KAPITEL 25
Johannes Paulsson och Mats Stark satt på Morgonbladets redaktion med anteckningar, artiklar, bilder och varsin dator i en röra på ett runt bord.
De sammanställde vad de visste. Det var en hel del.
”Först, matematikern”, sa Stark och tittade i sitt block. ”Han misshandlades, flydde från sjukan och nu vet ingen var han är.”
”Exakt. Sedan är det Berg, investeraren. Som lånat pengar av Friberg och som vi tror är under utpressning”, fyllde Johannes Paulsson på.
”Vem, Friberg under utpressning?”
”Nej Berg”, sa Paulsson.
”Vet vi var han är? Har vi pratat med honom?”
”Vem?”
”Berg!”
”Nej. Jag har ringt säkert tio gånger senaste tre dygnen. Inget svar. Har ringt bankiren Friberg också, samma sak.”
”Men han bor ute på Värmdö?”
”Vem? Berg? Eller Friberg?”
”Berg, för helvete.”
”Japp, jag har adressen.”
Stark såg på klockan. De behövde ha någonting klart inom sex timmar om det skulle komma med i måndagstidningen.
”Gott om tid”, sa han och försökte övertyga sig själv. ”Berg är en nyckelperson, tror vi. Vad säger du om att jag börjar skriva på det vi har och du tar en taxi till Värmdö och ringer på hos honom?”
Paulsson nickade. Det var ett bra alternativ. Han sopade ned datorn i en axelremsväska i blåvitt läder som det stod ”PanAm” på och ringde Taxi Stockholm.
Ute på Värmdö hade Svante och Susanne inte hört ett ljud från utpressarna sedan de försvunnit i hennes Mercedes. Nu var det söndag. De började fåfängt tro att allt var över. Maja och Simon hade slutat fråga om vilka de två främmande personerna var. De lekte i vardagsrummet – deras föräldrar vägrade låta dem gå utom synhåll.
Susanne spanade nervöst ut var femte minut och förväntade sig halvt om halvt få se en främmande bil utanför huset. Eller hennes egen Merca. Hon såg ingen alls.
Svantes jobbmobil ringde. Hans privata låg kvar i skogen någonstans i Ursvik.
”Hallå, Svante här”, svarade han lågt.
Det var Viveka. Hon berättade att hon hade Lars hos sig sedan ett drygt dygn och att han inte vågade gå hem till sig. Han var mörbultad efter misshandeln och visste inte vart han skulle göra av sig.
”Han verkar ärligt talat helt ur fas. Han har pratat i omgångar om att han vill lämna firman.”
”Är ni i din lägenhet?”, undrade Svante.
”Ja. Bo Svendin var här nyss. Han hade sin VD med sig. De ställde en massa frågor till Lasse.”
Berg suckade. Varför skulle de lägga sig i?
Till Viveka sa han, ”Malmfält måste bort därifrån. Det är inte säkert.”
”Vad menar du?”
Han drog en snabbversion av historien om hur han och, som han uttryckte det, ”två andra personer” rånats på geniets algoritmer, försvunnit, återkommit och skottskadat en av dem. Han redogjorde för hur de flytt i bilen genom en skog, men utelämnade det mesta i övrigt.
”Men herregud! Hur är det med dig?”, undrade hon upprört.
”Jo tack bra. Men de kan mycket väl vara ute efter Malmfält. Det var ju hans koder de letade efter. Viveka, den här rånarligan menar allvar. Ni kan inte vara kvar där. Seriöst, ni måste bort. Bort från stan.”
Hon lät skeptisk.
”De vet väl inte var jag bor? Eller att Lasse är här?”
”Hur svårt tror du det är att ta reda på din adress?”, sa Svante sarkastiskt. ”Någon kan ha sett honom komma dit. Eller så skuggade de honom när han lämnade sjukhuset. Inte vet jag.”
Viveka var lät inte övertygad, men hon insåg den potentiella faran.
”Vart menar du att Lasse ska ta vägen?”
Svante funderade. ”Vi gör så här. Gå ner om en timme och ta er ut genom bakgården. Jag kommer i taxi och så åker vi ut till båten vid Bullandö.”
”Båten? Vad ska ni göra där?”
”Det är fint väder, perfekt för en tur. Och ute på sjön har vi full kontroll på vilka som rör sig i närheten.”
Hon suckade.
”Okej, gör som du vill. Jag åker till min syrra.”
