Det tysta Stockholm

En sak man slås av när man kommer åter till Stockholm efter drygt tre månader i New York:

Vad tyst det är.

I USA flödar ljuden överallt. Inte minst dånande, surrande och brölande motorer av olika varianter, tonhöjd och intensitet. Vid tunnelbanenedgången: en glassbuss med en dieselgenerator igång dagarna i ända. Utanför fönstret om hösten: två trädgårdsarbetare med varsin bensindriven lövblås (läs och hör mer om dem här). Så snart första snön kommer så dyker en motordriven, knattrande snöslunga upp på trottoaren. Längs joggingrundan utmed East River ser man en hel idrottsanläggning som lyses upp med något så bisarrt som strålkastare drivna av dieseldrivna generatorer. Rakt genom stan brölar långtradare. Ovan på allt detta hörs nästan konstant sirenerna från polisbilar, brandbussar och ambulanser.

Stockholm är knäpptyst i jämförelse. Här ligger som ett grått ljuddämpande täcke över staden, som tycks kväva alla ljud och förminska dem till viskningar. Skönt för huvudet, fast jag måste säga att man saknar New York-tempot lite redan.