Trump har goda skäl att göra om USA snabbt

WASHINGTON DC REPORT — Första dygnet vid makten benådade president Trump 2.0 misstänkta och dömda för grova brott som stormat kongressen i Washington 6 januari 2021. Han skickade iväg illegala immigranter med flyg till El Salvador i strid med en federal domares beslut. Hans hantlangare, multimiljardären Elon Musk, har sparkat tiotusentals statsanställda och i varje praktisk mening lagt ned biståndsmyndigheten USAID.

Presidenten har hotat domare som går emot honom med riksrätt, fängslat studenter som protesterat mot honom, och lekt med idén att sitta kvar vid makten efter att hans andra och sista lagstadgade mandatperiod går ut. Hans justitieminister och FBI-chef har avskedat åklagare och FBI-agenter som utredde hans brott.

Han vägrar skylla Rysslands krig i Ukraina på Ryssland, hotar ockupera eller på något sätt tvinga till sig Kanada, Grönland och Panamakanalen – och har inlett ett handelskrig mot stora delar av världen utan vare sig en uppenbar plan eller idé om exitstrategi.

Jo, förresten, han har döpt om Mexikanska Golfen också.

Bland mycket annat.

Och då har det inte ens gått tre månader sedan han tillträdde.

I samband med att Trump vann valet i november 2024 intervjuade jag hans brorson, Fred Trump III, i Washington:

”Jag känner mig rädd. Helt enkelt beroende på personerna han omger sig med nu.”

Han sa också:

”Donald kan jobba hårdare än någon annan.”

Hotet: få kongressen emot sig

Vad man än tycker om vad presidenten gör – ingen kan anklaga honom för att vara ineffektiv.

Och Trump har goda skäl att skynda. Ett är uppenbart – såvida han inte planerar att försöka bryta sönder grundlagen och hålla sig kvar vid makten efter 20 januari 2029, så har han bara dessa fyra år på sig att få någonting gjort.

Kanske har han inte ens det. För nästa år, i november 2026, är det val igen i USA. Kongressvalet kan avgöra om Trump tvingas på defensiven under sina två sista år. Så låt oss ta en titt på det valet, trots att det är så långt kvar att opinionsmätningar egentligen inte säger något om hur det går.

Trump vet att om Republikanerna förlorar representanthuset så ställs han inför riksrätt en tredje gång. Han kommer inte att fällas i senaten, troligen inte ens om Demokraterna vinner en majoritet där också 2026 eftersom det krävs 67 röster för fällning. Men partiet kommer att pressa fram en riksrätt bara för att ha det on record att deras republikanska kollegor röstar för att fria Trump en tredje gång.

I senaten har Republikanerna en liten majoritet sedan 2024. En tredjedel, 35, av senatens hundra platser är uppe till omval nästa år. Enligt de sammanvägda analyser som finns, så som de presenteras av valanalyssajten 270towin, kan Republikanerna få se sin majoritet krympa ytterligare, men behåller ändå greppet om kammaren.

Senatsval i ett fåtal delstater – Georgia, Maine, Michigan och North Carolina – bedöms just nu som helt osäkra. Men även om Demokraternas kandidater skulle vinna i alla fyra så måste partiet högst troligen ”flippa” ännu ett par senatsplatser som nu väger över åt Republikanerna, och detta samtidigt utan att förlora några egna platser till Trumps parti.

Risk för 50-50 i senaten

Demokraterna har alltså ett tufft utgångsläge. Av de 35 platserna uppe till omval bedöms betydligt fler vara ”solid Republican” än ”solid Democrat” i bland annat analyssajten Cook Political Reports analys.

I Cook Politicals analys är två senatsrace öppna, kan gå hur som helst, så kallade ”tossups”. Ett i Georgia och ett i Michigan. Om Demokraterna ”bara” tvinner de två 2026 så räcker det ändå inte.

Partiet måste överaska. Två andra senatsval kan utgöra en nyckel, Maine och North Carolina. I Maine är vänsterrepublikanen Susan Collins uppe till omval nästa år. Hennes delstat beskrivs i senatssammanhang som ”lean Republican”, den svagaste graderingen. Samma sak för republikanska senatorn Thom Tillis i North Carolina.

Med rätt sorts kandidater för Demokraterna i NC och ME så bör det gå att vinna de senatsvalen, resonerar vissa analytiker. Särskilt om Demokraterna, vad gäller North Carolina, lyckas få ex-guvernören Ray Cooper att ställa upp i senatsvalet. Vem som skulle utmana Collins i Maine är svårare att se.

Men om Demokraterna faktiskt vinner North Carolina, samt ”tossup”-delstaterna Georgia och Michigan?

Allt annat lika, alltså om inga andra förändringar sker av prognoskartan,  är senaten i så fall tillbaka där den var för några år sedan – exakt delad 50-50. Det ger inte partiet makten, det gör istället att vicepresident JD Vance får kallas in oftare än tidigare för att bryta dödlägen.

AOC till senaten?

Alla överraskningar behöver heller inte nödvändigtvis hjälpa Demokraterna.

Just nu är pågår en vild diskussion inom Demokraterna ifall Alexandria Ocasio-Cortez, kongressledamoten från New York som nu sitter i representanthuset, kan kandidera till senaten och peta Demokraternas tidigare majoritetsledare Chuck Schumer från sin post som en av New Yorks senatorer. AOC, som hon kallas, leder i åtminstone vissa mätningar.

En seger för henne skulle inte hjälpa partiet att vinna senaten, eftersom hon skulle ta en senatsplats från en annan demokrat, inte en republikan.

