390 0
390 0

VECKANS ANALYS — Det hade kunnat gå till så här:

Några dygn efter presidentvalet i början av november 2020, när det stod klart att demokraten Joe Biden skulle nå 270 elektorsröster, ringde president Trump till Biden och gratulerade till segern. De två möttes i Vita Huset där, enligt traditionen, den avgående presidenten höll en presskonferens med den tillträdande. 

Alla nu levande presidenter inklusive Trump närvarade när Biden svors in på the Inauguration Day den 20 januari. Därefter inledde Republikanerna en sorts rannsakning av sig självt för att fundera ut vilka idéer och vilken sorts kandidater partiet behöver få fram för att kunna konkurrera i nästa kongressval 2022 och ha chans att återta Vita Huset 2024.


De här två styckena ovan är på ett sätt fullt normala: det är precis så här det brukar gå till efter ett presidentval. Texten hade kunnat vara del av en vanlig nyhetsrapport om presidentvalet.

Det ovanliga är att ingenting av detta har hänt:

• Trump har aldrig erkänt Bidens seger – istället fortsätter han hävda att hans egen seger stals.

• Trump närvarade inte vid Bidens insvärjning – istället eldade han strax innan sina anhängare att storma kongressen.

• Republikanerna har inte inlett någon ny idéprocess – istället följer partiledningen och ledande republikaner, med några undantag, blint expresident Trump, inklusive att hävda att han egentligen vann valet.

• En majoritet av republikanska väljare har inte heller erkänt att Biden vann valet – istället tror 7 av 10 att Trump vann, enligt opinionsmätningarna.

Biden har lång erfarenhet av senaten och av hur kongressen fungerar. Han vet att nyckeln för att få någonting gjort i Washington är att kompromissa. Han förutsåg före valet att Republikanerna skulle lämna eran Trump bakom sig om han förlorade och gå vidare.

Men nu börjar även Biden tveka på att Republikanerna någonsin blir ett normalt parti igen, och inte en personkult som det till stor del är idag.

”Jag har ingen aning om det alls kommer att finnas ett republikanskt parti”, svarade presidenten nyligen på en fråga om vem han trodde att han skulle möta 2024.

President Trump talar på väljarmöte i Phoenix, Arizona, i februari 2020. Foto: Gage Skidmore/Flickr
President Trump talar på väljarmöte i Phoenix, Arizona, i februari 2020. Foto: Gage Skidmore/Flickr

Efter att ha bevakat amerikansk politik sedan 2013 måste jag säga att det är en aning märkligt att saker utvecklat sig på det här sättet för Republikanerna. Det är helt enkelt inte normalt, hur mycket partiet än kämpar med att förmedla bilden av att allting är normalt.

Expresidenten har sedan hans supportrar i januari stormade själva symbolen för USA:s demokratiska system stärkt sitt grepp om partiet, inte tappat det. Han är, med hjälp av allierade i kongressen och runt om i delstater under republikansk kontroll, på väg att pressa bort i princip varje del av partiets tidigare politiska elit, det så kallade etablissemanget, vilket den här artikeln i Politico handlar om.

”Han skiter på alla, inklusive tidigare presidenter”, säger republikanska Bush-allierade politiska strategen Mark Graul i Wisconsin till tidningen.

Men varför är det särskilt märkligt, egentligen?

Å ena sidan: det var just hatet med detta etablissemang som låg bakom Trumps valseger 2016. Så varför skulle den ilskan vara som bortblåst fyra år senare? Är det inte naturligt att republikanska väljare, när de en gång valt Trump som president, fortsätter på den inslagna vägen?

Men å den andra: den riktning som partiet nu har handlar inte om konservativa idéer eller dess framtida förmåga att vinna val. Den handlar inte längre ens om fakta eller vad som är sant eller falskt.

Istället handlar den i allt väsentligt om expresidentens hämndbegär. Inte främst mot demokrater utan mot republikaner som Trump anser inte varit tillräckligt lojala mot honom.

Men det är svårt att se bitterhet och ego hos en enda person, om än en tidigare president, som en konstruktiv väg framåt för vilket parti som helst.

Och det som håller Trumps grepp om partiet vid liv är alltså en lögn, den att han i själv verket vann presidentvalet i november.

Hur ängsliga republikanska ledare än är för Trumps kärnväljare — och de har anledning att vara ängsliga — så hade de kunnat säga till väljarna: ”OK, listen guys, vi vann faktiskt inte valet 2020. Det är bittert, men vi förlorade. Vad vi behöver göra nu är att fundera ur hur vi vinner nästa val. With or without Trump.”

Men det gör de alltså inte. Detta leder nu till en rad märkliga situationer:

Liz och Dick Cheney. Foto: Gerald R. Ford/Flickr

Liz Cheney (till vänster på bilden), konservativ republikan i kongressen, har straffats av sina partikamrater eftersom hon valt att backa upp sanningen, att Republikanerna förlorade, istället för att sprida Trumps fantasi om omfattande valfusk.

• I Arizona genomför republikaner om ny omräkning av flera miljoner valsedlar från november i jakt på det valfusk ingen sett men många republikaner tror på.

• I Florida, Georgia och flera andra republikanskt styrda delstater USA är hårdare vallagar på väg att röstas igenom av republikanska politiker, tänkta att lösa valtekniska problem som inget sett eller som inte utgjort något stort problem i något val den senaste tiden.

Allt som ersättning för att behöva fundera över hur partiet ska vinna kommande val.

Annorlunda uttryckt så är Republikanernas agerande inte normalt. Vart det hela tar vägen är den stora ödesfrågan, som är svår att svara på nu.

Men en föga vågad slutsats är: problem är att vänta när det ena av två stora partier förfaller alltmer till att bli en personkult, istället för att basera sin existens på politiska idéer. Och baserar sin existens på verklighet som inte har hänt.

Vad tycker du om analysen? Hör av dig

[contact-form-7 id=”34540″ title=”Tyck till! Veckans analys”]

In this article


Join the Conversation