757 0
757 0

KARAKTÄRER Vem vill inte stå och spela radio på trottoaren dag ut och dag in?

NEW YORK, FREDAG — Mannen utan näsa bor tvärs över hallen från min lägenhetsdörr. Han saknar bokstavligen näsa – där den ska sitta sitter en plåsterlapp. Häromdagen delade jag hiss med honom. Ser man honom i profil så går det inåt istället för utåt där näsan en gång satt.

Han kom nyligen hem, gissar jag, från sjukhuset och såg ganska skröplig ut. Men nu hade han piggat på sig.

“Jaså, bor du också på trean”, sa han.

Jag ville förstås, borde förstås, fråga varför han blivit av med sin näsa. Men av någon anledning kom jag mig inte för. Att det knappast var under några lyckliga omständigheter den försvann förstår man ju. Ändå tänker jag att han kanske blir glad om någon frågar, det är ju knappast så att ingen märker att näsan saknas. Kanske tänker han att “det är ju tusan, här går man och blir av med näsan och inte en människa undrar varför”.

 

Nere på gården står en dag en karl i cowboyhatt och svingar ett rep bredvid sig. Det ser liksom lite konstnärligt ut. När jag går förbi inser jag att han över på att kasta lasso. En vanlig lördageftermiddag, som den naturligaste sak i världen.

Han över om och om igen på den rätta snärten med underarmen så att lasson öppnar sig och svingas runt, runt som en cirkel bredvid lassomannen.

 

Och fortsätter jag ut från gården och över 14:e gatan så står radiomannen där. Oftast med ryggen mot ett skyltfönster till en jourbutik. Radion står på marken, en liten svart batteridriven radio, och skränar över trottoaren. Ikväll lät det som sport på AM-bandet, ibland är det musik.

Radiomannen står där vid sin radio och spelar för den som vill höra på. Han ser sig omkring ibland, men gör ingen ansats att ta kontakt med någon. Ej heller verkar han vara pårökt, full, mentalt skadad eller ha något annat problem.

Han står där nästan jämt, det är mera regel än undantag att jag möts av hans batteriradio när jag ska ner och köpa mjölken som jag glömt.

radiomannen2

 

Varför står han där med sin radio? Jag vet inte. Jag har inte frågat honom heller. Jag gissar att han antingen jobbar i jourbutiken (fast i så fall jobbar han inte mycket) eller bor i huset och går ut för att röka (men i så fall röker han på heltid).

Det spelar ingen roll. Han är en ingrediens i gatubilden i New York, ihop med tiotusentals andra fullt normala och ändå märkliga människor som hamnat här. Somliga av dem märker man. Andra gör inget väsen av sig, utom skränet från en billig batteridriven radio. Eller för att de får grannarna att haja till därför att näsan saknas.

I Stockholm, Boden eller Linköping finns inga radiomän, och jag har aldrig sett någon utan näsa. Kasta lasso gör samerna i norr, men knappart i Stockholm. Men här finns de. Och jag kommer på mig själv att kanske egentligen inte vilja veta vad som hänt, eller varför de står där de står.

Det är de här originalen – eller är de det, original, egentligen? Är kanske jag själv ett större original? – som ger stan must, färg, karaktär och vardagsmystik. Och som gör att man trots allt måste älska New York.

I denna artikel