En timme senare stannade en svart Volvokombi från Taxi Kurir runt hörnet från Viveka Halldéns lägenhet. Lasse Malmfält slängde in sin raskt ihopsopade packning – en plastpåse med kläder från en av Vivekas ex-pojkvänner. Han klev in i baksätet.
”Tillbaka till Värmdö”, sa Svante kort till chauffören.
Vid Bullandö väntade Susanne bredvid Svantes sönderkörda Porsche.
Hon tog maken i armen. ”Det kom förbi en kille i 35-40-årsåldern hemma hos oss nyss. Han sa att han var från en tidning och sökte dig”, sa hon.
”Hur såg han ut? Som en rånare?”, undrade Svante nervöst.
”Hur ser de ut? Han verkade helt normal. Jag fick ett kort”. Hon gav visitkortet till sin make.
Han läste, ”Johannes Paulsson
reporter
Morgonbladet”
Tidningens logga fanns överst, samt telefonnummer och mejladress.
”Du kanske borde ringa honom”, sa hon lågt.
”Kanske det.”
Lasse Malmfält klev ur taxin och såg förvånat på den sönderkörda Porschen.
”Vad har hänt här?”
”Mötet med de här rånarna jag pratade om”, sa Svante kort.
Två uppspelta barn väntade ombord på familjen Bergs Princess-motorbåt. De såg förundrade på den långhårige och tystlåtne matematikern när han otympligt tog sig ombord.
Svante startade motorerna och gjorde loss aktern. Susanne kastade förtamparna på bryggan.
Hon tittade hastigt inåt land där Porschen stod och såg två män kliva ur en annan bil. De kom raskt marscherande på bryggan i riktning mot båten.
Instinktivt kände hon sig orolig. Hon kastade en blick mot Svante som också sett dem.
Han slängde sig fram till förarplatsen och började backa. Fartyget rörde sig ut från bryggan. Susanne klev in och satte sig bredvid. De spanade föröver.
Männen på bryggan hade börjat springa.
”Vad händer”, undrade Malmfält, sittande i en soffa akteröver.
”Vi verkar vara förföljda”, informerade Susanne spänt.
Svante sköt gasreglaget till babords maskin framåt och båten började vrida fören åt styrbord.
Han spanade mot bryggan.
”Jag tror det är rånarligan”, mumlade han. ”Har de vapen?”
”Vet inte. Kan inte se i solljuset.”
Männen stod på bryggan där Princessen just legat och stirrade mot dem. De började småspringa i takt med båten som rörde sig mot marinans mynning.
”Han tänker försöka hoppa ombord!”, ropade Susanne upphetsat. ”Gasa, Svante!”
De var ännu långt inne i hamnen; att tråckla sig ut på öppet vatten på de smala kanalerna mellan bryggor, bojar och båtar tog normalt ett par minuter.
Svante sköt gasreglagen framåt till båda motorerna. Propellrarna av stål grep tag i vattnet och båten ökade farten. Rånarna var framför dem. En av dem klättrade upp på en lång segelbåt som låg med fören in mot bryggan. Han rörde sig snabbt akterut, närmare deras egen båt.
Alla stirrade skräckslagna mot mannen. De såg hur han ställde sig i aktern och tog sats för att hoppa.
”Han försöker komma ombord!”, tjöt Maja.
Även Lasse Malmfält stirrade spänt mot figuren på segelbåten, nu bara fyra-fem meter bort, men med vatten emellan. Hans rånarkompanjon fortsatte springa utåt på bryggan.
Svante kände hur han skakade av nervositet. Det var trångt och fartbegränsning på fem knop i småbåtshamnen. Deras båt gjorde nu tolv knop.
De passerade segelbåtens akter. Mannen måttade ett hopp över två meter vatten för att kasta sig ombord.
Svante gav full gas. Ett dovt muller från två Catepillardieslar på 850 hästkrafter spred sig över viken. Aktern sjönk i vattnet när 15 ton båt satte fart.
Mannen hoppade. Hans bröstkorg träffade båtens reling. Han försökte greppa tag om ett räcke, en tamp, vad som helst, men fick inget grepp. Ett föremål han haft i handen studsade mot däcket med ett ”klonk”. På en tiondels sekund försvann han i virvlarna bakom båten.
Kompanjonen hade fortsatt springa, men nu rörde sig Princessen så snabbt att han verkade vara chanslös. Svante stirrade spänt föröver. Om några sekunder nådde de en sväng på 90 grader där en brygga avlöstes av en annan som bar av tvärt åt höger. Därefter rakt fram och de skulle vara ute på sjön.
