Ett år efter valet: Trump monterar ned USA:s närvaro

Långsiktiga strategier byts mot faktaresistenta konspirationer och åsikter på UD under Trump.

659 0
659 0

BRA LÄSNING – En amerikansk professor jag intervjuade nyligen, chef för statsvetenskapliga institutionen på ett universitet i den amerikanska mellanvästern, kommenterade i en bisats USA:s president Donald Trump:

”Trump takes credit for everything, and responsibility for nothing”, var professorns analys, alltså att presidenten tar äran åt sig för allt som är positivt, men utan att ta ansvar för någonting som går snett.

Tyvärr, måste man säga, så verkar det inte finnas särskilt mycket som emotsäger den bilden. Nära ett år efter valet i november 2016, och under de bortåt tio månader som Donald Trump suttit vid makten, har USA förändrats. Och då menar jag inte vad gäller den politiska riktningen, den är det inte mitt jobb att ha en åsikt om. Journalister, inklusive jag själv, har rapporterat om hur lite kongressen fått uträttat under Trump (men den fick förvisso inte särskilt mycket gjort under Obama heller), vilket i ärlighetens namn inte enbart är Trumps fel.

Men det är inte uteblivna reformer detta handlar om, det misslyckade försöket att riva upp sjukvårdsreformen Obamacare i somras, eller – Trumps och Republikanernas senaste projekt – försöket att få igenom de största skattesänkningarna på sisådär tre decennier.

En artikel i New York Times Magazine sätter fingret på vad det istället handlar om. Den handlar om USA:s utrikesdepartement, State Department, och hur det utvecklats under Trumps utrikesminister Rex Tillerson, den tidigare Exxon-vd:n. UD, i USA såväl som som i Stockholm, var en elitinstitution. Dit lockades de skarpaste hjärnorna och största språkbegåvningarna som ville jobba i statens tjänst.

NY Times Magazine om Rex Tillersons omöjliga uppgift.

På några få månader har allt förändrats. Karriärdiplomater med tiotals års av erfarenhet som tjänstgjort under både demokratiska och republikanska administrationer fann sig plötsligt förpassade till administrativa uppgifter, utsparkade eller så förnedrade att de valde att gå i pension. UD:s interna tankesmedja, the office of policy planning, har decimerats och degraderats till att sköta den dagliga driften av departementet, istället för att utforma USA:s utrikespolitik. Amerikanska ambassader vittnar om att hur de begär besked från Washington om en eller annan fråga, men det kommer inget svar. Juniora Trump-anhängare har i vissa fall satts att sköta de amerikanska kontakterna, utan erfarenhet av diplomati eller utrikespolitik.

Läget på UD förbättras inte direkt av att presidenten vid flera tillfällen varit öppet oense med sin utrikesminister (ofta via Twitter), eller aktivt agerat för att underminera Tillersons försök att nå en fredlig lösning på exempelvis den nordkoreanska kärnvapenkrisen:

Det hela är en sorglig situation. Inget tyder heller på att den är begränsad till enbart UD – från andra myndigheter rapporteras om vakanta tjänster, nedbantade forskningsbudgetar inom exempelvis miljö- och energiforskning och myndigheter som i vissa fall motarbetar syftet med sin egen existens.

Ett exempel: Environmental Protection Agency, EPA, USA:s miljömyndighet. Dess nya chef, Scott Pruitt, förnekar den vetenskap som säger att klimatet värms upp av mänsklig aktivitet. EPA arbetar nu med att riva upp så mycket som möjligt av USA:s regleringar av utsläpp.

Förmodligen är anti-intellektualism ett bra ord. Vetenskap och fakta betyder ingenting längre i den amerikanska administrationen, istället värderas åsikter högre och lyfts upp till påstådda sanningar av en president som återkommande ljuger oförblommerat om stort som smått, utan en synbarlig tanke på att det han påstår enkelt kan motbevisas med den enklaste av faktakollar.

Det är inte bara Demokrater som oroar sig för utvecklingen. I ett tal i New York nyligen deklarerade förra republikanska presidenten George W Bush – utan att nämna Trump vid namn – bland annat att ”översitteri verkar vara på uppgång. Vår politik verkar bli mer mottaglig för konspirationer och ren fabrikation”.

Det är hårda ord mot en president från en ex-president från samma parti, men så vägrade familjen Bush också att ge Trump sitt stöd under fjolårets valkampanj.

Det finns dessvärre rader av exempel som tyder på att Trump verkar sakna varje form av strategi eller långsiktig plan med sitt agerande. Ett av exemplen: I oktober beslutade han att dra in statligt stöd för sjukförsäkringar till fattiga hushåll, i uttalat syfte att torpedera Obamacare. Istället gav han i uppdrag åt lagstiftarna i kongressen att lösa problemet. Strax efteråt gav han sitt stöd åt ett förslag med förankring i båda partier som skulle säkra finansieringen, rapporterar nyhetsbyrån AP – bara för att strax efteråt tvärvända och ta sin hand ifrån förslaget. Förslagets framtid är nu osäker.

Nyhetsbyrån AP om Trumps tendens att byta åsikt med vinden.

Det är sättet det görs på – på grund av inkompetens, försumlighet, lögner och arrogans istället för medvetna och genomtänkta val – som är djupt beklagligt

Erik Bergin

Episoden var ännu en i en lång rad som irriterade Trumps egna partimedlemmar. Republikanska senatorn Ron Johnson från Wisconsin kommenterade till AP:

”Det är alltid bäst att en president är helt konsekvent med vad han stödjer och inte stödjer. Och låt oss inse att han har inte varit särskilt konsekvent här”.

En opinionsartikel i New York Times kallar beteendet ”Trump-doktrinen”, att söndra avtal och institutioner utan att ha en tanke på vad de ska ersättas med. Times skriver:

It’s Trump’s willingness to unravel so many longstanding policies and institutions at once — from Nafta to Obamacare to the global climate accord to the domestic clean power initiative to the Pacific trade deal to the Iran nuclear deal — without any real preparation either on the day before or for the morning after.

Ett exempel handlar, återigen, om utrikespolitiken:

Question: We’re told by our secretary of state that he’s been engaged in some secret contacts with North Korea, exploring the possibility of a diplomatic solution that might dramatically reduce North Korea’s nuclear arsenal in return for U.S. promises of regime security. If, at the same time, Trump unilaterally pulls out of the deal we’ve already signed with Iran to prevent it from developing nukes — and Trump moves to reimpose sanctions — how does that not send only one message to the North Koreans: No deal with the U.S. is worth the paper it’s written on, so you’d be wise to hold on to all your nukes?

New York Times om ”The Trump Doctrine”.

En analys i Washington Post kommer till mer eller mindre samma slutsats.

Så, återigen, det är en deprimerande och sorglig väg som USA är på väg in på. Det är svårt att tolka resultatet som något annat än att landets inflytande är på väg att minska internationellt. Det i sig hade inte nödvändigtvis behövt vara negativt.

Men det är sättet det görs på – på grund av inkompetens, försumlighet, lögner och arrogans istället för medvetna och genomtänkta val – som är djupt beklagligt.

Och jag anar att det vi ser nu innebär förändringar som kan komma att prägla USA långt efter att Trump är borta.

I denna artikel