Dela storyn

20 år senare: En annan tid, en annan stad

Det är nu nästan exakt 20 år sedan min första resa till New York. Det var vinter, då som nu, när min mamma och jag 1994 landade på JFK och tog oss in till hotellet på Manhattan. Jag hade aldrig varit i USA förut. Vilken spänning. Vi tog en taxi från JFK – en gnisslande, gungande Chevrolet Caprice – och jag minns besvikelsen när chauffören valde en tunnel under East River istället för att ta bron där man kunde få utsikt.

New York 1994 var, som jag minns det nu när jag 20 år senare bor i stan, aningen smutsigare, mörkare och mera nerkört.

Men det kan mycket väl bero på att minnet spelar mig ett spratt. Kanske har New York förändrats så lite på 20 år att det knappast är mätbart.

Eller?

Foto från Brooklyn Bridge med vy mot Manhattan. Bilden är tagen i september 2000 – nästan på dagen ett år innan terrorister kraschar två kapade passagerarplan in i World Trade Center och förändrar New York och USA för alltid.
Jag minns rätt få detaljer från New York-resan för 20 år sedan. Men en morgon, kanske den första morgonen, gick vi till en Dunkin’ Donuts nära Flatiron Building för att äta frukost. En av de anställda där, nästan den första person vi stötte på i New York över huvudtaget förutom en taxichaufför och hotellpersonalen, visade sig ha jobbat på Circus Scott.

Vid ett annat tillfälle tog vi t-banan åt fel håll och hamnade vid stationen Franklin Avenue i Brooklyn. Som jag minns det gick vi upp till gatuplanet, tittade oss omkring och dök direkt ner igen för att åka tillbaka till Manhattan. Brooklyn kändes främmande och osäkert då. Rent av lite farligt. Nu, 20 år senare, är det mest trivsamt.

Ytterligare en episod har etsat sig fast i minnet. Vi tog en buss norrut, troligen längs åttonde avenyn, för att se Harlem.

Mellan 120:e–130:e gatan hände något. Under några få hållplatser byttes bussens alla passagerare från enbart vita till enbart svarta. Det var en speciell upplevelse att så tydligt få se hur uppdelad staden var. Söder om Harlem åkte knappt någon svart New York-invånare buss, inne i Harlem åkte knappast någon vit New York-invånare buss.

Vi passerade mängder av typiska New York-byggnader i rött tegel med igenspikade fönster. Tomma lägenheter där ingen längre bodde, hus som låg i dvala i väntan på… vadå? Högre fastighetspriser?

När bussen nådde ändhållplatsen uppe i Harlem var vi en aning nervösa. Fick fick gå av, bussen gjorde en u-sväng – och tog oss tillbaka södra Manhattan igen.

Jag provsitter en av New York-polisens HD-motorcyklar längs 5:e avenyn vintern 2004.
Men hur var det egentligen att leva i New York för 20 år sedan, vid tiden för mitt första besök? Minnet är lurigt och selektivt, och tar bara fram antingen de bra eller de dåliga episoderna.

New York Times arkiv ger en viss vägledning. Tidningen har gjort hela sitt arkiv ända tillbaka till 1851 sökbart på nätet. Jag zoomar in på vintern 1994 mellan januari och mars och letar runt.

Idag bor vi nära East Village, ett numera trevligt kvarter som är restaurangtätt och har gott om barer. Rent av lite snofsigt på sina ställen. 2014 kan man gå runt här utan en tanke på att något skulle kunna hända.

Men en sökning i arkivet på ”East Village” från 1994 ger en föraning om ett något annorlunda kvarter då jämfört med nu.

Här är ett exempel:

I mars 1994 hade en polisman blivit skjuten till döds i The Bronx, och nyheten blev förstås stort uppslagen. Det senaste polismordet i New York dessförinnan hade skett i just East Village, nästan exakt ett år tidigare, visar arkivet. Det var polismannen Luis Lopez som skjutits ihjäl den 10 mars 1993 under en underover-spaning i East Village i en utredning om narkotikaförsäljning.

En annan artikel, från februari 1994, ger en fingervisning om utmaningarna för New Yorks hemlösa. Det har förstås aldrig varit enkelt att vara utan bostad – och New York idag har enligt uppgift 50 000 människor i olika härbärgen. Men 1994 tycks en pågående attitydförändring gentemot hemlösa ha gjort deras problem ännu värre.

New York Times reporter Rick Bragg rapporterar vintern 1994:

The evidence of the shifting attitude is not hard to find. Three weeks ago in Little Italy, two well-dressed men stood over an older homeless man, cursing him as two police officers stood by laughing. In Times Square two weeks ago, a man shoved a homeless man to the sidewalk because he approached his date for money. Last week in the East Village, five teen-agers shouted curses at a crippled homeless man. They used to give him cigarettes.

