173 0
173 0

RECENSION — Årets sommarläsning har varit marinarkeologen Niklas Erikssons utmärkta bok ”Stormaktsskärgård – Marin landskapshistoria utmed farlederna mot Stockholm”, Nordic Academic Press. Det är ett ypperligt gediget historiskt verk som alla med intresse av Stockholms skärgård gärna bör läsa.

Boken tar sin början under sent 1500-tal och ger en delvis ny bild av hur staten under den svenska stormaktstiden steg för steg tog kontrollen över skärgården och därmed över rikets handel med omvärlden. Den stora skeppsleden förbi Dalarö, runt Värmdö och in mot Vaxholm och centrala Stockholm är lika aktuell nu som den var för 400 år sedan. Flera av de öar och hamnar som är militärt områden nu blev det redan för 350-400 år sedan.

Det var inte minst krigen med Danmark och Polen och andra som gjorde att kronan såg sig tvungen att flytta ut och förstärka försvaret av Stockholm ut i skärgården. Vad gäller den militära delen är det även ganska gott sörjt med historiska källor, vilka forskaren Eriksson förstås använder sig av.

Sämre är det med redogörelser för handelssjöfarten, vilket inte är författarens fel. Loggböcker och redogörelser för hur handelsskeppare styrde sina fartyg för 400 år sedan verkar helt enkelt inte ha sparats.

Eriksson gör ett försök att beskriva skärgården och dess vikar och historiska fartyg som en sorts rum, och resonerar kring hur en resenär på väg mot huvudstaden via båt bör ha upplevt dessa. Det är en intressant tanke att se på skärgården så, även om jag själv finner de flertal anekdoter och redovisningar av förlisningar och annat mera intressanta att ta del av.

Boken är faktaspäckad – i den mån det finns bevarade fakta att tillgå – och med redig notapparat för den som vill forska vidare. Det är ingen direkt spänningsläsning av den typ som en skönlitterär berättelse från skärgården i samma 1600-tal säkert skulle kunna utvecklas till, med smugglare som smyger fram nattetid mellan skären i ett försök att undgå tullare och andra myndighetspersoner.

Men man ska recensera den bok man har, inte den man ännu hellre skulle vilja läsa (ett vanligt misstag bland recensenter). Så Niklas Erikssons bok är mycket läsvärd på egna meriter – inte minst detaljerna kring hur en allt ambitiösare statsapparat försökte stänga delar av skärgården genom att sänka skepp i exempelvis Oxdjupet nära Vaxholm, eller såg till att dra stockkedjor tvärs över sunden nattetid.

In this article