47957

”Man kan inte nog förakta läsarna”, sa en gång en upprörd nyhetschef på Östgöta Correspondenten i Linköping som jag hade nöjet att jobba under en period i mitten av 1990-talet.

Det är länge sedan nu men jag minns uttalandet väl, troligen därför att det gick så på tvärs mot det man tutats i som journaliststudent: läsarna ger oss vårt uppdrag, det är åt dem vi rapporterar. Inte för att tillfredsställa krav på inbördes beundran.

Ändå förstod jag så väl vad han menade. Alla journalister har fått dem, läsarmejlen och läsarsamtalen. De flesta som någon gång publicerat sig i en tidning har blivit utskälld, hånad, utfrågad, nära på trakasserad och i vissa fall hotad. Men också fått beröm, uppskattning och inte minst värdefulla tips.

Det är en underdrift att påstå att en journalists förhållande till sina läsare, i bästa fall, kan beskrivas som hatkärlek. Vi blir glada när vi får bevis på att någon läst det vi skrivit, rapporterat i radio eller sänt på tv-nyheterna. Men vi värjer oss för propagandisterna, knäppgökarna och rättshaveristerna som stjäl vår tid.

Hur skriver läsarna?

Men hur skriver de egentligen? Hur ser det genomsnittliga läsarmejlet ut?

Jag bestämde mig härom veckan för att ta reda på det. Jag gick helt enkelt igenom alla mejl jag fått sedan jag flyttade till New York och blev utrikeskorrespondent. Alla mejl fick passera genom två matriser, kan man kanske kalla det, en serie bedömningskriterier för vilken typ av mejl det var och vad det innehöll. Metoden är kanske inte direkt vetenskaplig, men den fyller sitt syfte här i alla fall. Varje mejl bokfördes en gång, och bara en gång, i varje matris.

Den första matrisen, eller bedömningskriteriet, handlar om vilken typ av mejl det är. Jag ville framför allt ta reda på hur många som innehöll politisk eller annan propaganda, med (det sannolika och indirekta) syftet att påverka min rapportering åt endera hållet. Jag ville också veta i vilken stil mejlet var skrivet: var det vänligt/neutralt, oförskämt på ena eller andra sättet eller – som en sorts underkategori – sarkastiskt eller ironiskt?

Så här ser den första matrisen ut:

Den första serien med bedömningskriterier.
Den första serien med bedömningskriterier.

Den andra matrisen handlar mera om mejlets innehåll. På ena axeln bokförde jag läsarmejlen efter om de innehöll beröm, kritik eller var neutrala gentemot det jag skrivit. På den andra axeln prickade jag in vad mejlet handlade om – ville läsaren framföra en åsikt, påpeka något om angående en faktauppgift i en artikel, komma med ett tips eller ha synpunkter på mitt språk?

Så här ser den den andra matrisen ut:

Så här bedömde jag innehållet i läsarmejlen.
Så här bedömde jag innehållet i läsarmejlen.

Kategoriseringen av vad läsarmejlen handlar om måste nog bedömas som den mest osäkra – inte sällan hamnar ett mejl egentligen i fler än en kategori. Men jag har sållat hårt och försökt välja den som passar bäst in på varje mejl.

Så var blir resultatet?

Så skriver läsarna

Det handlar totalt om 184 mejl från läsare under perioden augusti 2013 — december 2014, totalt cirka 16 månader. Egentligen har jag fått väsentligt fler läsarmejl än så eftersom man ibland involverar sig i brevväxling med en läsare. Det totala antalet skulle jag tro hamnar någonstans strax över 200. Här har jag dock bara bokfört det första mejlet i en sådan konversation.

Det första konstaterandet jag gör – och det som faktiskt förvånar mig mest – är att så pass många mejl är hyggliga, trevliga och helt normala. Jag hade väntat mig att betydligt fler skulle hamna i kategorin ”oförskämda”. Jag gissar att en anledning till det är att det är de oförskämda och, på ren svenska, ibland idiotiska mejlen man minns bäst, fast det istället borde vara tvärt om.

De flesta läsarmejl är trevliga och bara cirka 18 procent innehåller propaganda.
De flesta läsarmejl är trevliga och bara cirka 18 procent innehåller propaganda.

Knappt 11 procent av mejlen är oförskämda, en ganska liten del trots allt. En ännu mindre del, sju mejl totalt, hamnar i kategorin ”sarkastiska/ironiska”, också mycket få. Se grafiken.

En något större andel, drygt 18 procent, innehåller propaganda av något slag (läs mer om ett sådant exempel här). Ofta är det politiskt motiverade mejl där den som skriver betraktar en nyhet eller en analys som ofördelaktig för det parti eller den organisation han eller hon sympatiserar med. Det kan dock konstateras att en stor del av de propagandistiska mejlen samtidigt är vänliga i tonen, vilket också kan uppfattas som en aning förvånande.

Vänliga – men kritiska

De flesta mejl är neutrala, näst flest innehåller kritik, visar undersökningen.
De flesta mejl är neutrala, näst flest innehåller kritik, visar undersökningen.