Jozel Williams, who walks with a limp and lives in a box in front of an old warehouse in the meatpacking district, said he does not know why people who used to be nice to him now either ignore him or try to abuse him, but it happens almost every day. People tell him to get a job, or to take a bath.

”It’s like they got to rub your face in it,” he said, warming his feet by a fire in a garbage can.

Bilden är tagen troligen i mitten av 1980-talet och är hämtad ur New Yorks stadsarkiv. Vid Times Square längs 8:e avenyn sitter en stor reklamskylt för cigaretter – något du inte hittar 2014. Taxin som skymtar är av märket Chevrolet Caprice. Den modellen rullade ännu på gatorna runt tio år senare, 1994, men är idag helt borta. Nu är många, kanske rent av de flesta, av New Yorks taxibilar av märket Toyota.
En annan artikel ur nyhetsflödet visar effekten av New Yorks crack-epidemi under särskilt 1980-talet, som gjorde att hela områden förslummades.

Någon gång under början av 1990-talet hade Rodolfo Rodriguez, 20, och hans kompis Javier Miranda anlänt till New York från Dominikanska Republiken. De hyrde små rum i Harlem och levde till synes hyfsat lugna liv. Men Rodriguez hade hamnat i narkotikaträsket och, enligt polismän som New York Times intervjuade, blivit något av en knarkkung i liten skala. Han hade råkat sälja narkotika till en polisman som arbetade under täckmantel i området Washington Heights i norra Harlem, där, skriver tidningen, ”drugs and guns are as common as the throbbing beat of salsa.”

De bådas samröre med element på New Yorks skuggsida skulle visa sig bli ödesdigert. Vid något tillfälle vintern 1994 hamnade de i skottlossning med polisen och sköt en polisman, Sean McDonald, till döds. Deras jakt på ett bättre liv i USA förbyttes i katastrof och de åtalades för mordet den 17 mars 1994, ungefär vid tiden för mitt första New York-besök.

20 år senare är det svårt att se någon öppen knarkhandel pågå i New York alls, även om den förstås finns. I början av 2000-talet när jag var i stan för att, om jag minns rätt, skriva en uppsats så var det relativt vanligt att knarkhandlare approcherade vid gatuhörnen, även mitt på Manhattan, och frågade om man ”ville köpa”. Det har jag hittills inte råkat ut för en enda gång sedan jag flyttade hit.

New York har helt enkelt blivit en aning mera polerad, ordnad och, förstås, säker.

Times Square 1938. Foto: New Yorks stadsarkiv
Med fotoarkivens hjälp går det att gå ännu längre tillbaka i tiden.

En guldgruva för historieintresserade är stans bildarkiv, där vissa foton är daterade så långt tillbaka som från slutet av 1800-talet. (Du hittar länken dit längst ned i artikeln.)

Arkivet innehåller otaliga guldklimpar och tidsdokument från sedan länge svunna epoker. 1930-talets depression, som tvingade New Yorks befolkning ut på gatan. Det glada 20-talet med dess glammiga Broadway-shower. Men också vissa mindre trevliga inblickar från de öden som kunde drabba samhällets olycksbarn. Arkiven rymmer en uppsjö fototekniska bevisbilder som NYPD samlat på sig under decennierna. Bland annat ”mugshots” på 1930-talets gangstrar, bilolyckor från 1910-talet och en avsevärd samling mordoffer.

Bilden, tagen någon gång mellan 1916 och 1920, visar ett mordoffer som fotograferats av New York-polisen.

Andra foton är betydligt roligare – bland annat de många bilder som visar hur broar och byggnader en gång byggdes. Exempelvis den här lätt bisarra bilden från 1914 som visar underhållsarbetare uppflugna i stålvajrarna till Brooklyn Bridge, 31 år efter att bron stått klar:

Den två undre bilderna är från 1909 respektive 1908 och visar bygget av Manhattan Bridge över East River mellan Manhattan och Queens.
De fascinerande bilderna är en resa bakåt i tiden hos USA:s största stad som visar så stora förändringar att de 20 år som jag något sånär kan överblicka, mellan mitt första besök och idag, bleknar till ingenting i jämförelse.

Slutsatsen blir att det säkert var mera spännande att bo i New York för 20, 30, 60 eller 120 år sedan – men att det är oerhört mycket enklare och säkrare idag.

Och kanske, rent av troligen, en aning tråkigare.

Fast vissa utmaningar består över tiden. Som exempelvis den att ta sig till fots över Brooklyn Bridge, från Manhattan till Brooklyn Heights, i sidvind, minusgrader och snöfall en vinterdag 2014.

Så här ser det ut: