241 0
241 0

Min nya teori: racet fortsätter bortom Super Tuesday 3 mars.

VECKANS ANALYS 14 FEBRUARI 2020 — Två delstater har valt presidentkandidater, Iowa och New Hampshire. Så då återstår 48, eller?

Ja, i teorin. Men den inbyggda dynamiken i USA:s primärvalssystem och vissa egenheter i just det här valet gör att frågan om vem som blir Demokraternas presidentkandidat är både längre kommen än bara två delstater och samtidigt svårare att förutse än bara för några veckor sedan.

Låt mig förklara. Först: detta är vad som hänt hittills.

Pete Buttigieg, ”Mayor Pete”, vann knappt i Iowa över Bernie Sanders, vilket var en stor framgång för Buttigieg. En större skräll var dock att den tidigare ”frontrunnern”, Joe Biden levererade så oväntat dåligt. Bidens genomklappning i Iowa ändrade kampanjens dynamik.

On to the next one, New Hampshire, där Bernie Sanders segrade. Det var väntat – det hade varit en större skräll om han fallit igenom i New Hampshire, som ligger granne med Sanders eget Vermont. Faktum är att han nästan borde ha gjort bättre ifrån sig, hans seger var mindre än den var mot Hillary Clinton 2016.

En vallokal i Salem, New Hampshire, 2016. Foto: Erik Bergin

Men mer uppseendeväckande i New Hampshire var två andra fenomen: 1) att ”Mayor Pete” gick så bra där – 24,4% mot Sanders 25,7% – samt 2) att Amy Klobuchar, senatorn från Minnesota, kom in på en hyfsat stark tredjeplats med 19,8%.

Kokar vi ner de viktiga resultaten från dessa två första delstater så ser listan ut så här:

• En ny potentiell frontrunner utkristalliserar sig i form av Pete Buttigieg.
• Den tidigare, Joe Biden, samt även Bernie Sanders utmanare Elizabeth Warren, har kollapsat. För särskilt Warren ser läget mycket dystert ut.
Amy Klobuchars seger tolkas på vissa håll som extraordinär, men jag tror inte att hon når upp till frontrunner-status.

För bara ett par veckor sedan hade jag gissat att Demokraternas kamp mer eller mindre borde vara avgjord efter Supertisdagen. Men det tror jag inte längre.Erik Bergin

Så långt är läget klart, eller – beroende på hur man ser det – mera oklart än tidigare vad gäller vem som egentligen leder racet.

Men. Låt oss titta på vad som väntar under resten av februari samt under ”Super Tuesday” den 3 mars, då 14 delstater håller sina primärval. Inklusive de två viktigaste, Kalifornien och Texas.

För bara ett par veckor sedan hade jag gissat att Demokraternas kamp mer eller mindre borde vara avgjord efter Supertisdagen. Men det tror jag inte längre.

Här är anledningarna, och vi börjar med att gå igenom dem kandidat för kandidat:

Obamas ex-vicepresident Joe Biden. Foto: Gage Skidmore/Flickr

• Joe Biden: är han uträknad? Nej. Varför? Därför att han har flera goda chanser kvar att sopa hem partidelegater. Den han närmast hoppas på är South Carolina i sluteet av februari, med en stor svart väljargrupp hos vilken Biden varit populär i över tio år som vicepresident till Obama.

Biden ligger etta i mätningarna i South Carolina. Skulle Biden falla igenom där så är han visserligen allvarligt skadad, men ändå inte uträknad. Varför inte? Främst därför att han även ligger etta eller tvåa i de två andra delstaterna, Kalifornien och Texas.

Pete Buttigieg, ex-borgmästare från South Bend, Indiana. Foto: Gage Skidmore/Flickr

• Pete Buttigieg: Iowa och NH har gett honom flygkraft. Men kan ha bli en verklig frontrunner och på allvar konkurrera om nomineringen? Högst oklart, och jag skulle säga tveksamt. Hans popularitet i de två första delstaterna har inte slagit igenom på riksnivå, där han ligger femma efter Sanders, Biden, till och med Mike Bloomberg och Warren, i nämnd ordning. I CA och TX har Buttigieg väl under 10% i stöd.

