#19: Sanders seger bygger på att ilskan finns kvar

VECKANS ANALYS 6 MARS 2020 (LOUISVILLE, KENTUCKY) — Jag har ägnat de senaste veckorna åt att köra genom delar av USA som ofta inte förekommer speciellt mycket i utländska nyheter. South Carolina, där jag bevakade primärvalet den 29 februari, Alabama och 55-årshögtiden av massakern vid Edmund Pettus Bridge, Tennessee – där en tornado drog rakt igenom Nashville – och Kentucky, där jag är nu.

Inte på alla platser jag stannat till vid för att tanka och käka har det i och för sig varit praktiskt möjligt att intervjua en rad människor om vad de tycker om politik och presidentvalet i höst.

Men den bild jag har är ändå den här: de som stödjer president Trump är i stort sett nöjda med saker och ting som de är. De som stödjer Joe Biden som Trumps utmanare i höst vill framför allt ha bort presidenten. Och de som stödjer Bernie Sanders bryr sig främst om sakfrågorna, som rättvisare sjukvårds- och utbildningssystem.

Bidens mycket kraftfulla comeback på Super Tuesday den 3 mars skapar en sorts lugn i kampanjen. Nu återstår en handfull delstater den 10 mars också, som kan stärka eller försvaga både Biden och Sanders, så det blir intressant att se. Men ändå – det känns som en sorts lång utandning nu, efter månader av uppskruvat tempo i en valkampanj som ett tag innehöll 24-25 demokratiska kandidater.

Den Joe Biden som ledde i opinionen under hela 2019 är nu tillbaka i ledningen. Troligen har han gjort rätt i att positionera sig som den kandidat med bäst chans att slå Trump, istället för att prata särskilt mycket om sakpolitik. Den som hör Biden tala inför väljare får en ganska monoton uppräkning av diverse politikområden som ibland lämnar åhörarna med en oklar känsla efteråt om vad han egentligen vill göra, mer än att slå ut Trump.

Men det är det som väljarna – åtminstone Bidens väljare – vill ha. De vill inte ha en revolution, och definitivt inte en ”socialistisk” revolution, de vill bara ha lite ordning och reda.

Med Sanders väljarskara är det nästan helt tvärt om – allt handlar om sakfrågorna. Bernie nämner visserligen Trump ideligen – ”So, Donald Trump thinks climate change is a hoax. Well, I think Donald Trump is a hoax!” – men det görs ofta i ett sammanhang som handlar om politiska reformer.

Så lät Sanders även 2016. Faktum är att hans kanske främsta politiska styrka är att han låter likadant som han alltid gjort, möjligen lite argare.

De unga progressiva väljare som stödde honom 2016 har han kvar nu, som man hittar på universitetscampus i städer som den här, Louisville i Kentucky, och hundratals andra. Sanders lär inte förlora dem. Men jag tror det är allt troligare att han heller inte kommer lyckas vinna tillräckligt många nya väljare för att segra, vare sig i de primärval som återstår eller i november.

Sanders har i och för sig redan en hel del äldre supportrar i kategorin arbetarklass och undre medelklass. Faktum är att det var påtagligt hur många äldre som kom för att höra honom i South Carolina inför primärvalet där i slutet av februari.

Men stora delar av USA går hyfsat ekonomiskt. Motorvägarna som skär genom delstater som Ohio, Kentucky, Michigan och Tennessee är fulla med lastbilar, de flesta delstater har en officiell arbetslöshet – som visserligen döljer dem som gett upp om att få något jobb – på runt 4 procent eller ibland under. Många amerikaner är relativt nöjda, är min bild. Det bådar illa för Bernie Sanders.

Det finns dock en punkt som talar till hans fördel jämfört med Biden. Obamas vicepresident är en kandidat som stöttas av det politiska etablissemanget, medan Bernie Sanders inte är det. Risken finns att Demokraterna genom att välja en sådan politiker begår samma misstag som det gjorde med Hillary Clinton 2016.

— Erik Bergin, 6 mars 2020