Sprucket parti letar ny identitet efter Trump

Erik Bergin
Demonstranter emot och för Trump i Cleveland juli 2016. Foto: Erik Bergin
Analysen är ursprungligen publicerad i SvD 21 januari 2021.

Det republikanska partiet är i öppen konflikt med sig självt. En falang driver aggressivt fortsatt stöd till Trump, en annan vill bryta helt med ex-presidenten. Båda alternativen är problematiska – men partiet måste välja.

Två demonstranter stod nära varandra på ett torg i ett sommarhett Cleveland, Ohio, där Republikanernas partikonvent just skulle starta för drygt fyra år sedan. Luften i stan dallrade av värme och politisk aktivism.

På ett plakat stod ”Trump är en skitstövel” på spanska. På en flagga stod ”TRUMP – Make America great again”.

– Jag gillar muren, jag gillar Trumps handelspolitik och det han säger om Kina och sådana länder, sa Trumpsupportern Nick Hallmark från Wisconsin till SvD.

En annan demonstrant på torget, Marni Halasa, dömde ut honom.

– Jag är här för att protestera mot Trump. Han tror inte på demokrati, sa Halasa. Sekunden efteråt slog hon fast att hon förvisso inte gillade Hillary Clinton heller.

Det var en motvillig republikansk partiledning som tvingades se Donald J Trump väljas till republikansk presidentkandidat, efter att han slagit ut 16 andra under primärvalen.

Scenen från torget den där heta dagen i Cleveland i juli 2016 känns väldigt avlägsen. Fyra år senare är sansade politiska diskussioner sida vid sida på gator och torg inte längre vad amerikansk politik handlar om.

President Trumps anhängare har just stormat kongressen i Washington i syfte att stoppa valets vinnare från att ta makten.

Han är avstängd från Twitter och ställd inför riksrätt, igen, för att ha uppviglat till våldet. Trump har hävdat i månader att han vann ett val han förlorade och har attackerat partikamrater som inte spelar med i charaden. Han har pressat delstaten Georgia att stryka Joe Bidens seger där.

Och för Republikanerna har huvudfrågan från 2016 – hur ska partiet kunna acceptera Trump – nu förvandlats till den här:

Hur ska partiet kunna släppa honom? Och samtidigt hålla ihop sig självt.

Inte ens partiets status just nu är partiet självt enigt om. Vissa strateger hävdar att ex-presidenten blir en tillgång inför kongressvalet 2022. Andra insiders beskriver ett parti i djup kris efter att ha backat upp Trump i fyra år.

– Politisk katastrof räcker inte för att börja beskriva hur dåligt det här är för Republikanerna, säger republikanska konsulten Alex Contant till Roll Call som bevakar kongressen.

Efter att Trump svurits in till president i januari 2017 började de kritiska rösterna inom partiet tystna, en efter en. John McCain, senatorn från Arizona, höll ut länge innan han avled i cancer. Senatorerna Jeff Flake och Bob Corker kritiserade också presidenten, men valde att lämna politiken 2018. Ett fåtal andra som Mitt Romney, Lisa Murkowski och Susan Collins vågade gå emot Trump. De flesta andra teg.

– Det finns inte plats för Trumpskeptiker, för att inte tala om Trumpkritiker, i republikanska primärval dessa dagar, sa Flake i en intervju hösten 2018.

Skälet var förstås presidentens starka stöd bland republikaner, ofta runt 85-90 procent enligt Gallups mätningar.

Men dessutom, och viktigare, handlade det om en framväxande och alltmer högljudd kärna av extrema Trumplojalister. De var från början inte nödvändigtvis republikaner, eller ens särskilt konservativa. Men de kom att identifiera Trump som USA:s självklara och – enda – rättmätiga ledare ur en rad andra aspekter än enbart sakpolitiska.

De fann i Trump en symbol och auktoritär ledare för kampen mot allehanda förtryck och problem i det amerikanska samhället, upplevda och verkliga. Black lives matter mot polisen. Socialism mot frihet. Kompromissvilja mot extremism.

I valrörelsen för fyra år sedan hördes de knappast alls. Konspirationshögern, med ledarfigurer som Alex Jones och hans Infowars, brukade vara en ”fringe movement”, en marginell rörelse långt bort från den politiska mittfåran.

Under Trump var nu denna tidigare perifera strömning på väg att definiera vad det republikanska partiet stod för. De mest extrema anhängarna tolererade enbart ovillkorligt stöd för presidenten. Trumps egen sanning, levererad i en evig ström på Twitter, var den enda sanning de accepterade.

Hur republikanska kongresspolitiker ofta valde att hantera Trumps mest lojala väljarbas illustreras tydligt av två senatorer, som snart ska rösta i Trumps andra riksrätt: Ted Cruz från Texas och Lindsey Graham från South Carolina.

2016 hade de ställt upp i presidentvalet. De var hårdföra Trumpkritiker.

På partikonventet i Cleveland buades Ted Cruz ut av tusentals delegater när han vägrade stödja Trump. För Tea Party-senatorn Cruz var Trump – som tidigare varit demokrat – så långt ifrån en tvättäkta, anti-abort-, ”pro gun”-republikan man kunde komma.

Cruz hade även privata skäl – en av de konspirationsteorier som Trump spred var att Ted Cruz pappa hade mördat John F Kennedy 1963.

Men när kongressen symboliskt skulle räkna elektorsrösterna och godkänna Bidens valseger nu i januari var Cruz en av dem som försökte hindra processen. Bokstavligen samtidigt som presidentens anhängare stormade kongressbyggnaden så argumenterade Ted Cruz för att kongressen borde låta en kommission utreda Trumps påhitt om omfattande valfusk – lögner som Cruz själv underblåst – i tio dygn innan Bidens seger kunde accepteras.

