1155

PEKING. Tar man tåget från Shanghai till Nanjing så pågår byggen längs med i princip hela den drygt två timmar långa sträckan. Banvallar, spår, på- och avfarter, stationsbyggnader, övergångar, hus, kontor, shoppingcenter. Det är som om man i Sverige skulle bygga hela längs hela sträckan Stockholm–Linköping – samtidigt.

Det är detta Kina handlar om just nu. Efter två veckor i landet fattar jag mycket mera av vad som pågår här. Det är en otrolig omvandling. Den som, vilket vi gjorde, promenerar en mil längs Kinesiska muren tror sig vara ute i den fria naturen, tio mil från Peking, blir brysk påmind om civilisationen när han eller hon plötsligt ser en motorväg med tillhörande betalstation mitt bland bergen i ingenmansland (bilden här bredvid). Detta är Kina år 2010: byggen, byggen, byggen.
Tågen ger ett bra exempel. För någon vecka sedan kom förslaget – från Kina förstås – att bygga en höghastighetsbana från London till Peking. Den skulle givetvis använda delvis befintliga installationer, som de franska snabbtågen och Transibiriska järnvägen, men ändå förstås innebära ett mångmiljardprojekt. Jag tvivlar inte på att linjen – London–Peking på två dygn – blir av. Första steget blir troligen en bana till New Delhi, Indien. Det är så Kina fungerar nu: det som och där det kan byggas, där bygger man. Kina, inte Japan, driver just nu världens snabbaste tåglinjer, hävdar i alla fall Kina självt. Den går mellan Wuhan och Gouangzhou i södra Kina och gör 350 kilometer i timmen, öppnad i december. Inom två år, till 2012, kommer Kina att öppna 42 (!) sådana linjer, enligt pressuppgifter. Vilken infrastruktursatsning i Sverige eller Europa kan matcha det? Stambanan på 1800-talet eller Baltzar von Platens Göta Kanal möjligen.
Det är de ökade kraven på en rättvisare fördelningspolitik i Kina, för att uttrycka det lite förenklat, som ligger bakom. De få rika i städerna blir allt rikare, de många fattiga på landsbygden blir allt, ja, i alla fall inte rika lika snabbt. De hamnar i bakvattnet, med risk för social oro som följd, vilket kommunistpartiet insett för längesedan. Det är en kvalificerad gissning att en strategi på hög partipolitisk nivå är att knyta samman landet mer och mer via effektiva transportvägar så att befolkningsrörelserna underlättas. För att det ska ske krävs fler insatser – avskaffande av det föråldrade hukou-systemet som hindrar landsortsbefolkningen att ta del av förmåner i städerna, möjlighet för städerna att ta emot fler människor, alternativt locka dessa att stanna där de är med reformer. etc. 
Frågan är förstås vart allt detta slutar – har Kina råd? Kommer den groteskt kraftfulla utbyggnaden av infrastruktur generera näär högre tillväxt? Vad händer i så fall med resten av ekonomin? Hur ser inflationen ut? Med allt fler rika kineser som klättrar på den sociala stegen, ökar då kraven på demokrati?
Dessa och fler frågor ska det bli intressant att följa kommande år. Tänker inte försöka besvara dem här såklart. Nu är det läggdax.
EN RESANDE REPORTERS ÄVENTYR.
http://erikbergin.blogspot.com
In this article