstone försvunnen. Mannen hade av allt att döma fallit överbord i Sydatlanten. Antonis mamma hade brutit samman. Det hade tagit nästan ett år innan hon kunnat börja gå tillbaka till sitt jobb som kassörska. Hennes bror hade hjälpt till så gott han kunder, men Antoni hade tvingats jobba för att dra in pengar. 16 år gammal såg han ut som 25, vad stor och stark och lärde sig snabbt hålla ordning i krogköer i centrala Göteborg.

När den lilla familjen väl fått lite ordning på sig ett par år senare hade Antoni börjat på Chalmers. Han blev ingenjör och jobbade ett par år på Volvo. Men han insåg snabbt att det fanns mera och snabbare pengar att tjäna i den ljusskygga skärningspunkten mellan krog- och indrivningsbranschen.

Antoni var skicklig på vad han gjorde och hade aldrig dömts för brott.

Det var ungefär så mycket som Cecilia visste om honom: tekniskt kunnig indrivare och fixare. Med stor förmåga att övertala människor att ge honom det han ville ha, ofta pengar. Hans imponerande yttre attribut hjälpte till.

Cecilia drog av sig skorna, fick upp fötterna på instrumentbrädan i bussen och försökte krypa ned i sätet för att göra det bekvämt. Huvudet värkte ännu.

”Hur är det med din mor?”, undrade hon.

Cecilia hade ofta känt en obestämbar gemenskap med Antoni, kanske för att ingen av dem skaffat familj. De hade utvecklats till två ensamvargar, var och en av egna orsaker.

Antoni kastade en snabb blick på henne.

”Du vet hur hon är. Det är alltid rörigt kring henne. Men hon mår rätt bra. Fatta att hon snart är pensionär. Jag tror hon saknar Spanien på äldre dar.”

”Vill hon flytta dit?”

”Kanske, men hon har inte råd. Och hon känner nästan ingen där längre. Min morbror bor ju här.”

De körde igenom Tollered och sjön Sävelången dök upp till vänster om minibussen.

”Vad är det här nu då för projekt du dragit in mig i?”, undrade Cecilia och krånglade sig ur sin jacka.

Antoni började förklara.

”Det är alltså en privatdetektiv i New York jag känner. Hon har fått i uppdrag av den här rike snubben att skaffa fram en pryl”.

Cecilia såg skeptiskt på honom. ”Vad då för pryl?”

Antoni själv verkade fundera.

”Det är en aning oklart än så länge. Men det är tydligen en matematisk formel, en algoritm, som en klipsk matematiker skrivit och som kan bli väldigt värdefull.”

Hon glodde på honom.

”En formel? Hur ska vi få tag på den? Åker vi bara hem till den här matematikern och ber om den, tänker du dig?”

Han ryckte på axlarna. ”Det är det vi får fundera ut. Men jag har en idé. Och den handlar inte om matematikern själv.

Cecilia stirrade tyst på vägen framför dem och väntade på fortsättningen.

”Det finns ett bolag som har startats för att kommersialisera den här uppfinningen, formeln. Jag kollade upp vilka ägarna är. Förutom matematikern själv så finns bara en annan storägare. Men han är intressant.”

”Hur då?”

Antoni höll upp fingrarna och bockade av de tre främsta egenskaperna.

”Ett, han är skuldsatt. Två, han verkar syssla med olaglig insiderhandel och vill inte gå till polisen. Och tre, han vänstrar på sin fru.”

Cecilia sken upp. ”Ah, då är jag med.”

”Exakt.”

”Så det är honom vi börjar med?”

”Ja.”

De närmade sig Alingsås. Antoni körde om en lastbilskaravan. Cecilia fick fram en Ipren och svalde med en klunk kaffe ur Antonis termos.

”Jag måste säga att jag är imponerad”, sa hon. ”Hur har du fått reda på allt det här?”

Han flinade tillbaka.

”Det är ju det här jag gör numera. Varför tror du jag slutade på Volvo?”

 

TILL ALLA KAPITEL