Svante drog av till tomgång och backade styrbordsmotorn för att få båten att svänga åt höger. Princessen började vrida sig i det trånga utrymmet. Båtarna runt om dem hävde sig av svallvågorna. De hörde avlägset hur båtägare vrålade argt efter dem när båtsidor slog emot bryggor och andra båtar.
Svante stirrade koncentrerat framåt. En skickligare kapten hade kanske klarat manövern. Men svängen blev för sen och för snäv. Princessens akter hamnade för långt åt vänster. De hörde en kraftig smäll när skrovet brakade in i badbryggan till en förtöjd motorbåt. Svante gav gas framåt igen och snurrade vilt på ratten för att få kontroll.
Samtidigt hade rånare nummer två vunnit tid och klättrat ut på en annan båt framför dem.
”Där! Han tänker också hoppa!”, vrålade Susanne.
Svante styrde rakt mot rånaren. En sekund innan båtarna stötte samman vred Svante hårt på rodret åt styrbord. Deras skrov skrapade längs den förankrade båtens akter med ett öronbedövande, skärande ljud. Rånaren hann aldrig hoppa. Han slungades åt sidan av kraften i kraschen och försvann i det brusande svallet bakom Princessen.
De var ute från hamnen. Svante gav full gas igen och styrde runt en udde, under Djuröbron och ut mot havet.
Johannes Paulsson kom fram till familjen Bergs bostad just som en kvinna med två barn kom ut ur huset. Han gissade att det var Svantes familj.
”Vänta här”, sa han till chaffisen och klev ur.
”Ursäkta, hej. Jag säker en Svante Berg.”
Kvinnan såg skräckslagen på honom.
”Och vem är du?”
”Jag heter Johannes Paulsson, reporter på Morgonbladet. Vi håller på med en artikel om ett av Svante Bergs företag.”
Han kastade en blick på en svart Porsche Cayenne med repad sida, krossad bakruta och utan backspegel. Kvinnan hade just slängt in ett par väskor i baksätet.
”Vad har hänt med bilen?”, undrade han.
”Svante är min man, han är inte hemma för tillfället”.
Kvinnan lät stressad. Hon såg sig omkring, spanade mot den väntande taxin och på reportern igen.
”Okej, var kan jag nå honom? Jag har försökt kontakta honom i flera dagar.”
”Vad handlar det om? Vad är det du skriver?”
Journalisten vägde orden noga. Det fanns en risk att Svantes fru och barn inte visste något om utpressning, InvestTech eller misshandelsfall.
Å andra sidan, tänkte han, så verkar hon besynnerligt stressad.
”Vi har information som tyder på att din make kan vara utsatt för utpressning”, nöjde han sig med.
Kvinnan skulle just kliva in i Porschen men stannade upp. Hon såg på honom med mera forskande blick.
”Jaså, det säger du”, sa hon. ”Har du ett kort? Jag ska se till att han får det.”
Paulsson drog upp ett visitkort. Svante Bergs fru tog det och hoppade in i bilen utan ett ord, startade och körde iväg.
Han stod kvar. När bilen var ur synhåll innan sprang han tillbaka till taxin.
”Följ efter den där bilen. Men inte för nära.”
En Volvotaxi visade sig inte vara någon match för en Porsche Cayenne även om den saknade backspeglar och bakruta. Chauffören tappade bort Porschen innan de ens hunnit ut ur villakvarteret.
”Förbannat”, muttrade Johannes. ”Kör tillbaka till huset”.
Med taxametern tickande återvände taxin till familjen Bergs villa. Johannes såg en granne i en trädgård och tjöt ”Stopp!”. Han klev ur innan taxin stannat.
”Ursäkta mig, hej, jag söker familjen Berg”, sa han och pekade på villan, ”men de verkar inte vara hemma. Vet du vart de kan ha åkt?”
Grannen, en man i pensionsåldern, såg misstänksamt på honom.
”Vad gäller det?”
”Jag är journalist och det är viktigt att jag får tag på Svante Berg.”
”Är han i någon sorts problem”, undrade mannen mera nyfiket.
”Nej, det hoppas jag verkligen inte.”
Paulsson sa ingenting mer, med förhoppningen att det uråldriga tricket att få folk att prata genom att hålla tyst skulle fungera.
”Jaa”, sa grannen och verkade fundera, ”det är ju sommar och fint väder, så jag kan tänka mig att de åkt till båten.”