Ultrakonservativa Texas-senatorn Ted Cruz vid ett kampanjevenemang i Des Moines, Iowa, 2016. Foto: Erik Bergin

Lindsey Graham hade för sin del gjort sig känd som en pragmatiker i senaten som var beredd att kompromissa med demokrater om saker som klimatpolitik och immigration. Men även Graham förvandlades till en av presidentens mest hårdföra försvarare. Han hängde med presidenten på golfbanan och flög med honom på Air Force One.

Cruz och Graham gav ansikten åt ett parti som kämpade hårt för att låtsas att allt var normalt.

Men våldet i Washington den 6 januari knäckte sammanhållningen. Sprickan i partiet som i fyra år till stor del pressats samman av rädslan för Trumps anhängare vidgades med en smäll.

Det republikanska partiet uppvisar nu ett alltmer splittrat och självdestruktivt beteende på vissa håll. Som i Arizona och Georgia där Biden vann. Där har somliga republikaner fortsatt backa upp Trumps attack på det demokratiska valsystem som fick politikerna själva valda till sina ämbeten.

De gör detta även efter att Trump förlorat valet, förlorat kongressen, försökt bryta sönder USA:s demokrati och uppmanat sina anhängare att marschera mot Capitol Hill.

Samtidigt som Trump ställdes inför en historisk andra riksrätt övervägde Arizona-republikaner att dela ut officiella reprimander till partikamrater som dristat sig att gå emot presidenten.

I Georgia drev de republikanska senatorerna Kelly Loeffler och David Perdue en aggressiv Trumplinje inför det extra senatsvalet där den 5 januari – komplett med avgångskrav för republikaner som inte spelade med i Trumps segerfantasi – bara för att sedan förlora till demokraterna Raphael Warnock och Jon Ossoff.

Trump har även allierade kvar i partitoppen, som ser vikten av att behålla stödet från extremlojalisterna.

Två dygn efter stormningen av kongressen återvaldes Ronna McDaniel och Tommy Hicks som Republikanernas partiordförande respektive vice ordförande vid partiets årliga vintermöte i Florida. De backas upp av familjen Trump och garanterar att han som ex-president har fortsatt stöd i partiet, åtminstone på medellång sikt.

Så frågan blir vilken falang som vinner, när och hur. Diverse republikaner sonderar just nu terrängen inför 2024, och överväger hur de ska flytta fram positionerna i kongressvalet 2022 med eller utan stöd från Trump.

Det är bara ett problem: Trumps väljare finns kvar. Och utan dem, argumenterar statsvetarprofessorn Dennis Goldford i Iowa, blir det problematiskt för Republikanerna att vinna val.

– Partiet kan inte vinna utan Trumps väljare, men det räcker heller inte med dem, säger Goldford till SvD.

Han och andra politiska analytiker spår en besvärlig intern uppgörelse när det republikanska partiet måste definiera vad det står för efter fyra år som Trumps parti, utan att samtidigt stöta bort hans väljare.

Republikanerna, med en lätt generalisering, bestod under många år av den religiösa högern, ”small government”-väljarna som vill ge mer makt till delstaterna, samt försvarshökarna. Under Obamas tid kom Tea Party-falangen in i kongressen och drev en delvis ny, aggressiv och kompromisslös form av amerikansk konservatism.

Trumps anhängare utgör en ny sorts falang. Problemet, sett ur partiets perspektiv, är att Trumps koalition verkar bestå av väljare ur alla de tidigare delarna – plus nytillkomna från den opolitiska mitten, en och annan konservativa demokrat och även folk ur extremhögern.

Enligt opinionsmätningar som NBC/Wall Street Journal gjort löpande har många republikaner identifierat sig mer med Trump än med partiet. Strax före valet i november 2020 svarade 54 procent av de republikaner som svarat i en sådan mätning att de identifierade sig som Trumpsupportrar, bara 38 procent svarade att de sympatiserade främst med partiet.

Trumpanhängarnas beteende i Washington fick visserligen många att tänka om. Men det är ändå mot bakgrund av Trumps starka stöd hos republikaner generellt som man måste se partielitens starka stöd för Trump. Även i lägen när presidenten kommit med odemokratiska och bisarra osanningar som inget parti i en demokrati rimligen borde kunna försvara. Men det är vad Republikanerna har gjort.

Statsvetarprofessorn Goldford i Iowa är långt ifrån ensam när han menar att partiet inte har något annat väl än att klippa banden från ex-presidenten, för att åter satsa på de konservativa sakfrågorna.

– Trump är parasiten som tog över värden. Nu måste Republikanerna försöka fundera ut vilka de är utan honom, säger professorn.

Inga alternativ är enkla. Men stormningen av kongressen har stärkt anti-Trump-falangen i partieliten. Bland dem finns Mitch McConnell, den avgående majoritetsledaren, som i tisdags öppet beskyllde Trump för att ha uppviglat till våldet.

Om stormningen aldrig skett så hade de som vill lägga Trump bakom sig varit ett tungt argument fattigare.

Den falangen får stöd av exempelvis konservativa magasinet National Review, som argumenterar för att partiet bör ta chansen att inte bara fälla Trump i riksrätten. Utan även att senaten beslutar stoppa honom från att ställa upp i något annat val i framtiden.

Men bryter partiet med Trump så är frågan hur många av hans väljare som försvinner tillbaka in i politisk passivitet för att aldrig komma tillbaka.