NEW YORK-GUIDEN — Jag vet inte hur många gånger jag varit på jazzbaren Rue B i East Village (karta/sajt). Det måste vara 40-50 gånger på drygt tre år i stan.
Det konstigaste är att jag inte riktigt kan förklara varför jag hamnar där om och om igen. Men det är helt klart en kombination av omständigheter. Priserna i baren är inte stans lägsta. Men happy hour varje dag hjälper till, liksom att stället stänger först kl 4. Läget är heller inte fel: mellan 11:e och 12:e gatan längs Avenue B, smack mitt i bartäta East Village. Dessutom bara ett par kvarter från min adress på East 14th Street, och senare på East 12th Street. Jag hade liksom alltid vägarna förbi.
Sedan är det förstås jazzmusikerna – av total världsklass. Olika band varje kväll, ofta lokala förmågor som drar från gig till gig i stan och som går runt med en hatt efteråt och samlar in arvodet direkt från publiken. Det är lätt att lära känna dem. När jag var där i december 2016 med en kompis så kom en musiker förbi, en ung kille propert klädd i kavaj, och sa något i stil med ”Jaha, hej, är du här igen”.
Sedan är det själva baren. Det är ofta lätt att slå sig i slang med besökarna, eller med ägaren, Michael Camacho. Har du tur kan du även få höra honom riva av ett gammalt örhänge:
(Här kan du även kolla in ett bisarrt klipp när han spelar maffioso.)
Baren öppnade enligt uppgift 2007 men dåvarande ägaren verkar vara ute ur bilden. Priserna har stigit en aning sedan dess, men en cocktail blir ändå din för $12 och ölen går på $7–9. Starkare grejor finns från $11 och uppåt. Dessutom kan köket svänga ihop diverse snacks, en sallad eller vad som enligt menyn ser ut som en hyfsad brunch, men jag måste erkänna att jag aldrig ätit någonting på Rue B.
Istället har jag gått dit för att få känna mig som en riktig New Yorker med bartendrar som vet vem jag är och vad jag vill ha. Vid ett besök för ett par år sedan fick jag ett ”Welcome back” när jag slog mig ner vid baren. Närmare ett stammishak har jag aldrig kommit.
[contextly_sidebar id=”WGLPXk2J1RUrtKBRG0nNjvL0sln6bBFu”]
Jag är inte ett särskilt stort fan av modern jazz, vilket det ofta handlar om på Rue B. Men det spelar ingen större roll. Istället njuter jag av musikernas skicklighet, ölen och umgänget. Atmosfären är influerad av ett dekadent Paris runt 1940 och på ena väggen hänger diverse ekivoka bilder som andas Moulin Rouge.
Baren är med andra ord som hela övriga East Village. En plats man aldrig riktigt lämnar när man en gång bott där.