”En båt? Var ligger den?”
”På Bullandö såvitt jag vet, hamnen där.”
”Stort tack!”
En röd Audi rullade fram till familjen Bergs Porsche Cayenne på bilparkeringen och privatdetektiven från New York klev ur.
Emily Cox spanade bekymrat utåt vattnet och sedan på en mörkblå Peugeot som hon sett anlända alldeles nyss. Hon hade observerat på håll hur två män klivit ur och rusat ut på en brygga. Strax innan hade familjen Berg och en ytterligare person anlänt i Porschen, klivit ur och försvunnit.
Emily hade Antoni i mobilen på ett par sekunder.
”Det händer något här”, sa hon och spanade mot vattnet. ”Bergs bil står här och två män sprang just efter dem. De verkade ha bråttom.”
”Var är de nu?”
Hon hörde ljudet av mullrande dieselmotorer och rop och tittade åt det hållet.
”Vänta lite, Antoni.”
Emily såg en motorbåt sätta fart inne i marinan, ett hundratal meter från hennes position. En av männen som kommit i Peugeoten klättrade ut på en förtöjd båt. Hon såg hur han hoppade och hamnade i vattnet.
”Det är rånarna”, sa Emily upphetsat till Antoni i mobilen. ”De försöker ta sig ombord på Bergs båt.”
”Nu alltså? Precis nu?”, undrade Antoni.
”Ja!”
”Vi kommer. Försök se vart de tar vägen.”
Samtalet bröts. Emily spanade utåt. Hon såg Bergs stora motorbåt fara fram mellan bryggorna i på tok för hög fart. Den verkade svänga åt höger för att ta sig ut från marinan, men något gick snett. Emily hörde ett brak och såg ännu en man falla i vattnet.
”Oh my God”, mumlade hon. Vilken cirkus. Hon såg hur människor på bryggor och båtar i närheten spanade efter den framrusande motorbåten. Flera av dem verkade irriterade. Snart var den ute ur marinan och ur sikte.
Av de två männen som fallit i vattnet syntes ingenting.
Privatdetektiven granskade deras blå Peugeot. Det stod ”Hertz” på en dekal. Jag måste hålla dem kvar här, tänkte hon desperat och såg sig omkring.
När hon arbetade hemma i USA hade hon vanligtvis både skjutvapen och diverse lämpliga verktyg med sig. Nu hade hon ingenting, utom två mobiler, en flaska vatten och en kamera i ryggsäcken.
Hon spanade efter någon form av tillhygge som kunde sätta stopp för en personbil. Det var en hel del människor i rörelse i hamnen, dessutom. Och när som helst kunde rånarna dyka upp.
En hög med virke låg en bit bort. Hon antog att brädbitarna användes för att pallra upp båtar på vintern. Emily gick dit. Med lite tur fanns det en planka med en spik i. Den skulle kunna duga för att punktera ett bildäck.
Hon hittade ingen planka med spik. Nervöst såg hon mot bryggorna – inga rånare i sikte.
Emily kände desperationen stiga. Hon spanade omkring sig. En kedja i stål låg övergiven i gruset bredvid brädhögen. Den såg grov och stark ut. Hon böjde sig ned och försökte lyfta metallhögen, men den var både tung och otymplig. Hon tog tag i en ände och började dra den mot rånarbilen. Kedjan rasslade högt i gruset.
Hon spanade utåt bryggan igen och kravlade in under Peugeoten. Liggande på rygg började hon linda kedjan runt bakaxeln. Varv efter varv. Det var trångt och mörkt och hon blev svart om händerna. Hon försökte göra en sorts knut för att fästa kedjan, men det tog för lång tid. Hon lämnade alltihop som det var, kravlade sig ut och småsprang bort till kedjans andra ände. Hon tog den och sökte efter något att fästa i. Bredvid stod stöttor av järn som höll en upplagd segelbåt upprätt. Hon virade kedjan runt ett järnrör och försökte göra en enkel knut. Nu gick det bättre.
Emily hörde upprörda röster från vattnet. Snabbt gick hon längs kedjan och försökte skotta grus över med ena foten för att dölja den. Sedan gick hon mot sin egen bil.
Fucking, stupid Stockholm, tänkte hon medan hon såg två dyblöta rånare komma gående. Vilket skituppdrag. En månad förlorad och det är högst tveksamt om McKillan betalar mig en fucking cent om jag återvänder till New York utan de fucking formlerna, okrypterade.