Om de flesta läsare är vänliga så är det närmast åt andra hållet vad gäller innehållet i deras mej. Bara 35 av 184 mejl, 19 procent, innehåller beröm för en publicerad artikel. Det förvånar dock inte åtminstone mig utan går i linje med uppfattningen jag har om kontakterna med läsarna.

Att bara runt ett av fem mejl är av berömmande karaktär går också i linje med en annan gammal journalistisk devis, att ”ett scoop lönar sig sällan”. Det vill säga att när man för en gångs skull har fått fram en bra nyhet eller skrivit ett starkt reportage så kommer det relativt sällan någon uppskattning tillbaka från läsekretsen. Snarare – vilket jag dock inte granskat i den här undersökningen – så kommer vid de tillfällena istället kritik mot språkliga detaljer eller något annat.

Samtidigt är trots allt flest mejl neutrala till sin karaktär, alltså att de varken innehåller beröm eller kritik (mot ett inbillat eller faktiskt faktafel eller felstavning till exempel).

 Faktafel irriterar

Vad skriver läsarna om? Den största kategorin läsarmejl, 37 procent, handlar om faktauppgifter, det vill säga inbillade eller faktiska faktafel i en artikel. Att det är den största kategorin är förstås helt i sin ordning – saker och ting ska vara faktamässigt korrekta i en tidning. Faktauppgifter är ju också, ganska sällan i alla fall, subjektiva till sin natur – är det fel så är det fel, punkt slut.

Faktamejlen kan förstås också handla om att en läsare tycker att en faktauppgift saknas i en text, och därmed kommer med ett påpekande i stil med att ”du borde ha tagit med det här också”.

readers-reason
Fakta främsta anledningen till att en läsare mejlar.

Som nummer två med 33 procent kommer åsikter. Det kan till exempel kan handla om att en läsare har en annan åsikt än den som han eller hon tycker sig ha utläst att en artikel stödjer.

Att den kategorin är så pass stor gissar jag har att göra med att en hel del läsare blandar ihop fakta med åsikter, alternativt att de tar åsikten hos en person som intervjuats till intäkt för att reportern tycker likadant. Det kan också antas att en del av de läsare som skriver sådana mejl har dålig koll på hur en journalist arbetar, och vilka krav vi har på oss att vara objektiva och partipolitiskt obundna i det vi rapporterar. Men det är förstås bara en spekulation.

En hel del av åsiktsmejlen återfinns förstås i kategorin ”propagandamejl”, se ovan, eftersom de ibland försöker påverkar rapporteringen i linje med en viss åsikt eller politisk åskådning.

Att språk är tredje största kategori är inte så konstigt, möjligen hade jag trott att den skulle vara större och hamna på andra plats. Drygt 21 procent, en av fem läsare, påpekar rent språkliga detaljer i en artikel. Jag har till exempel sällan blivit så utskälld som när jag för länge sedan skrev ordet ”dissa” i en ingress. Och jag fick helt nyligen mejl från en läsare som bestämt menade att man inte med hedern i behåll kan skriva ”koka ned till” i en svensk dagstidning.

De som mejlar om språk är, anar jag, ofta äldre läsare, men också exempelvis bibliotekarier eller andra som hanterar texter yrkesmässigt. Min åsikt när det gäller de här mejlen är att de sällan tillför något eftersom det ofta saknas något rätt eller fel i språkliga spörsmål. Man kan tycka att ”dissa” är en nymodernitet som inte har i svenska språket att göra, men det är och förblir en subjektiv åsikt. Och en dagstidnings uppgift, bland många andra, är också att hänga med i språkets utveckling.

Här är den totala sammanställningen på vad folk mejlar om (kategorin ”knäppt” innebär mejl som är så konstiga att det inte går att urskilja vad de handlar om):

Läsarnas ämnen – så ser de ut.
Läsarnas ämnen – så ser de ut.

Sådant är det typiska läsarmejlet

Jag har som princip att svara på alla läsarmejl. Det finns några undantag: alltför grova oförskämdheter eller vad som kan kategoriseras som hot svarar jag inte på. Lyckligtvis har inga hot inkommit hittills under min tid i New York.

Tidigare erfarenheter visar att även läsare som inledningsvis är oförskämda mjuknar väsentligt om man svarar hövligt på deras mejl. Att vara ohövlig tillbaka för i princip aldrig något positivt med sig, snarare är tricket att i vara neutral på gränsen till överdrivet trevlig när man svarar på läsarmejl.

Turligt nog är relativt få mejl direkt otrevliga, som vi kunnat konstatera. Det bör dock påpekas att jag som vit manlig journalist, dessvärre, är lyckligt lottad jämfört med exempelvis en kvinnlig journalist med invandrarbakgrund, som ofta troligen får ta emot både hot och andra vedervärdigheter i sin epost.

Men hur är det genomsnittliga mejlet? Jag missade att bokföra kön på dem som mejlat, så det kan jag tyvärr inte redovisa. Men med ledning av den här undersökningen – som omfattar lite för kort tid och för få mejl för att vara av något statistiskt värde– så går det ändå att dra följande slutsats:

Genomsnittsläsaren som mejlar är trevlig, politiskt neutral och mejlar om någon form av faktauppgift, vare sig den är korrekt eller inte.

Det är inget dåligt resultat, för det är ju i slutändan fakta som vi journalister jobbar med.

In this article