UPPSALASLÄTTEN — (Uppdaterad 2 nov) Defendern har gjort sitt i min ägo. Jag har varit Land Rover-ägare i runt fem år, men nu har skönheten sålts.
Orsaken är inte att jag tröttnat på den eller någonting sådant. Men just det här exemplaret – en prima Land Rover Defender med korta hjulbasen 90 tum från 1998 – har visat sig ha ett större behov av underhåll än min budget, och min vilja, kan erbjuda.
Det började för några månader sedan med ett tickande ljud från motorn som jag trodde var en ventil som behövde justeras. Det har nu visat sig vara en dålig topplockspackning istället. Och rosten som jag visserligen visste fanns har fått sällskap av aningen mer rost på nya håll.
Söndagen 1 december körde jag bilen åter till Stockholm från ett ställe strax utanför Uppsala. Den gick kanon, liksom plöjde fram på E4:an. Klarade vilka ishala kurvor som helst. Och mina fötter var lika iskalla när jag kom fram till Kungsholmen som när jag satte mig bakom ratten runt en timme tidigare.
Jo, Land Rovers är fantastiska bilar. Om man ska korsa Sahara, släpa timmer i skogen eller dra båtsläp. Med snökedjor existerar inte den skogsväg, flod eller alptopp som kan sätta stopp för en Defender med diffspärr och lågväxel. Mitt exemplar är dessutom utrustad med både snorkel och vinsch.
Men, det ska medges, de har även vissa komfortbrister.
Så nu har den sålts. Efter en mycket kort tid på Blocket.
Den auktoriserade Land Rover-verkstan i Stockholm trodde att jag borde få tillbaka de 75 000 SEK jag gav för bilen för fem år sedan. De tillverkas ju inte längre.
Men givet rosten och det defekta topplocket sänkte jag lite och satte 55 000.
Inom två timmar var bilen såld.