Männen diskuterade någonting och verkade upprörda. Emily hissade ned fönstret en aning men förstod inte vad de sa. Hon antog att de var beväpnade.
De verkade ha gjort sig illa när de föll i vattnet. En av dem haltade svårt och höll sig om låret där han skadat sig. Den andra sneglade hastigt åt Emilys bil men ignorerade henne. Han klev rakt över kedjan hon dragit till deras bil utan att se den.
De klev in och rivstartade så gruset stänkte.
Bilen for iväg över hamnplanen. Emily hörde rasslet av kedjan i dammet, och sedan ett metalliskt ”fjoiiing” när den spändes. Hon såg den lilla bilen knycka till och hörde ljudet av metall som brast när bakaxeln och hjulen rycktes loss från chassit och blev liggande på grusplanen.
Bilen var skrot.
Rånarna fortsatte utan bakaxel ett tiotal meter innan de insåg att något var fundamentalt fel. Föraren klev ur vraket och såg förbryllad på bakaxeln där bakom.
Hans kumpan haltade också ut, just som ett annat ljud nådde dem. Stöttorna i andra änden av kedjan hade ryckts ur sitt läge av bilen. En Bavaria 42, en tretton meter lång segelbåt med namnet ”Sunny Molly” målat i aktern, stod och vägde på kölen. Sakta, sakta började skrovet luta över åt deras håll. Emily stirrade som paralyserad mot segelbåten, som verkade falla i slow motion. Till ljudet av gnisslande metall föll ”Sunny Molly” åt sidan och kraschade i gruset till ljudet av plast mot sten. Riggen slog i kajen som en pisksnärt.
Rånarna stirrade på förödelsen.
Sedan såg de Emily Cox i den röda Audin.
Den minst skadade av dem började gå åt hennes håll.
Emily vred på startnyckeln, tryckte i växeln och gasade så att däcken skrek. Hon vinkade hastigt åt rånaren samtidigt som hon for över hamnplanen – och var nära att krocka med en svart Volvotaxi som kom körande i motsatt riktning.
När hon kommit ut från hamnområdet saktade hon in och ringde Antoni igen.
”Var är du?”, undrade han.
”Kvar vid marinan.”
”Och rånarna?”
”De är också kvar.”
”Har dom inte åkt?”
”Jag saboterade deras bil. Men de lär inte vara kvar där de är särskilt länge. Hur långt har ni kommit?”
”Vi har runt en kvart kvar”‚ svarade Antoni. ”Vi kör i 180.”
”180, hur mycket är det i miles per timme?”, undrade hon.
”Inte fan vet jag. 110 kanske. Vi är där snart.”
Privatdetektiven parkerade bredvid vägen och spanade in mot hamnområdet hon just lämnat. I närheten fanns en busshållplats, en bit in på hamnområdet låg flera byggnader hon misstänkte användes till båtförvaring och service. Det fanns en betongklump vid infarten. Hon klev upp på den för att få bättre sikt och spanade nedåt vattnet.
Bullandö var en gigantisk småbåtshamn. Hon gissade att rånarna flytt kaoset så fort de kunde, men var de fanns nu visste hon inte. Det borde gå lätt att försvinna. Kanske försöker de sno en båt för att åka efter Berg, funderade hon.
Hon stod kvar blick stilla i flera minuter och spanade åt alla håll tills hon hörde en varvande motor bakom sig. Familjen Bergs Mercedes kom farande i hög fart, men saktade ned hon kom i synhåll.
Emily Cox klev ned från betongklumpen och mötte dem. Hon gav en snabbversion av dramatiken nere vid bryggorna.
För första gången på länge syntes ett brett flin över Antoni Lisowskis ansikte.
”Fantastiskt. Så var är de nu?”
Emily pekade mot vattnet.
”Troligen kvar i hamnen. Jag gissar att de försöker få tag på en båt.”
”Hade Berg matematikern med sig när de for?”, undrade Cecilia Ekstedt-Berger.
Emily Cox nickade.
”Jag tror det. De var flera som gick ombord, så mycket såg jag. Varför skulle rånarna annars vara så på hugget?”
Alla tre såg ut mot skärgårdsöarna.
”Då behöver vi också en båt”, sa Antoni.
”Det är din specialitet. Du har hundratals att välja på.”
De gick vaksamt ned mot bryggorna. Antonis blick föll på en långsmal motorbåt övertäckt med kapell. Den låg förtöjd med aktern mot bryggan och såg snabb ut.
”Den där” sa han och pekade.