Men det skulle innebära en brakseger för vänsterflygeln i partiet. Schumer kan man säga mycket om, men inte att han är vänsterdemokrat.

AOC har i april varit ute på turné med vänstersenatorn Bernie sanders från Vermont, som försökte ta presidentnomineringen för Demokraterna både 2016 och 2020, trots att han egentligen inte är demokrat, utan oberoende (Independent).

Men är en senatsframgång för vänsterflygeln i det ikoniska fästet New York vad Demokraterna behöver?

Eller borde partiet istället locka de väljare – i New York och på andra håll – som vände partiet ryggen 2024 och röstade på Trump?

Det för oss till nästa drama valåret 2026 – representanthuset.

Är det Demokraternas bästa chans?

Representanthusets 435 ledamöter sitter på bara tvååriga mandatperioder, till skillnad från senatorernas sex år, vilket gör att hela representanthuset väljs om vartannat år. Det ger kammaren en känsla av att vara i en konstant valrörelse. Här finns fler extremister, fler annorlunda politiker än i den mera karriäristiska senaten. En representant i ”huset” väljs in i och representerar enbart sitt eget distrikt, en senator representerar hela sin delstat.

218 mandat krävs för majoritet i representanthuset. Här står Demokraternas bästa chans 2026. Det blir dock troligen ingen promenadseger, enligt Cook political Report, som i sin analys ger Demokraterna 175 säkra mandat – distrikt där partiet nästan helt säkert behåller kontrollen – mot Republikanernas 189 säkra distrikt. Demokraterna bedöms ha något fler ”likely” (trolig) och ”lean” (lutar åt) än Republikanerna, enligt CPR, så på det hela taget är det mer eller mindre 50-50.

I mitten finns 18 mandat som är helt osäkra, ”tossup”, distrikt som kan gå åt vilket håll som helst. Om vi ser valet från Demokraternas synvinkel så innebär det att partiet bör satsa krut i Arizonas 1:a och 6:e distrikt, i ett distrikt i Kalifornien och två i Pennsylvania, samt ett distrikt vardera i Colorado, i Iowa, i Michigan och i Nebraska. På dessa håll sitter idag republikaner som beräknas vara lätta att slå ut i november 2026.

Kartan över det senaste valet till representanthuset visar Demokraternas stora problem.Erik Bergin, april 2025

På det här sättet går det att räkna ut var ett parti lägger sina största ansträngningar inför ett val. Även inom Republikanerna är man förstås medveten om den här matematiken. Tecken finns på att partiet är långt ifrån säkert på att kunna behålla kontrollen över representanthuset bortom nästa mellanårsval.

Ett sådant tecken var bär president Trump nyligen drog tillbaka New York-republikanen Elise Stefaniks nominering till FN-ambassadör av rädsla för att partiet i så fall skulle öppna för en demokrat att vinna i hennes distrikt 2026. Stefanik, 40, från Albany representerar New Yorks 21:a distrikt, ett stort område i norra delstaten upp mot gränsen till Kanada.

Men kartan över det senaste valet till representanthuset visar samtidigt Demokraternas stora problem: partiet fortsätter vara svagt på landsbygden – och tappade stöd runt storstäderna på många håll i det senaste valet.

Det här är kartan över det nuvarande representanthuset:

De många stora röda distrikten har förstås ofta har jämförelsevis liten befolkning, varför kartan på ett sätt ger en skev bild: Demokraternas stöd är inte så svagt som den ger en bild av.

Men kartan säger även någonting annat. I New York i november 2024, efter valet, intervjuade jag demokrater som var extremt missnöjda med partiet och dess insatser.

”Jag gick från att vilja slå Trump 2020 till att säga ’åt helvete med dem båda två’ nu,” sa Moreen Duanne från Chicago om Trump och Harris.

Demokraterna, menade hon, försöker inte ens locka väljare utanför storstäderna. Partiet fortsätter tro att bara tillräckligt många inom olika minoriteter och fackanslutna arbetare röstar demokratiskt så vinner Demokraterna, på något sätt.

2024 visade att det inte stämmer, strategin håller inte. Mycket var Kamala Harris och Joe Bidens fel – två proffspolitiker omkörda av hög inflation, krig i Ukraina och Gaza bortom deras kontroll, samt i ofas med känslan i landsbygds-USA – som Trump och Republikanerna överdrev framgångrikt – om att vänsterextremister var på väg att stjäla nationen.

Demokraternas hopp på kort sikt står till att tillräckligt många väljare som röstade på Trump i november det här året finner att den nygamla presidenten inte gynnat deras intressen: inflationen riskerar öka av tullkriget, tiotusentals statsanställda har sagts upp, med mera. Rapporter har redan kommit om missnöje bland väljare i republikanska kongressledamöters hemmadistrikt.

Stödet för Trump är visserligen på väg nedåt, och det är ännu tidigt i hans andra mandatperiod. Mycket kaos, domstolstrots, tullkrig och inkonsekventa beslut återstår.

Det kan räcka för att ge maktskifte nästa år i åtminstone representanthuset, även om det är långt ifrån säkert än så länge.

Men Demokraterna måste sluta hoppas på att Trumps fallande popularitet ska rädda partiet.

Ska Demokraterna långsiktigt kunna leda USA så krävs – som jag skrivit tidigare – en ny politik. Det krävs att någon demokrat stakar ut partiets kurs, för vem det är till och vad det vill skapa.

Så kanske har Donald Trump inte så bråttom som man kan tro, med tanke på att 2026 är ett nytt valår. Trumpismen kan visa sig ha många år kvar vid makten.