Men, och detta är del av poängen i mitt resonemang: Buttigieg väntas inte hoppa av även om han gör dåligt ifrån sig i South Carolina och Nevada strax dessförinnan. Han har en position som gör att han troligen kan hänga med även en bit förbi Supertisdagen.

New Yorks förra borgmästare, mångmiljardären Mike Bloomberg, talar på Demokraternas konvent i Philadelphia 2016. Foto: Erik Bergin

• Mike Bloomberg: Yes, indeed, en annan ex-borgmästare, New York-miljardären Mike Bloomberg, börjar göra väsen av sig. Bloomberg har som bekannt skippat de fyra första delstaterna – Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina – och satsar istället några miljoner av sina miljarder dollar på den 3 mars. Det var en riskfylld och smått unik strategi, men det finns tecken på att den börjar fungera. Nationellt ligger Bloomberg nu plötsligt trea nationellt bakom Sanders och Biden. Han har även klättrat i Texas där han ligger fyra med 12,5%, även om han å andra sidan går sämre i Kalifornien där han på onsdagen låg femma med 4,3%.

Men Bloombergs trend är stigande. Det – ihop med en närmast oändlig kampanjkassa – gör att ”Mayor Mike” (eller ”Little Mike” som Trump kallar honom) också väntas hänga i ett bra tag efter den 3 mars om han lyckas samla på sig en hyfsad samling partidelegater på ”Super Tuesday”.

Vi skulle kunna fortsätta rabbla upp olika kandidaters ställning, men poängen börjar utkristallisera sig.

Ledande demokraters status nationellt och i de kommande viktiga delstaterna. Källa: Real Clear Politics

Det ser nu allt troligare ut att så många som fyra, fem kanske sex kandidater fortsätter kämpa om Demokraternas nominering bortom den 3 mars. Sanders och Biden är givna. Buttigieg har en god chans att hamna på en så pass hyfsad position i exempelvis Nevada att han också väljer att kriga vidare. Warren är möjligen den som ligger sämst till, jämte Klobuchar, men jag gissar att båda i alla händelser väljer att hänga med till och kanske förbi Supertisdagen.

Detta ger ett par olika konsekvenser. Och ingen av dem är positiv för Demokraternas chans att avsätta president Trump i november.

1) Det demokratiska partiet är i akut behov av en ledarfigur att samlas runt, men har just nu ingen. Istället finns på tok för många figurer.

Det viktiga mittenfältet – som Wall Street Journal konstaterar i den här artikeln och som jag analyserade om i SvD nyligen – innehåller just en rad självutnämnda presidentämnen som tror att de har en chans att sno åt sig segern: Biden, Buttigieg, Klobuchar, Bloomberg. Vänsterfalangen innehåller dessutom två kandidater, Warren och Sanders, varav åtminstone Sanders väntas hänga med så långt det går även den här gången (hans så kallade endorsment av Clinton 2016 var i bästa fall halvhjärtad och Bernie or bust-fansen övergav honom aldrig).

Det ger oss sex potentiella demokratiska presidentkandidater just nu. Alla med olika chans, uthållighet och utgångsläge. Men ingen ser än så länge ut att ha styrkan att ena partiet.

Det gör att risken ökar för att ingen når  egen majoritet av antalet partidelegater och att valet av den person som ska utmana president Trump avgörs först på partikonventet i Milwaukee i Wisconsin i juli.

2) De splittrade liberalerna ger Trump fritt utrymme att dominera agendan åtminstone fram till september, och troligen även under slutspurten inför valet i november. Trump backas dessutom upp av en stark ekonomi och frikännandet i riksrätten, som han helt korrekt tolkar som att Republikanerna är mera enade bakom honom än troligen någonsin sedan han tillträdde i januari 2017.

Trumps ”State of the Union”-tal (SOTU) 2018. Foto: The White House

Det är knappast så att valet redan är avgjort. Men inte mycket tyder å andra sidan på att Demokraterna gjort läxan från 2016, när partiet slets itu mellan Bernie Sanders falang och en impopulär Hillary Clinton.

Det är ett resonemang som förstås går att vända på också: för fältet ligger just nu öppet för den demokrat som lyckas få ett ”presidential moment” och fatta greppet om väljarna.

— Erik Bergin, 14 februari 2020

I denna artikel


Delta i konversationen: kommentera här